Bryter inte den tystnaden

Det var när jag såg dig som jag förstod att avståndet var större än stort. Vi har gått vidare, och det har jag vetat länge. Förmodligen gick vi vidare redan när vi var tillsammans. Läste någonstans att det som har hänt inte finns längre. Och minnena är i mina ögon subjektiva betraktelser, och sanningen existerar egentligen bara i nuet. Så mina minnen korrelerar nog inte med dina. Och du finns inte längre, utan du är något annat nu. Det är ganska häftigt. I mitt huvud tänker jag "vad länge sen det var" - och samtidigt blir jag lite rädd - har jag också blivit något annat? Vägrar att gå i gamla hjulspår. Vägrar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback