Är ju totalt inne i Melissa-mode just nu. Låtarna avlöser varandra, och tankarna kring texterna likaså. Livet är ganska vackert ändå. Med grumliga linser inser jag någonstans att jag är väldigt trött. Och samtidigt glad.

Och! Jag har klivit mig själv en bit närmare idag. Det finns en sanning, som jag tror att jag inte känner till. Men så är inte fallet. Jag blundar för den, det är vad jag gör. Så nu är jag klokare. Frågan är vad jag ska göra med detta klokskap. För det bör omvandlas i handling. Jag tänker inte låta mig såras igen. Jag tänker stå på fast grund. Detta är kopplat till mitt inlägg igår, där jag skrev om det hårda livet för singlar. Hur förbannat trött jag är på spel och kärlekslöshet. Det ska finnas tid att känna fritt.

Det finns anledning att vara tålmodig. Det finns anledning att stärka sig. Jag uppmärksammar mitt inre och ser en oro som inte tycks vilja lägga sig. Den hänger kvar, envist. Den är inte formulerad och tydlig, utan oklar och dimmig. Och då vet jag att det är på tankens nivå som jag kan göra skillnad. Jag har inte handlat så som jag har velat den senaste tiden, och jag tror det är där oron bottnar. Jag har varit någon annan. Då kanske en inre konflikt inte är så konstig. Men det viktiga blir då att komma tillbaka.

Bloggen är speciell på det sättet att alla kan läsa den. Då blir det viktigt att dra rätt gränser. Men så här mycket delar jag gärna med mig. Hur tänker du på detta med oro, vet du varför du är orolig, eller är det mer av diffus karaktär? Det finns de som menar att "du är inte orolig av de skäl som du tror". Intressant tänker jag.







Tänk om det är så att du känner min oro? Och blir rädd...? Ömhet är tecken på styrka, inte svaghet. Att vilja vara dig nära är mitt sätt att säga att jag tycker om dig.

Ibland vill jag skriva av lust. Ibland vill jag gömma mig under täcket. Och att du ska hitta mig där, och säga de rätta orden så ångesten tar sitt pick och pack och lämnar huset. För alltid. Ja, låt mig vara liten, så fel kan det väl inte vara?

Men just nu är det inget som stör mig. Just i denna stund kan jag tycka att jag är ganska lycklig. Men det är inte en saga jag lever. Det kan ibland vara en rå verklighet. Min största Fiende lurar alltid där bakom. Jag är beredd på kamp. På att slåss. Eller - ge upp och låta mig övertas. Där kan jag ligga på en filt, med minst två kuddar bakom ryggen och jag tittar inåt, försiktigt. Nähä. Inte idag heller. Vad är det jag måste göra för att må "lagom", svensson-bra liksom? Tankarna studsar i djupet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag blir så förbannat medveten om att det är på tankens nivå som allt skapas - lycka som olycka. Då blir det en diskussion - kan jag inte bara tänka lite positivt?

Det här med att vara sig själv blir jag inte riktigt klok på. Jag orkar inte vara mig själv. Det är en viss skillnad. Jag vill vara den jag kan vara - den glada, positiva och sjungande prinsessan. Hon som kan blunda för Fienden.

Hemma. Väggarna är bekanta. Och rymmer bara mina minnen. Bakom mig har jag lämnat en by i skymning, och en längtan kommer sakta byggas upp under året. Planen är att åka i maj, då en fest för lilla L är planerad (första kommunionen). Jag såg dig, där. Mitt minne av dig är annorlunda nu. Jag lämnar det därhän. Jag är ibland rädd att jag ska sluta åka dit, att jag ska lämna allt bara. Inte höra av mig. Tystna. Glömma. Jag vill aldrig att det ska bli så. Aldrig. Jag vet att livet kan förändras, men Jastarnia är min plats på jorden. Där har jag skrattat, mött tron, gråtit, älskat, förbannat och allt däremellan. En stilla bön om evighet på mina läppar.

Jag ska sova i min egen säng. Och drömma om vita blommor på en äng. Det finns en doft som jag jagar varje natt, det är doften av himlen. Den är underbar och svår att beskriva. Men när jag känner den, så vet jag. Jag vill inget annat än känna den doften.






Havet viskar våra namn

Jag är inte bra på hej då:n. Så jag säger alltid vi ses snart. Det känns enklare så.

Jag har massa saker att se fram emot. Det gör mig tacksam. Undrar om det är sant. Men sen har jag ju skapat mitt eget liv. Det finns saker som är viktigare än andra. Som vänner och relationer. Har insett att det är en relation som jag måste arbeta lite på. Och det är relationen med mig själv. Alltid hamnar jag där. Det är inte helt lätt ska jag säga er. Nog ser jag mig som en god vän åt andra, men när det gäller mig själv... Ångesten för några dagar sen gav mig en signal. Och jag lyssnar. Även om det är svårt.




Tänker inte bli sårad igen.

Jisses. Jag tror jag saknar. Dig. Men ska man säga det liksom? Det är bara att stå ut och njuta av dagarna. Men det är rätt mysigt att lyssna på regnet som droppar mot fönstret, lyssna på Melissa och bara vara. Ibland somnar jag till, där jag ligger.

Nu är jag sugen på pannkakor. Göra verklighet av önskan?

Sprungit en halvtimme. Jobbat på med försöksförberedning i Uppsala. Lagat mat. Och hunnit fundera en kort stund. Och förstår någonstans där vem jag är. Och vem jag inte är. Det är viktigt med den skillnaden. Och hur spännande det är att lära känna nya människor. Samtidigt som det är viktigt att jag själv uppfattas för den jag är. På riktigt. Hur kommunicerar jag det? Med ord? I handling? Det är ganska nära till hands att börja undra - vem är jag egentligen? Och vem är jag inte? Vad karakteriserar mig? Jag vet, det låter onekligen som ett oerhört fokus på mig själv - och just i detta inlägg är det jag-jag som får ta överhanden.

Jag ser dig. Men ser jag hela dig? Vad är det som gör att jag kan säga att jag känner dig?

Vad är det som gör att du känner mig?

Det finns minnen som jag tror jag vill glömma, men likt en reklampaus upprepar de sitt budskap om och om igen - "välj mig att älta över". Med frusna fötter och kaffekoppen i handen sitter jag här. Och är lycklig en liten, liten stund. Solen lyser fortfarande klar genom lövverken. Och här är jag. Hela jag. Jag andas en aning lättare. Och undrar - vad hände egentligen? Om man ska tro Kay Pollak, så är varje människa vi möter utsänd till oss för att övas på. Det ger förstås ett perspektiv och en nyfikenhet. Tänk om jag skulle rada upp de människor som jag inte riktigt förstår, och i mitt sinne ställa frågan - vad var övningen denna gång? Och notera de svar som kommer upp. Inte alls dumt. Men inte just nu. Just nu vill jag vara lite lycklig.






Jag fick en liten present när jag lämnade Umeå.... Bildbevis is coming soon. Kan bara säga att det var klockrent! Tack Johanna och N!

Jag har varit inne på det förut, att det är i mellanrummet som det händer saker. I det där, som du inte riktigt kan förklara. Men där det finns både tid och inspiration till eftertanke. Vi behöver alla ett mellanrum, för att kunna andas, för att kunna nå det som ibland kallas för "kärnan". Ibland är det riktigt svårt, och när jag ser att mellanrummet närmar sig - så flyr jag. Jag är rädd helt enkelt. Men nu välkomnar jag det. Jag vet inte exakt vad som förväntas av mig - eller - så är det just det - att inget förväntas av mig. Och då kanske jag har anledning till att vara lite nervös. Jag sitter nu i väntrummet för att komma in i MellanRummet. Där väntar några oläkta sår, en klick av obearbetade mardrömmar och kanske svaren på de frågor som jag måste ställa mig själv.

Har du ett mellanrum? Hur gestaltar det sig? Är du där ofta?

Jag bjuder på några fina bilder från helgen!

Något händer när jag tänker på en del människor som jag har mött. Förflyttas i tid och rum, och ställs undrande till varför saker och ting har hänt. Det finns egentligen inga svar, för jag tror många av oss handlar, innan vi tänker. Jag stänger av nu en stund, för att ta kväll.








Du tillät mig aldrig komma nära. Och när jag väl släppte in dig, då ville du inte komma in.

Paus i livet. Paus i tanken. Paus i allt och inget.

Jag har funnits i drygt 31 år. Erfarenheten av livet tycks både vara lätt och tung. På samma gång.

När jag vandrar där på stranden, och närheten till dig gör ont, då vet jag att jag lever.

Idag vet jag. Imorgon är något nytt. Ju fler dagar jag samlar på mig, desto mer erfarenhet. Men vissa dagar upprepar sig, ser likadana ut.






Och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans

Jag tittar på filmen Sabrina och inser att det är första gången på länge som jag tar det lugnt. Orsak: jag är så sjuk, att jag får svimningskänslor när jag ställer mig upp. Varför kan jag inte ha sådana här dagar oftare - med neddragna persienner, någon gammal film från 90-talet och täcket högt uppdraget? Jag är helt slut, och jag försöker se var någonstans jag har gjort fel.






Jag undrar hur du tänkte. Det finns saker som jag inte riktigt förstår. Men jag lämnar det, obehandlat. Jag är inte blind, men jag är inte i behov av att rota heller

Har ingen aning om hur jag helt plötsligt hamnade i sängen, med näsdukar till hands och alvedon i kroppen. Men nu är det bara att gilla läget, och framför allt vila. La mig en stund och sov, även efter att jag har gått upp. Det går inte att göra något annat, och som jag skrev tidigare - kroppen ljuger aldrig!

En tacksamhetens tanke har vandrat i mitt huvud, och jag är väldigt nyfiken på framtiden. Jag har börjat andas bättre. Det kanske låter konstigt, men jag tror att jag andas fel och att det skapar obalans och tryck över bröst. Någon gång tidigare har jag skrivit om att "dra en lättnadens suck" och numera försöker jag andas en aning djupare. Yogan som jag har gått på nu i drygt två år, har också gett mig ett perspektiv på andning.

Ro, frid och annat som gör att livet går långsammare och kan fångas med tanken - det ligger högt i kurs hos mig nu. Jag planerar inte in något i onödan, och jag känner inget behov av att fylla almanackan. Tvärtom. Den får gärna vara tom.

Kärlek. Ja, vad ska jag säga? Blev lite omtumlad under de första månaderna på året, för att sedan vara i mitt egna sällskap igen. Och jag trivs. Kan vara så att mina vänner fyller mig med så mycket omtanke och kärlek, att jag inte har något större behov av att gå in i någon relation. Det är klart att det är vackert att få vara med någon, att få hålla hand, dela sådant som man inte gör med vänner. Men. Då ska det vara någon särskild. Jag har nog inte mött honom än. Vi får se. Nu vill jag bara ta det lugnt. Och bli frisk!






Du ville träffa mig i veckan. Det var någon dag som passade dig. Du tog för givet att jag kunde. Men du glömde fråga mig.

På tåget hem sitter jag och läser en artikel i en ett år gammal Amelia. Jag sluts in i någon annans värld. Och får läsa om deras sår i en annars alldaglig värld.

Jag läser mycket om dagarna, om både stort och smått. Jag är ytterst tacksam för att jag kan det nu. Det fanns ett glapp för några år sedan, där tillståndet inte tillät mig att läsa. Det var min största förlust, där och då. En oerhörd sorg, eftersom jag alltid har älskat att läsa. Vi hade ingen TV när jag var liten, och jag har läst så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg att det fanns ett bibliotek i skolan, där vissa böcker var för "de större barnen". Men jag tror jag fick låna dem ändå. Slukade dem, kunde sitta länge, länge. När jag blev lite äldre blev det mycket kurslitteratur som skulle plöjas igenom (pluggade ekonomi i drygt fem år), och när sommaren kom så var det mest pocketböcker som gick åt. Inga direkta skönlitterära verk, men ändå. Språket har funnits där, hela tiden. Nu skriver jag istället en hel del, det har blivit mitt sätt att få tankarna att stämma, eller att omfokusera. Bloggen har en funktion, det kommer jag inte ifrån. Och numera skriver jag dagbok mer sällan. Kanske någon gång i veckan. I bästa fall. Förr var jag en flitig dagboksskrivare.

Skriva för mig kan vara att läka sår, eller lösa problem. Ofta behöver jag skriva om saker för att förstå dem bättre. Det blir klarare på papper/skärm än i huvudet. Sen är det skönt att hitta formuleringar som är bra, som belyser, som har tyngd. Jag vet egentligen inte vad jag har för skriv-stil, men jag blir lätt inspirerad när jag läser vad andra skriver. Sen är jag en språkpolis i många fall, på gott och ont!




Han för mig till vatten där jag finner ro, och låter mig vila på gröna ängar

Ibland måste man upp. Ja, det är inte mycket att protestera emot när klockan ringer 06.15. Så här sitter jag, en frukost senare. Det finns saker att skriva, men jag väljer bort en hel del. Orkar inte riktigt frottera mig i mig själv. Lyssnar på yogamusik. Snart ska jag bege mig till Gullmarsplan.

Förra sommaren träffade jag en person som hade gjort intryck på mig ett långt tag. Men ju mer tiden har gått, desto mer har jag förstått att jag har glorifierat in i det grövsta. Varför blundar jag? Det är som att jag inte ser riktigt. Det händer med jämna mellanrum. Framför allt - det är lätt att förminska sig själv, men glorifiera andra. Slut med det nu.

Jahapp. God morgon alltså! Skaffa dig en sån där riktigt bra dag! Jag testar....

Tystnaden har varit fylld med tankar. Ganska sorterade. Ganska logiska. Ganska uppenbara. Jag doserade exakt rätt mängd tårar. Inte en deciliter för mycket. Lättheten att andas kom tillbaka.

Vad ska jag säga mer? Nej, ingenting Emilia, du behöver inte säga någonting. Du kan betrakta världen med rena ögon. Du har en kallelse att följa. Att låsa hjärtats dörr ett tag är att rekommendera. Att sluta dig en aning behöver inte vara fel. Du är älskad av andra, men inte av alla. Du kan inte välja alltid.

Lätt att vara omtyckt, men svår att älska.

Förstör inga minnen, du vill inte se mig så här

Det är en annorlunda vecka. Minsann. Ja, det kan krävas beslut av kalibern "minsta möjliga ansträngning" för att göra plats åt det som är så viktigt: inspirationen. Nu talar jag inte om träningen, för den har fått ta plats denna vecka. Men det är annat som har lagts åt sidan. Och det har inte varit lätt. För hjärnan är ju online hela tiden. Men så här andra dagen går det mycket bättre. Det är skönt att inte tävla mot klockan. Men så kom det fram två frågor som jag faktiskt inte har svaret på.

Nummer ett: vad tycker jag om att göra?
Nummer två: vad gör mig lycklig?

Hjälp. Borde man inte vid 31 års ålder ha superkoll på dessa saker?

För jag tror jag vet svaren. På en höft. Men det är sällan jag gör de saker som jag tycker om, i alla fall när jag är ensam. Annat får ta mer plats. Typ saker som jag tror måste göras. Blä för det. Mer av den andra varan. Mer av lyckliga saker.

Här kommer lite bilder från helgen. Det blev en del med dig och en del med Herr Höckert. Vilka härliga karlar jag umgås med! Herr Höckert ger medgivanden vad gäller bilder!

Kvällarna inbjuder till en stunds eftertanke. Men idag vill jag mest bädda ner mig och fortsätta läsa i boken - En liten bok om ondska, av Ann Heberlein. Ruskigt intressant. Och lite läskigt, detta med ondska. Läser gärna vidare.

Och en annan anledning är att jag inte vet vad jag ska göra med eftertanken. Vad ska jag lära mig? Igen? Att jag skapar mitt egna liv är jag smärtsamt medveten om. Ingen determinism här inte. Nej, du ska vara din egen lyckas smed. Men då kommer ju frågan - vad är lycka? Och varför är den så viktig? Nej. Låt olyckan också få plats. Bli inte en lyckojunkie, please. Lite tårar och ångest med jämna mellanrum rensar systemet. Jo. Bara det inte är för långvarigt!

Jo, jag tycker om att må bra (ifall det är Någon som undrar). Det är inte det som jag motsätter mig. Jag motsätter mig att den ständiga jakten pågår. Efter mer. Men att nöja sig med mindre, det är väl också bra tänker jag. Det snurrar i huvudet av tankar - enligt lagar som övergår mitt förstånd får jag inte vara för ödmjuk, för då existerar högfärden där parallellt "jag är minsann ödmjuk". Och jag får inte vara för bra heller, får då är högmodet där, tydligt och skrivet i fetstil. Lagom hit och lagom dit proklameras. Lagom för vem? Lagom enligt vem? Ge mig ro att leva. Snälla.

Jahapp. Det blev lite eftertanke. Ändå.

En god natts sömn till dig som läser detta. Because you´re worth it. Every night. Och skulle det vara fredag - welcome to the weekend!