En del saker kan tyckas självklara. Som att vi vill hjälpa varandra. Eller vill vi det? Hur långt sträcker sig den viljan? Vilka omfattas av ditt medlidande och din empati? Familjen? Vännerna? Grannen? Hur reagerar du om någon ber dig om hjälp, om det är en främling? Är det besvärligt? Är det en gåva? Är det självklart? Nej, det är det inte. Jag vet själv hur det är när jag sitter på tunnelbanan. Ofta tittar vi bort när folk tigger pengar. Jag gör det. Man kan inte hjälpa alla, men att möta en annan persons blick, det kan vi alla. Att bemöta med värdighet istället för med ignorans. Testa! Eller vad tycker du?

Jag är hemma nu. Vilken dag! Fantastisk på många vis - och nu behöver jag min stund för mig själv. Mässan i helgen (Allt för hälsan 2010) har satt sina spår i form av trötthet. Och en massa information och papper som ska läggas i ordning och sammanställas - mycket händer därute på hälsofronten!

Några tankar om hjärnan kan ni läsa här!


Lite svårt att tyda kanske - "trots att det är grått, finner jag ett lugn..."



Lever du efter något motto, eller värderingar, som du vill dela med dig?