Tystare än tyst

Man skulle kunna tro att jag går omkring med munkavle och med Harry Potters osynlighetsmantel. För inte hörs jag. Inte syns jag.

Idag efter kyrkan fick jag bita mig i tungan flera gånger. Ni förstår, jag är social i generna. Och vill gärna dra med mig folk. Liksom "hej, häng på till Djurgården på långprommis vetja!". Men jag bet mig hårt och kunde efterleva tysta veckans motto: ensam i tystnad och tid för eftertanke.

Tog 69:an till Djurgårdsbron och började trampa. Lyssnade på pumpa-pumpa musik och tyckte livet var ganska underbart. Sen började regna. Men precis så där lagom att man kan fortsätta. Hann se en del människor.

Men sen var jag verkligen ensam. Mötte ingen på väldigt lång tid. Och jag trampade på. Stängde av musiken för att kunna lyssna inåt. Det var ganska stökigt därinne, meningar som påbörjades, men utan slut. För jag har ett problem att lösa - det handlar om kärlek och integritet. Där någonstans drar jag gränsen ändå. För att behålla bloggintegriteten. Men problemet löstes inte på en gång. Jag tar det peu en peu.

Du ringde och när vi la på kände jag en glädje och nyfikenhet. Vill komma dig lite närmare, lite under ytan så där. Undrar om jag får det för dig? Just idag saknar jag dig. Och den känslan är okej, jag tar emot den.

Dagens inspirationsblogg, om jag får säga det själv, är UnderbaraClara - de bilderna är magiska och får mig att vilja vara mer i naturen!

Här kommr några bilder från mig - tagna när jag & Herr Höckert var på just - Djurgården!





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback