Jag gör det inte ofta. Pratar om familjen. Jag har tyckt att det har varit mer eller mindre svårt. Mest svårt är kanske det sannaste. Att jag har dragit mig undan, redan som artonåring, var ett sätt för mig att hantera livet. Jag flyttade ut, försökte skaffa mig ett eget liv. Ni måste förstå mig - jag har inte velat ha något annat liv. Jag har lärt mig mycket. Men det har varit svårt med relationerna, och jag hade ett sjuhelsikes humör dessutom. Kanske för att jag var mobbad i skolan, vad vet jag? Usch. De där killarna som hela tiden hade något att säga. Elaka var de. Varje dag. Deras ord skar som knivar, rakt igenom hjärtat. Jag blödde i flera år. Ofta tänkte jag "vilka idioter". Nu tänker jag inte alls på det. Men jag tror att det har påverkat mig. Hur jag reagerar på olika saker.

Hur som helst. Familjen. Nu, när jag har distans och någorlunda koll på känslorna, tycker jag att den är himla härlig. Och nu när min snälla morfar är här känns det extra fantastiskt! Och då kan jag ta orden i min mun.

Jag älskar min familj




Belfast förra året i augusti



Ljuset var fantastiskt den dagen



Sen var jag på Dreamplay på parkteatern. En annorlunda upplevelse. Ett år går fort...



Det är dig jag söker, Verkligheten...



Utsikt från Liljeholmsbron, ett år sedan