Jag är inte bra på hej då:n. Så jag säger alltid vi ses snart. Det känns enklare så.

Jag har massa saker att se fram emot. Det gör mig tacksam. Undrar om det är sant. Men sen har jag ju skapat mitt eget liv. Det finns saker som är viktigare än andra. Som vänner och relationer. Har insett att det är en relation som jag måste arbeta lite på. Och det är relationen med mig själv. Alltid hamnar jag där. Det är inte helt lätt ska jag säga er. Nog ser jag mig som en god vän åt andra, men när det gäller mig själv... Ångesten för några dagar sen gav mig en signal. Och jag lyssnar. Även om det är svårt.




Tänker inte bli sårad igen.