Tre dagar efter utskrivning från Sjukhuset står jag utanför min egen port. Jag tvekar inför att gå in. Det är som att backa tiden, trots att det har gått fyra månader sedan jag lämnade lägenheten. Det känns inte alls bra, där står jag med två fyllda slitna IKEA-kassar och jag vågar inte ens öppna porten. Tankarna i huvudet mal på, om än långsamt. "Vad håller du på med, fram med nyckeln och gå in nu då!". Skorna är inte längre fyllda med mina fötter, utan de har bytts ut mot cement. En man går förbi, stannar upp och backar några steg. "Behöver du hjälp, ska jag hålla upp porten?" Nu finns ingen återvändo. Jag ler svagt tillbaka, ja, jo det vore ju bra om jag fick hjälp. Orden stjälps ur min mun, de snubblar ut.

 

Han är snäll, håller upp både port och hissdörr. Jag får precis plats och står inklämd mellan påsarna med mina pinaler. Han ser till att hissdörren går igen, och jag trycker på knappen för att få den att åka upp. Inte för att jag vill, men för att det skulle se konstigt ut om jag bara stod där.

 

Med darrande fingrar drar jag fram nycklarna. Det är två lås som ska öppnas, och min vana trogen börjar jag med det övre låset först. Men det är redan upplåst. Jag drar ut nyckeln och känner hur pulsen går upp ännu ett snäpp. Jag trycker i den andra nyckeln, där är det låst och jag vrider om och öppnar dörren.

 

Jag möts av solljus från köket och kaffedoft. Ut kommer Helena, och hon kramar om mig på det där sättet som bara hon kan. Vi står där ett tag, och jag känner hur både hjärta och hjärna lugnar ner sig. "Jag var här för att kolla posten, och så ringde jag till din avdelning. De sa att du är utskriven, så jag tänkte att det var lika bra att stanna"

 

Jag kände hur underbart det var att få komma hem ändå