Ibland vill jag skriva av lust. Ibland vill jag gömma mig under täcket. Och att du ska hitta mig där, och säga de rätta orden så ångesten tar sitt pick och pack och lämnar huset. För alltid. Ja, låt mig vara liten, så fel kan det väl inte vara?

Men just nu är det inget som stör mig. Just i denna stund kan jag tycka att jag är ganska lycklig. Men det är inte en saga jag lever. Det kan ibland vara en rå verklighet. Min största Fiende lurar alltid där bakom. Jag är beredd på kamp. På att slåss. Eller - ge upp och låta mig övertas. Där kan jag ligga på en filt, med minst två kuddar bakom ryggen och jag tittar inåt, försiktigt. Nähä. Inte idag heller. Vad är det jag måste göra för att må "lagom", svensson-bra liksom? Tankarna studsar i djupet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag blir så förbannat medveten om att det är på tankens nivå som allt skapas - lycka som olycka. Då blir det en diskussion - kan jag inte bara tänka lite positivt?

Det här med att vara sig själv blir jag inte riktigt klok på. Jag orkar inte vara mig själv. Det är en viss skillnad. Jag vill vara den jag kan vara - den glada, positiva och sjungande prinsessan. Hon som kan blunda för Fienden.