Det slocknade. Sakta, sakta. Nu känner jag något annat. En tid har kommit där jag låter dig vara. Jag ser dig, men ändå inte. Du försvinner, jag likaså. Jag bryr mig, men mer som en vän. Såg dig igår, men det var ett möte där jag mer kände mig som en bekant. Vi pratade, men mer av artighet. Det gjorde inte ont, men det kändes annorlunda. Ganska skönt ändå.

Kvinna & man i KärLekens slutskede