Det kan ibland behövas utmaningar utöver det som du är van vid. Dels får du testa att tänja gränserna, och dels får du veta vad du faktiskt klarar.

Lördagens sista pass under Blogger Boot Camp var Nordic Military Training, med MarathonMia och hennes NMT-kompis Johan. Det fanns inte riktigt utrymme och filosofera kring vad man klarar eller inte - på NMT är det militärisk disciplin som gäller. Vi tappra BBC:are, som tränat hela dagen, ville väldigt mycket denna lördagseftermiddag - frågan var bara - skulle vi klara det?

Vi sprang. Vi ordnades i led. Vi gjorde armhävningar på trottoaren. Och någonstans där förstod jag - det här var något annorlunda. Intressant skulle kanske någon säga. Men jag blev faktiskt lite rädd. Och peppad. Samtidigt.

Vi sprang vidare till Gärdet och fick testa att två och två försöka nudda varandra på axlar, knän och huvud - och samtidigt undvika att själva bli nuddade på. Skratt bubblade upp hos en och annan deltagare, och under solens strålar fick vi höja pulsen ordentligt! Då kände jag mig fortfarande ganska stark.

Vid nästa springmoment kom tröttheten, och jag blev en aning stressad över tempot. Andningen var tung, och terrängen gropig. Det var bara att bita ihop. Vi stannade till och Mia visade på nästa övning. Knäböj. Med deltagare på ryggen. Oh joy! Jag och min NMT-partner gjorde en variant, där vi tryckte på varandras axlar. En annan övning vi fick göra var att "klättra runt" varandra. Det gick över förväntan... kom nästan runt! Jag har inget problem med att någon klättrar på mig - men vice versa kändes inte helt "bekvämt". Du lär känna dig själv.

Här någonstans skulle jag kunna stoppa. Och avsluta i stil med "fantastiskt roligt och jobbigt"! Sådär lagom glättigt.

Men! På vägen tillbaka körde vi Jägarmarsch - Mia förklarar på sin blogg: "går ut på att man springer två och två lugnt, de sista två i ledet springer riktigt snabbt fram och löper först. Mycket bra intervallfartslek". För mig var det ingen lek, för mig handlade det om att klara det. Men var fanns kraften?

När det är ca 400 meter kvar, till anläggningen där BBC höll hus, inser jag att kraften är helt slut. Med blicken i marken försöker jag ändå hålla ut, men jag hamnar längre och längre bak. Tjejerna peppar mig att hålla ut. Mjölksyran är total och jag tänker: det här går inte! Men då kommer en räddande ängel och tar ett fast grepp under armen på mig och springer med mig! Johan, Mias NMT-kompis springer med oss, och säger "upp med blicken".

Jag klarade det, med nöd och näppe!

Vad vill jag säga?

Jo:

• vi klarar mer än vad vi tror - men då måste vi tro på det!
• att få hjälp, när man är helt slut, är fantastiskt!
• viljan att bli starkare, få bättre flås och bättre styrka mentalt - väcks till liv när man går över sin bekvämlighetsgräns - rekommenderas!

Bilderna är tagna av Jane, BBC:s alldeles egna fotograf!