Är det okej att vara ungdomlig vid 28 år?
När går gränsen vid att vara "vuxen" och "ungdomlig"? Jag var på intervju idag (tack alla som skrev på bloggen, det var jätteroligt att ha ert stöd) och min första tanke när jag gick därifrån var: var jag kanske lite för ungdomlig? Och om jag var det, var det något negativt?
Vuxen är ett tråkigt ord, det känns bättre att vara ungdomlig. Det är med all säkerhet situationsanpassat. Kanske är jag både och. Ofta försöker människan anpassa sig, man avspeglar de människor som man möter på vägen. Kroppsspråk kan betyda så mycket. Därför försökte jag att hålla igen lite med händerna, satt med händerna knäppta - det ingav en sorts balans. Annars kändes intervjun ganska bra, fick allmänna frågor om mig själv och vad jag hade arbetat med tidigare. Men framför allt var det en bra sak, att jag faktiskt blivit kallad på intervjun, det känns att jag är på G. Hanna (en kompis från skolan) sa att hon kanske på intervju på samma företag...vi får se!
Kontentan är: att vara ungdomlig är nog ok, bara det inte går till överdrift. Jag var inte heller alltför personlig utan behöll en professionell attityd. Man är den man är, eller hur?
Emilia
Hej Emilia! Från att läsa på din blogg så känns det som det gick bra på intervjun. Och du behöver inte oroa dig för om du är för ungdomlig eller ej. Som du skrev så är man den man är.
Själv så har jag svårt att skriva på min blogg. Vet inte varför. Jag förstår inte meningen med att jag skriver en blogg. Det kanske inte behövs en mening. Men då blir det bara konstigt som förra gången.
Jag får väl fortsätta skicka mejl till er, haha :)
kram Svenne
Tack Sven för ditt svar! Varför ska man skriva blogg? Jag ser det som en investering i ens egna språk. Jag tycker jättemycket om att skriva, och på en blogg finns det egentligen inga riktlinjer. Fast jag är lite negativ till att ha för mycket information på en gång, typ länkar, youtube etc. Keep it simple är mitt motto! Jag försöker locka till läsning med bra rubriker, något som skapar nyfikenhet hos läsarna.
Hoppas att du har det bra och att du tar hand om min klocka!
Hej svej
Ungdomliga Emilia
Professionell? Jag vill vara lycklig. För att vara lycklig måste jag få använda mig själv. För att kunna använda mig själv måste jag vara personlig.
Sen tror jag att det även föreligger vissa kulturella skillnader, hos mig sitter gränsen för det professionella/personliga och det personliga/privata en bit längre in än hos svenskar generellt, dvs andra kan ofta tro att jag är personlig när jag är proffesionell eller privat när jag är personlig. Detta inlägg motsäger inte ditt utan berättar om vilka tankar det väcker hos mig. Intressant!
Hej Kinga (och hej alla som läser kommentarerna). Jag märkte att jag vill kunna vara professionell i den bemärkelsen som en yrkesroll kan innebära.
Jag märkte hos mig själv en reaktion av "lycka" i att ett arbete kan innebära en ny sida hos mig. Att representera företaget och vara med som företagare. Kanske är det för att jag inte arbetat på ett tag, kanske är det för att när jag arbetade som lärare fick jag reaktioner på att jag faktiskt kan mina ämnen och respekterades för det.
Emilia
"Jag märkte att jag vill kunna vara professionell i den bemärkelsen som en yrkesroll kan innebära"
Intressant, utveckla gärna! Vilken typ av professionalitet kan en yrkesroll innebära? Att man kan vara personlig till viss del? Att man inte kan vara personlig alls? Vilket utgångsläge tycker just
du att du vill ha?
Det där med respekt för den kunskap man besitter är right on tycker jag! Väldigt viktigt i yrkeslivet.
Och ja, det bemötandet gör nog att man utvecklar en ny, väldigt kompetent sida.
Hej Kinga!
Professionalitet i det arbete som jag söker handlar bl a om att förbereda sig väl, hantera frågor, kunna formulera sig, göra arbetet som man förmedlar attraktivt, att man vid behov frågar sina arbetskamrater om hjälp vid behov (dvs att man visar att man faktiskt arbetar "tillsammans" i ett företag). Vidare menar jag att professionalitet handlar om att leverera i tid, visar att man arbetar tydligt och konkret med mål.
Jag vill också poängtera att professionalitet kan se olika ut beroende på vad man arbetar med. När jag arbetade med mat ute i butik var det viktigt att ha en säljande attityd, medan man som rekryterare kanske ska ha mer en lyssnande stil.
Gällande att vara personlig kan ju handla om att man skapar sin egen stil, inte bara bjuder på kaffe när en kandidat kommer på intervju, utan att variera sig litegrann och visar att en rekrytering handlar om ett givande och ett tagande, att man kan ge lite av sig själv och berätta hur man själv ser på att vara kandidat, för alla har vi ju sökt jobb! För att bryta isen lite grann.
Ciao!
Emilia
Begreppet att vara professionell varierar alltså med yrket i fråga. Det var ett bra svar!
Även att personligt bemötande är att ge av sig själv håller jag med om.
Kan säga att just mitt drömjobb ligger i skarven dvs där dessa två passar varandra som hand i handske.
Du har faktiskt hjälpt mig en hel del genom den här diskussionen. Tack! :)
Kul att vi känner samma sak! Tack till dig med!
Hoppas att vi kan ses och fika någon dag! Nu ska jag till Polen men jag är tillbaka den 11 augusti.
Kram
Emilia