Minnenas Blogg

Det kan gå timmar. Månader. Kanske till och med nåt år. Men så knackar du på. Och i en sekund är jag tillbaka där igen. Du ser igenom mig. Din blick vet var den ska sätta sig. Den bränner igenom. Jag ofri. Du bänder upp varenda försvar. Du vet vad du ska säga, vad du kan göra med mig. Jag en trasdocka. Sann, men osann. Men jag skulle aldrig vilja vara utan ditt minne i mig. Du lärde mig att älska villkorslöst. Du fick mig att se mina sår. Du sa att du älskade mig, där vid tegelstenshuset. Jag lämnar huset nu. Ensam. Kärlek är något annat nu.

Kvinnas tankar om Dåtidens kärlek





Mina tankar kräver ord
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback