Lycka har satt sig i mitt huvud. Som en fråga. Som en fortsättning på det förra inlägget. Jag vet inte om jag är på rätt spår. Framför allt handlar det om mitt spår och ingen annans. Skapa dig ett eget lyckospår. Ett spår, som är ditt eget, och som leder till något gott. Ställ frågor till dig själv - stora som små. Vad är meningen med livet - just nu? Tidsaspekten är viktig - det som gjorde mig lycklig då, gör mig kanske inte lycklig nu. Vila i nuet, och var närvarande i det. Förklara din egen lycka - så att du kan förstå den, och använda den. Känna den.

Sen handlar det mycket om situationer. Klart att vi ska kunna känna olika saker - inte gå omkring som någon slags lyckorobot med oxytocin sprakandes ur öronen. Nej, det förstår ni väl, att sorg, olycka, prövningar - det är delar av livet. Och där är jag inte klokare än någon annan, utan jag känner det onda (jag har btw lånat en bok som heter en liten bok om ondska, av Ann Heberlein - jag återkommer om den när jag har läst den). Jag har lagrat flera års ångest i bröstet och sedan har det tagit år att bli av med skiten. Jag har mest varit arg hela tiden. Sen hände något, på en andlig nivå, och nu sitter jag här och funderar - var det lyckan/lugnet som hittade mig eller jag den?

Jag sitter just nu och tittar på en film som heter The Greatest. En stor sorg som drabbar en familj. Och alla hanterar den på olika sätt, sorgen. Och hur kommer det sig?