Jag ser honom på håll. Trots den stora mängden människor är han inte svår att upptäcka. Han ser mig också, och skiner upp. Med snabba steg går jag över gatan. Hur lång tid har gått? Nio månader. En snabb kram och jag märker genast hans nervositet. ”Så du är här, och jag vet inte om det?”, säger han med en uppriktig förvåning. ”Du får väl kolla dina källor” skämtar jag tillbaka. Vi byter några meningar, och jag ska precis gå vidare. ”Jag kommer senare ikväll” säger han då. Jag önskar att han inte sa så. Det ger förhoppningar. Hur många gånger har han inte sagt så, men utan att komma? Jag slår bort tanken på det, och går vidare.

Vänskapligt möte med kärlek i bagaget, i en ort vid havet