Det var menat som ett skämt, men någonstans i den kommentaren låg kanske hemligheten. Bakom min ångest (du som undrar, ångesten är min följeslagare som jag slåss emot).

Jag pratade med min bästa vän Sven, och samtalet landade där våra liv befinner sig just nu: vad ska man göra för att må bra? Eller åtminstone bättre? Och vi dividerade om detta att skapa balans, välja bort saker som inte passar i livet just nu. Och att uppleva istället för att känna. Där fick Sven rätt. För ofta tror jag att jag ska tänka och känna mig till lugn och ro. Han menar att jag ska uppleva den. Se hästen med ögonen, istället för att tänka ”vilken fin häst”.

Idag har jag kommit överens med mig själv om en viktig sak. Jag behöver tagga ner. Minns ni rutan? It´s back. Och vilken fight det har varit idag. Jag har legat på soffan och läst en bok. Och när rastlösheten sedan drar i kroppen så har jag sagt att det är OK att göra små saker. Inga stora projekt whatsoever. Små. Små. Så det så.

Men hur hänger det nu samman - den där övre delen om ångest och att jag på något vis skulle vara perfekt? Jo. Det är kanske så att jag har ett överdrivet behov av att göra bra ifrån mig. Jag vill ofta det. Men till vilket pris?


*ångest är svårdefinierat och en aning stigmatiserat begrepp. Ett ord som jag också använder mig av är obalans. För det känns i hela kroppen, att något inte står rätt till. Obalans? Ångest?