Lite overload här på torsdagen. Men en välbehövlig sådan. Om en halvtimme ska jag gå, middag vankas hos en vän. Med vänner. Helst hade jag krupit under ett stort parasoll och glömma tiden. Och importera lite luft. Lungorna känns luftlösa och huvudet tungt. Och i detta ska jag vara social (?). Översocialisera, det kan vara farligt.

Klänning? Byxor? Stryka något? Sminka mer, eller mindre? Vin eller inte vin. Skrika hade varit ett bra alternativ. Sådär på torsdagen. Oj. Jag är inte riktigt van.

Jag ångrar ingenting. Ånger har jag däremot varit med om. Man kan ångra en kort stund. För att sedan inte ångra någonting. Det är tiden som avgör.

Regnet piskar. Och tankar piskar ganska bra de med. Vad jag ska göra?

När vet jag egentligen att läget är....stabilt? Vilka är kriterierna? Hur många rutor måste kryssas i? Ska det vara under längre tid? Men är ostabilitet så farligt? Egentligen? Kan det inte vara så att det trassliga kan vara källan till kreativitet?

17.01 - om 29 minuter ska jag gå. Kanske bra att ta fram det där parasollet trots allt.