I skrivande stund sitter jag med något klibbiga linser i ögonen och en hunger som knappt vet var den ska ta vägen - så den stannar. I mig. Men ändå, impulsen att skriva hann fatt mig och nu sitter jag här. Ansvarsfull som jag är har jag satt på ägg, och väntar nu 5 minuter tills de är klara. Ett för idag och ett för imorgon när jag ska äta frukost.

Vilken dag, kan jag börja med. Jag delade den med en vän och jag är nöjdast. Alltså om man väljer i kategorierna nöjd, nöjdare, nöjdast. Kan ni tänka er att jag har spelat schack, ett parti, i fyra och en halv timme?! Jag har nog aldrig koncentrerat mig så länge. Klart, det var paus för bad också. Men ändå. Lite stolt och förvånad. Ja, jag förlorade, men matchen var ganska jämn. En bonde var försvunnen sedan tidigare, så vi hade en liten sten som vikarierade. Den gjorde ett bra jobb. Stabilt (I know). Och bada, det är numer en begynnande hobby. Jo faktiskt, för imorgon bär det iväg till mitt alldeles egna paradis. Som jag delar med Svenne. Kostas får följa med han också. Ja, det är Tyresta som gäller - och jag längtar efter det kalla vattnet. Och korven som ska grillas. Och min hemmagjorda potatissallad. Är jag matfixerad? Kanske.

En ostskiva senare och glasögon på näsan
Jag hann vara hemma en del och fixade med jobb. Och pratade med en vän på msn - vi kanske ska ses på lördag. Men nu till det som jag numera jagar. Endorfiner. Jag är endorfinjagare. Sagt och gjort. Kan meddela att jag har varit ute och gått i två timmar, runt Årstaviken. Jag blev svettig och jag fick mina endorfiner. Tränade lite axlar och ben också (det finns ett ställe på slingan där det finns uteredskap som man kan använda). Nu ska jag äta vänner, hoppas att ni får en god natts sömn. Och är det redan dag när ni läser detta: Have a great day!

Kram
Emilia




Bjuder på lite bilder från gårdagens promenad med Herr Höckert och min fina syster!










En blick senare. Hon tittade ut genom fönstret från sin sittplats. Himlen skimrade i lila och rosa. Hon kände att andningen behövde justeras. Som så många gånger förr. Hon var en främling i sin egen stad. Och önskade sig en hemma-känsla. En tillhörighet i ensamheten. Melankolin slet henne i bitar. Melankoli-kroppen satt stilla, men rörelserna i det inre skulle kunna slänga henne flera meter framåt. Om inte längre. Hennes kropp skulle falla tungt, för melankolin väger. Och blåmärkerna skulle skifta i lila och rosa. Likt himlen. En slags tillhörighet ändå.