Det händer något inom mig. Konklusion nummer ett: jag har en kreativ fas. Konklusion två: jag behöver grundningen (från yogan) för att kunna hantera kreativiteten. Det får inte gå över styr. Klockan är efter tolv och jag lovade mig själv att lägga mig innan tolvslaget. Men samtidigt, det är nu jag tänker som bäst. Men baksmällan är jobbig, så från och med imorgon gäller nya regler. Ja, för min egen skull. Jag är ju så snäll mot mig själv, som många av er vet. Det ska vara mat på regelbundna tider, det ska vara sömn. Men samtidigt har jag varit översocial på sistone. Så jag längtar efter att vara "ensam" på jobbet imorgon. Eller tja, ensam? Jag möter uppemot 500 kunder om dagen. Men jag kan vara ensam i det.

Det står "skapa" i mitt bloggverktyg - så smart, och så lockande på samma gång. Jag skapar något - och är snart uppe i 800 (!) inlägg. Jag tycker mig ha funnit något i det, och jag tackar som ödmjukast för de kommentarer som jag får. SkrivPuff ger mig inte bara utmaningar - den ger mig också utveckling, genom att lyssna till vad ni skriver och även läsa vad andra skriver på samma ämne - det känns roligt! Sen är det några som är gamla i gården och har följt mig ett BRA tag - ni skänker också stor glädje!

Dagen har varit...bra! Möte med fler människor och samtal som berör. På företagsbiten fick jag iväg ett viktigt brev. Fortsätter att jobba vidare på fredag. På kvällen begav jag mig på en utflykt. Lite bildbevis nedan... Och ni som gillar mina kursiverade texter - look further down!

En härlig sömn nu, dags att sova!









Fotograf: Herr Höckert den Modige




Just be. Nothing else is required
Smärtan i nacken tycktes vara envis. Hon vred huvudet än åt höger, än åt vänster. Den bästa positionen var ändå att låta huvudet luta bakåt. Smärtan i magen var diffus, men stressen ett faktum. Klockan på datorn ville inte stanna, och för varje gång hon kikade på den var den oroande mycket. Men i allt detta var hon ändå behaglig till mods. Det får vara så ibland, att huvudet orkar, men kroppen säger ifrån. Därinne pågår en kamp - vad orkar hon, och hur ska vi få henne att sluta? Små signaler når fram, men ignoreras. Någon gång, för länge sedan, så slutade signalerna att fungera. Det var som att rödljuset inte ville slå om till grönt. Tvärstopp. Behagligheten var då långt bort och det okontrollerade härjade likt en envis vind. Den dagen minns hon tydligt, så hon drar en djup suck och dämpar sin lust till att hålla sig vaken. Det är ju faktiskt skönt att sova också. Och där tog dagen slut. För det är en ny imorgon.


En kvinnas tankar om Tiden, Lusten och Varandet