Och nu är det tid att vila. Vila. Vila. Men det är svårt. Jag är ju ganska sprallig av mig och då blir det svårt. Men jag övar och jag blir bättre. Just nu är jag till exempel nybadad, har på mig en lila tantklänning (ja, för kroppen måste vila från tajta jeans, tröjor och obekväma behåar) och sitter i sängen. I magen har jag köttbullar, potatis och ketchup. Inga grönsaker, så jag är liite busig. Och så har jag mitt träd till sällskap.

Saker jag sagt nej till på sistone:

- åka till Eggeby gård
- jobba på mitt gamla jobb
- träningen idag
- att tvätta två extra maskiner (nöjde mig med två)
- att morgonpromenera

Så jag känner mig som en certifierad nej-sägare. Såg, apropå nej, filmen yes man med Sven för någon dag sen - riktigt kul. Men man får vara trött på Jim Carrey - det hör till.

Saker jag är trött på (obs - bara lite gnäll)

- grannar som spelar för hög musik
- tanter som surar
- att vara lite för trött
- att sommaren är kort
- kön på skatteverket (två timmar satt jag idag!)

Saker som faktiskt är riktigt bra

- livet
- träning
- mat
- vänner
- kyrkan
- färgerna ute
- tända ljus


Märker att det är lättare att skriva i punktform. Kanske brist på hjärnkapacitet. Det är en massa punkter som poppar upp i mitt huvud. Typ söka jobb. Typ läsa bloggar. Uppdatera facebook. Läsa mail. Skriva mail. And so it goes on and on. There is a time for everything...





Varför har vi så bråttom hela tiden? Vad är det vi skyndar till? Är det antalet aktiviteter som räknas när man ligger på dödsbädden? Kan det inte vara lite skönt att vara långsam...? Vad spelar det för roll...