Jag är så trött på mig själv just nu. Kan ha att göra med att jag liksom startar med värsta projektet och sen falerar det, när orken tryter. Näe. Mega- och aptrött på mina egna ambitioner. Funderar starkt på att bli en eremit. Som bara spelar tv-spel, sover och äter. Och skiter i allt annat. Därför blev jag mycket inspirerad av Underbara Clara och detta inlägg som jag ramlade över i all hast. Så konklusionen är: jag skiter i frisyren. Jag ska bli kall och beräknande.

Idag har det spelats följande på Spotify: Melissa Horn, Coldplay, Amy Macdonald, Ellie Goulding, Yoshikazu....

Det som är bra när jag blir förbannad på mig själv är att jag omprioriterar. Bort med brödbak och bokslut.

Vad är det med livet egentligen? Det tappade totalt meningen idag. Allt känns tungt och blågråfärgat. Och mitt golv i lilla rummet är spygrönt. Usch och fy. Och blä. Köksbordet är belamrat med böcker, en julklapp till syster som kommer snart, tidningar, blanketter, pappersremsor, miniräknare, putsduk, pennor, mobil, tejp, hålslagare, kalender och frimärken. Det är inte ens ett bord längre. Vad hände med ordningen?

Okej. Då slänger jag in handduken. Det bästa vore om jag bestämde mig för en film att titta på. Bädda om sängen fint, och lägga mig tidigt. Jag är ju faktiskt ganska nöjd med att jag ordnat en intervju till nästa vecka. Och jag har koll på bildmaterial till en artikel. Just ja. Jag skulle skicka in arbetsprover till en redaktör. Jag gör det nu!

Ah - ni har väl inte missat min senaste artikel på Livskick?


Peppar mig med lite bilder från bröllopet jag var på i somras...







Susande stilla med vinden i ryggen och hjärtat i tryggt förvar. Den som försöker nå det, får kämpa. Andra har kämpat, och nu mist det. Det finns ingen nyckel, det finns ingen kod. Kärlek kan sippra in och fylla hjärtat, men den måste veta vägen. Därinne sker något, en omvandling, men det blir först bestående vid riktiga träffar av kärlekens pilar.