Att bromsa och inte köra för snabbt igenom livet - för då är det risk att man faktiskt går miste om saker. Men det kanske inte är det lättaste, vi kanske kör på i alla fall? Och till slut kanske kroppen och knoppen inte vet hur man trycker på bromsen. Jag vet själv hur det är: jobbade nästan 125 % förra hösten, och det gav sina efterverkningar. Och sen tar det lång tid att komma tillbaka på banan. Mitt fall är heller inte ovanligt, det är många som jobbar, jobbar och jobbar. Rådet till er som inte kommit till bristningspunkten är: ta det lugnt, det är inte värt att köra slut på sig själv.

Nu i skrivande stund sitter jag hemma på vår röda soffa, och märkte precis att träden låter utanför, de viskar vad vinden vill säga genom dem. Datorn surrar, mamma städar i köket. Det ljud som jag kanske saknar är vågornas, när de slår mot stranden. Jag har en skiva med havsljud, brukar lägga den i CD-spelaren innan jag går och lägger mig, ganska skönt. Många säger att de tycker om tystnaden, och jag undrar just om jag gör det? Mitt svar är nja: lite småljud skadar inte. Däremot blir jag stressad om det låter för mycket (för hög volym på TV, eller grannar som inte förstår att efter klockan tio så ska det vara lugnt). Men tystnaden som sådan behöver jag inte.

Jag hoppas att ni har det bra i sommarvärmen, så här fint kanske vi bara får ha några dagar till!

Emilia

Ibland kommer det briser som för med sig blomdofter, som syrener. Jag och min kompis Carlos luktade på dem när vi gick på Kungsholmen nu under sommaren. Tänk, sådana dofter kan skänka trygghet och minnen. Samma sak kan det vara med parfymer, det finns kopplingar i hjärnan som länkar samman lukten med händelsen eller med en person. Jag hade en tvål en gång som jag tyckte luktade Nangijala. Regn som når marken skapar också en viss lukt. Men det som ger mig en känsla av lugn är lukten i kyrkor, det är något speciellt, en viss stämning. Släckta ljus är också en upplevelse.

Sedan finns det givetvis musik också. Det är känt att klassisk musik kan ha lugnande effekt på hjärnan. För mig skapar musik glädje, men även melankoli. Somrarna i slutet på 90-talet kan få mig att vara där igen. För närvarande lyssnar jag mycket på radio. Ibland hamnar det också skivor i CD-spelaren, senaste favoriten är Dolores O´riordans skiva Are You Listening. Jag och mina vänner Ulliz och Emily var på konsert förra sommaren, och det var fantastiskt!

Ha det bra i sommarvärmen!

Emilia

Just på måndagar brukar jag kliva upp efter midnatt, det går nämligen ett program, numbers, som jag har blivit förtjust i. Det är en kriminalserie där matematik används för att lösa olika mordfall. Ganska spännande, som ni kanske förstår.

På fredag bär det väg, ska till Warszawa i drygt en vecka. Där ska jag vila upp mig lite och det ska bli skönt att byta miljö. Har redan planerat in att träffa brorsan samt två väninnor. Tar med mig datorn och ska försöka avsluta min projektledningskurs (jag har verkligen dragit ut på tiden!). En bok ska jag också försöka hinna med, läste ut en idag som jag verkligen tyckte om: den handlade om en mor som skriver brev till sin dotter. Boken heter: Zenzele - Ett brev till min dotter, författare: J. Nozipo Maraire.

Hon beskriver sin egen barndom i Afrika, för sin dotter Zenzele, om hur samhället var uppbyggt, gängse normer, kultur och kärleken. Dottern, som jag förstår, har åkt västerut, eller till Europa, för att studera. Det som är fantastiskt med boken är dess enkelhet och dörren som öppnas till den afrikanska världen, även hur de kämpade mot förtrycket. Men just att de tog tillvara på det som jag egentligen tycker är väsentligt: familj, vänner, kulturen, kärleken till varandra och Gud. För vad är det som gör att det ser ut som det gör idag? Var och varannan gr på antidepressiva, människor känner sig ensamma och utanför...listan kan göras lång. Det kan låta gammalmodigt, men skulle det inte kännas bättre med mindre krav? Relationsvård borde prioriteras - idag ska vi ha allt, men kan vi verkligen uppnå det? Boken gav mig perspektiv och det är sådana böcker som jag rekommenderar!

God natt kära vänner, jag ska fortsätta med mitt program på TV.

Emilia

När går gränsen vid att vara "vuxen" och "ungdomlig"? Jag var på intervju idag (tack alla som skrev på bloggen, det var jätteroligt att ha ert stöd) och min första tanke när jag gick därifrån var: var jag kanske lite för ungdomlig? Och om jag var det, var det något negativt?

Vuxen är ett tråkigt ord, det känns bättre att vara ungdomlig. Det är med all säkerhet situationsanpassat. Kanske är jag både och. Ofta försöker människan anpassa sig, man avspeglar de människor som man möter på vägen. Kroppsspråk kan betyda så mycket. Därför försökte jag att hålla igen lite med händerna, satt med händerna knäppta - det ingav en sorts balans. Annars kändes intervjun ganska bra, fick allmänna frågor om mig själv och vad jag hade arbetat med tidigare. Men framför allt var det en bra sak, att jag faktiskt blivit kallad på intervjun, det känns att jag är på G. Hanna (en kompis från skolan) sa att hon kanske på intervju på samma företag...vi får se!

Kontentan är: att vara ungdomlig är nog ok, bara det inte går till överdrift. Jag var inte heller alltför personlig utan behöll en professionell attityd. Man är den man är, eller hur?

Emilia

Diskuterade med min sambo igår vad "nu" egentligen betyder. Hur långt är ett "nu"? Man säger "här och nu" och då menade min sambo att det innebär på momangen, att man ska släppa allt annat. Och visst, det håller jag med om. Men vid stressade situationer försöker jag tänka "här och nu". Men vad innebär den stunden? Och hur lång är den? Framtid och dåtid känns enklare att förstå. Är nuet mittemellan? Och så fort nuet flyttar sig framåt, då blir det ju dels en del av dået och framtiden. Snacka om snurrigt! Nuet är luddigt och ändrar form, i mina ögon.

I svenska akademiens ordlista på nätet hittade jag förklaringen: inne­varande tid.

Där har ni något att bita i!

Emilia, för nu

...måla!!! Förra hösten köpte jag ett par fantastiska akvarellfärger, de är från Ryssland och ska tydligen vara en av de finaste, om jag vågar tro försäljerskan på Fleminggatan, Arvidson´s heter affären. Planer i sikte och visst började jag måla, ibland motiverad, ibland inte. Mitt favoritmotiv är blommor, ansikten, eller helt enkelt abstraktioner.

Det är någonting med färger, det måste finnas en koppling till hjärnan, röd: man vaknar till, grön: lugn, blå: kall. Jag kan absolut ingenting om det här, men jag märker tydligt i akvarellådan att den blåa färgen har använts flitigt!

Jag sitter fortfarande med projektledningskursen som jag startade förra sommaren, och nu kämpar jag med ett Ganntt-schema. Det handlar om att länka ihop aktiviteter, vissa är beroende av att andra ska vara färdiga, så det är en viss ordning som skall följas. Och där är det snarare: Klara, färdiga..."vänta nu, jag fattar ingenting!"

Ta det lugnt i värmen, det ska jag göra i alla fall! Och Anna-Carina, tack för ditt fina inlägg! /Emilia

Åh, vad spännande. Märkte igår en tanke som spred sig inom mig - jag vill att folk ska läsa min blogg! Det skrivna ordet behöver uppmärksamhet, det är lustigt. Att skriva är kul, men det går i vågor. Tänkte på min vän Sven som raderade alla sina inlägg på sin blogg - därför tänker jag vara försiktig.

Målet med bloggen är att inspirera och reflektera - häng gärna med i diskussionerna!

Vad gör dig glad? Vad är glad? För mig är det när hjärnan är sams med kroppen och hittar saker som känns rätt. Man blir glad av vänner - hjärnan stimuleras att krama dem, att prata med dem. Och kroppen hänger med, armar runt, och ett leende på läpparna.

Vad gör dig arg? Den värsta sorten av arghet är, enligt min åsikt den som man riktar mot sig själv - den klibbar fast sig och blir som ett mantra att man är dålig, att man borde ha gjort si eller så. Läbbigt.

Ja just det, välkommen skulle det vara! Absolut, välkomna!

Emilia