Killen i mitt liv är faktiskt en underbar man. Han vet allt om konsten att ha semester. Så jag står bredvid och kikar litegrann. Sådär för säkerhets skull, kanske snappar jag upp något om hur man semestrerar? Idag gick vi upp, efter påtryckningar från köket (läs: när C äntligen fått upp mig från sängen) och åt en lagom stor frukost. Sen var det bestämt att promenad skulle promeneras, och samtidigt slänga massa saker i återvinningen.

 

Det var på bryggan det hände. Vi hade gått runt ena Rudan-sjön, ca 3-4 km, och jag pladdrade på om den ena idén efter den andra, alltifrån artikelidéer till att jag vill gå en kostkurs i höst. Precis i slutet av vår promenad går vi ner till en av bryggorna. Och där satt vi, och plaskade med fötterna i det svala vattnet. Med en smekande sol på vår hud. Och någonstans där landade jag i: det är ju lugnet jag lever för. Jag kunde känna känslan, på riktigt. Inte på grund av att jag vill känna den (för det vill jag) utan för att jag var där och då.

 

Och så har dagen fortsatt. I lugn och ro. Med en mumsig lunch på en perfekt tempererad balkong. Och min kille är fortfarande en fena på att ha semester. Han ligger och sover, medan jag, min rastlösa själ, vill dela med mig av denna vackra dag.