Hemma. Väggarna är bekanta. Och rymmer bara mina minnen. Bakom mig har jag lämnat en by i skymning, och en längtan kommer sakta byggas upp under året. Planen är att åka i maj, då en fest för lilla L är planerad (första kommunionen). Jag såg dig, där. Mitt minne av dig är annorlunda nu. Jag lämnar det därhän. Jag är ibland rädd att jag ska sluta åka dit, att jag ska lämna allt bara. Inte höra av mig. Tystna. Glömma. Jag vill aldrig att det ska bli så. Aldrig. Jag vet att livet kan förändras, men Jastarnia är min plats på jorden. Där har jag skrattat, mött tron, gråtit, älskat, förbannat och allt däremellan. En stilla bön om evighet på mina läppar.

Jag ska sova i min egen säng. Och drömma om vita blommor på en äng. Det finns en doft som jag jagar varje natt, det är doften av himlen. Den är underbar och svår att beskriva. Men när jag känner den, så vet jag. Jag vill inget annat än känna den doften.






Havet viskar våra namn