Livet förändras snabbt ibland. I lördags var jag på afro, jag var peppad till tusen. Dansade till musiken och njöt av bra koreografi. Så pass att jag stukade foten.Jag hann knappt med själva stukningen, men kände att det verkligen gjorde ont.

 

Precis i början blev jag så besviken - först en sjukdomsperiod med förkylning och hostattacker i ett, och nu en fot som inte fungerar. Men jag började ganska snabbt fundera på vad jag faktiskt kan göra, trots en trasig del i kroppen. Och det var nog min räddning. Det har gått så pass bra att jag nu går utan kryckor. Och idag var jag på gymmet och tränade med handcykel, kettlebells och rygg- och bålträning. Kände mig så stark! Det är klart att jag kommer komma ur det här!

 

Jag träffade en av mina närmsta vänner idag på lunchen. Och hon sa saker som har fått mig att tänka om litegrann. För jag har kört lite för hårt på hjärnkontoret den senaste tiden. Tänkt ut, tänkt lite till, tänkt massor. Producerat på löpande band. Och det är klart att det är kul. Men allt som är kul är inte alltid bra. För trissas man upp för mycket och går på höga växlar, så kan det senare slå tillbaka på en om man inte lägger in vila.

 

Min elitsatsning är på livet. Jag satsar fullt ut. Och det är en konst att vara nöjd. Det är en konst att inte vilja mer. Snarare vill man kanske mindre. Och vara närvarande i det lilla man nu väljer att göra.