Endorfiner har nu tagit över denna kropp. Med en portion lagomhet tog jag mig ut till cykelspåret (som är mitt löpspår), som leder till grannbyn. Osunt leverne de senaste dagarna gav mig ödmjukhet inför min kropp. Jag sprang i etapper, och kände mig trots allt stark. Stannade och gick några minuter för att sedan gå på uppgiften igen. Den bästa biten var på vägen hem, där jag fick springa i en lummig skog med ormbunkar som nådde upp till hakan – underbart. Men det är nu jag vet vad jag ska göra. Det är att fortsätta, men med justeringar i leverne.