Jaha, då var man gästbloggare då...hmm, det känns rätt fascinerande att man kan bli en sån...ja, alltså att jag kan numera titulera mig det...

Jag är nu inte intagen för att sitta o grunna på dagens alla underliga tituleringar utan istället för att "spisa" upp Emilias annars så oerhört roliga blogg med lite ”heta” inlägg! Har ju tagit namnet Better than Bradshaw och måste väl ändå, för att inte förringa våran relationsexpert, skriva i samma anda!

Relationer!!!
Där börjar vi, det som för många är vägens början kan för andra vara vägens slut...vad leder oss till att kasta oss handlöst, eller i många fall i vårt svenska samhälle, inte så handlöst utan rätt planerat faktiskt in i en vardag med en annan människa? Vi vill ju någonstans, som våra förfäder, skapa oss en trygg plats med människor runt omkring oss som vi älskar, blir älskade av eller älskar med...men för ett antal hundra år sedan gick man från att vara flera mer eller mindre trevliga prickar i en grotta till att bli bara två som har rätt att vara med varandra! När togs beslutet att nu är det bara vi, inga fler grottkillar eller grottjejer som får vara med och leka i grottan? Vad ville vi uppnå? Jag själv är definitivt ingen proklamerare av gruppsex eller bigami, men det är intressant att vi väljer att bara vara två som ska bära familjen och dess lycka, istället för att dela den med många andra, få hjälp och få lite ombyte. Men ändå stannar vi inte vid att vara två...det kan ju till och med vara bättre att vara en! En liten ensam singel man eller kvinna som ska erövra jorden och ta sig an både det ena och det andra...

Varför väljer vi ensamheten och sedan spenderar vi hela vårt liv letandes, sökandes och väntandes på att hitta någon att dela ensamheten med? Vi vill inte bo med våra familjer längre, vill inte ha olika generationer under samma tak om de inte är under 18 år och våra barn… Vi vill sitta i våra fina ettor i stan och ha vårt eget liv, inte styras av, eller ägas av, andra, men innerst inne vet vi att det är ensamheten som driver oss att jobba mer, spendera mer pengar och söka den där tillfälliga relationen som leder till sex och sedan väntan på en telefon som aldrig ringer…

Varför kan vi inte bara inse vårt eget bästa och ge upp sökandet efter den perfekta mannen eller kvinnan? Det finns ingen sådan och det kommer aldrig att finnas det så länge vi inte väljer att stanna upp och se oss omkring, se varför vi letar så hårt efter någon som inte kan fylla våra krav…Vi letar men kan inget finna för vi söker i det tomma intet för att finna det som skall fylla vårt tomma inre…Vill vi inte hellre leta där det finns hopp, kärlek och lycka? Släppa våra höga krav som vi satt där som murar för att slippa ha någon som kommer oss in på livet och kan såra vårt redan sargiga inre? Vi är för rädda och därför kommer de höga kraven att fortsätta hålla oss på avstånd till varandra, fortsätta att få oss att slippa släppa någon för nära! Men kan vi själva fylla de krav som vi ställer på alla andra?

/ Better than Bradshaw