Jag är en sucker för utmaningar. Och nu har jag hittat en - jag kommer inte att ta utmaningen varje dag - vill inte bli bloggutbränd. Däremot kände jag hur det kliade i fingrarna i morse, och för att lindra klådan så ska jag skriva om något tufft, som en uppmaning från denna blogg

NÅGOT TUFFT - fri berättelse

Maja tittade ner på sina armar. De kanske var lite smalare ändå? Hennes kroppsuppfattning hade förändrats, trots att sjukdomen hade sina klor i henne, så såg hon inte förändringen – nej, snarare tyckte hon många gånger att hon var tjock. Hon kände sig obekväm i allt. Fast skillnaden denna vecka var att något hade hänt. På Mottagningen hade de vägt henne, hm:at några gånger, kliat sig i huvudet, frågat henne om vardagen. Allt var som vanligt och hon kände sig tvungen att säga något. Det var ju ändå självvalt att hon gick dit. Eller var det? Hon satte sig senare i väntrummet – hon skulle träffa sin kontaktperson. Hon var inte ensam. Längst till vänster satt en ung kvinna på en sliten fåtölj. Hon var kanske i hennes egen ålder. Hon satt och log. Maja blev nästan provocerad – vad var nu detta? Hon vred sig lite och försökte hitta annat att tänka på. Bläddrandes i en tidning, som egentligen inte passade in i sammanhanget (”hur du når din målvikt på 30 dagar”) ansträngde sig Maja att hitta något av intresse. Men just nu var nyfikenheten för stor, den växte och hon kikade än en gång försiktigt på kvinnan i den slitna fåtöljen. Hon märkte att kvinnan satt och betraktade henne och för en kort stund förstod Maja – de var varandras motsatser just i denna stund. Men de hade något gemensamt – kvinnan hade varit i Majas sits och nu var hon, ja, frisk. Och det var därför provokationen var så tydlig, hon var där Maja borde vara. Det där leendet på kvinnans läppar, det var Majas önskan. En önskan om lättnad, om att vara frisk. Vägen dit tycktes vara tung, men nu såg hon att det faktiskt var möjligt.

- Jag ska också klara det – hörde Maja sig själv säga
- Jag vet, du kommer dit. Håll ut, svarade kvinnan