Min syster och jag har kul ihop, det kan vi konstatera. Vi använder ord som ingen annan använder och skrattar åt saker som är helt meningslösa. Men sjutton, det är ju så det ska vara. En vän till mig sa en gång att han skulle ge sin högra näsa för en bror. Nu vet jag varför.

Det här är vi på kolacjan (kvällsmål)

- Jag på dåligt humör när regnigt (syster)

- Eh, what?

- F-n jag har glömt hur man pratar svenska

- It´s the schizzle

Om ni inte skrattar nu så har ni dålig humor. Om ni behöver hjälp på traven att förstå, så tar vi det när jag kommer hem.

Dagarna går och snart är sagan slut. Men jag vet nu, verkligen, vad som får mig att må bra. Seriöst, den bästa medicinen mot all sorts mentala krämpor eller andra problem är: fysisk aktivitet. Det jag inte kan få in i mitt huvud är att jag de facto springer varje dag. Jag springer och jag tycker om det, kan ni förstå det, för jag kan inte. Livet är att springa. Det finns en mening med livet - det är att göra saker som man tycker om.

Vad har hänt på sistone? Alltså, bor ju hos fru M och hennes familj och hennes barnbarn Fabian är det mest gulliga som jag sett på länge. Det får mig att vilja producera, men vet ju att det inte är dags än. Men jag hoppas att om jag får kids nån dag så ska de vara så där söta. Sådär söta att det blir värt det. Huset är fullt av kids här och helt plötsligt får jag en känsla av att vara i en familj. Vara delaktig i en familj. Det känns ovant. Kanske för att jag flyttade hemifrån tidigt, vad vet jag...

Idag åkte vi på utflykt. Det är något med tågen här. Särskilt med det som vi åkte idag - ni förstår det var fullt med barn och alla hade röda kepsar. Och jag säger som så här: tack för mp3-spelaren som jag hade med mig, annars hade någon åkt av. Ljudnivån var alldeles för hög och till och med syrran tyckte att detta var jobbigt. När tåget rörde sig från Jastarnia övade jag mig. På att lämna min himmel, sorg och kärlek. Och det gick. Jag måste minnas att jag kommer att komma tillbaka hit och att Jastarnia alltid kommer att finnas, i mitt hjärta, i mitt huvud, i mitt sinne. Jag är så lyckligt lottad över att ha denna by, människor som bryr sig om mig. Jag var inte här förra året och många var oroliga, det säger något, eller hur? De ringde till och med hem till min mamma för att höra efter hur allt var. Familj? Ja. Hur som helst så vandrade vi runt lite i Wladyslawowo, köpte lite småsaker, men sedan längtade vi hem. Borta bra men hemma bäst. Idag fick vi god mat här, först gurksoppa och sedan pannkakor med jordgubbar. Kan det bli bättre?

Igår hade vi också ett litet äventyr. Vi har lärt känna två killar som heter Maciek och Maciek. Jo, men dem har jag nämnt tidigare. Hur som helst brukar jag jogga förbi dem när jag är på min runda - och igår var jag ute och gick lite och stannade till hos dem. Det var två tjejer där också, en tjej som har gått på samma skola som min bror (ja, världen är liten), hon var så söt att om jag var kille skulle jag definitivt bjuda på en fika! Hur som haver skulle Maciek gånger två ut och dyka och då hängde jag och min syrra med. Det var kul att se lilla Jastarnia från långt håll! Men tyvärr var det ganska kallt - för vi hade bara kjol och t-shirt medan de andra hade full mundering. När vi kom tillbaka var vi alldeles blåfrusna. På kvällen gick jag till hamnen igen och hälsade på sällskapet och satt tillsammans med de andra och rökte vattenpipa och drack Redds (öl smaksatt med äpple).