Varför komplicera det hela? För det är kanske det vi gör. Gör oss ofria i en värld där vi skulle kunna leva i frihet. Frihet kan kopplas till lycka, eller vad säger ni? Frihet för mig är att kunna lägga mig en halvtimme, timme och bara vila. Det gjorde jag idag. Och tror mig känna lycka. Lycka - ett kemiskt tillstånd i hjärnan? Om det nu är viktigt att känna lycka - då måste vi ge våra hjärnor förutsättningen att få den rätta kemiska mixen. Är ni med på den? Någonstans tycker jag vila är underskattat och ofta förknippat med annat trist. Som lathet. Jag ser det som en investering i din lycka/välbefinnande. Så dagens tips i Lyckofabriken är: ge dig själv tid att vila!

Sitter och smaskar på en choklad som har ett innandöme av lakrits. Min mage säger nej, mitt blodsocker likså. Men så sneglar jag på den där sura nappen. Och kan liksom inte låta bli. Jag går på känsla helt enkelt. Åh. Det var länge sen. När jag kom hem idag, från jobbet, tappade jag ett bad. Snabbt gjorde jag min middag som bestod av fyra avokadohalvor fyllda med en himmelskt god skagenröra (som även hade ett himmelskt pris, och då snackade jag ändå till mig en rabatt).

Hur som helst så åt jag middag i badet. För att jag kör på känsla. Men ska snart koppla på förnuftet, som är min närmsta vän just nu. Fast vi är ovänner ibland också. Som när det tycker att jag ska städa. Och jag lyder fast jag har god lust att bara ligga i sängen och lyssna på musik. Men! Idag gjorde jag faktiskt det, i nästan en halvtimme låg jag och lyssnade på några av mina favoritlåtar. Och tankarna malde på, men i ett ganska bra tempo.

Lyckofabriken fortsätter, den fnular på tankar om det som vi alla jagar så hetsigt. Det är lyckonoja som drar över vårt kalla och sarga land. Men. Jag tror att det är något annat vi söker, och lyckan kan inte lösa allt... Just nu jagar jag meningsfullhet. Jag började med att boka in en utbildning i hur vi ska arbeta mot människohandel. Om ni visste vad som händer i vår värld, då skulle ni gå tillbaka och reklamera livet. Eller åtminstone få ett tillgodokvitto...

Det är helg - och min består av följande - sällskap som befinner sig någonstans i Stockholm, och är snart på väg hem till mig. Ganska underbart att få vänta lite... Imorgon är det lördag, och den är oplanerad såtillvida att jag har gatan på kvällen. Att "ha gatan" innebär ett volontärarbete med de prostituerade på Malmskillnadsgatan. Vi har tagit efter Sta Claras församling, där en superkvinna vid namn Elise har stått med sitt bord i ungefär 15 år. Varje fredag. Hon är även med i en uttagning, och jag skulle bli glad om ni röstade på henne - det är bara ett klick som krävs - klicka in här och stöd denna ängel!! Hon heter Elise Lindqvist. Jag märkte nu att det är problem med länken, kanske är röstningen avslutad? Eller så kanske det bara är jag som inte kommer in!

Söndagen är lite planerad. Men inget är skrivet i sten. Jag och Herr Höckert ses nog på kvällen för att umgås och skratta lite åt Solsidan. Och så var det måndag igen...


Vad gör ditt liv meningsfullt?

Lyckan är väl ändå högst personlig - det som gör dig lycklig, gör inte mig mer lycklig. Om jag inte är glad för din skull förstås! Ändå forskas det på "vad det är som gör oss lyckliga". Och då tänker jag mig att det finns en lista med saker som kan påverka vår lycka. Och då blir det standardiserat trots allt. Om det är så att vi vill vara lyckliga, vilket tycks vara den rådande trenden, kan det nog vara bra att rannsaka sig själv - formulera vad som gör mig lycklig.

Jag läser en del om lycka, i artiklar, på bloggar och i böcker. Nu senast kom jag över en artikel som har nästan ett år på nacken, men som fortfarande är högst aktuell. Det är en intervju i DN med lyckoforskaren Bengt Brülde (som också figuerar i programmet Jakten på lyckan, SVT). I artikeln, som är skriven av Astrid Johansson, kan vi utläsa att:

"Goda nära relationer, vänskap, kärlek, arbete och en socialt och fysiskt aktiv fritid – det är vad som, enligt vetenskapen, har dokumenterad effekt" på lyckonivån, om jag förstår det rätt. Jag blir förstås lite glad att jag prickar rätt på många saker.

Men de där sakerna som många ändå förknippar med lycka, hur är det med dem? Typ löneförhöjning? Nya frilansuppdrag? Nya prylar? Nja, inte riktigt om vi lyssnar på Brülde - vi vänjer oss nämligen vi det vi har - det kallas för habitueringseffekten. Men kanske är det så att vi tror och har någon slags förväntan på att "om bara....så blir jag lyckliga(are)". Vet vi själva vad som gör oss lyckliga - på riktigt? Eller är det bara föreställningar som inte riktigt stämmer överens med den verkligheten?

Jag fastnade vid något verkligt intressant i DN-artikeln, här kommer en formulering som fick mig att tänka vidare:
"Men hur stor vikt är det egentligen vettigt att lägga vid den egna lyckan? Är kanske hela lycko­projektet en återvändsgränd?"

Kan det vara så att målet att vara lycklig är onödigt? Överreklamerat? Varför vill vi vara lyckliga? Är det enbart den sköna känslan som vi jagar? Men tröttnar vi inte på det också (habitueringseffekt)? Vad är beständigt egentligen? Och det finns ju en ganska hög grad av egoism i att jaga sin egen lycka. Men då finns det saker man kan göra, som både gynnar en själv och andra - läs detta: "att lägga tid och pengar på att hjälpa andra har positiva lyckoeffekter"

Essensen i denna artikel finner jag i ett ord: meningsfullhet. Att göra något meningsfullt, i ett större sammanhang, med andra människor. Och att leva enligt moral, det står det också om. Kanske att jag borde höra av mig till SVT och fråga om vi ska göra en uppföljare som heter Jakten på meningsfullheten? Det ligger nära till hands att säga att lyckan är besläktad med meningsfullheten - det ena behöver inte utesluta det andra. Brülde säger i slutet av intervjun: "Den som arbetar för en bättre värld tillsammans med andra, som gillar att göra det och som i samband med det brukar och utvecklar sina förmågor, en sådan person lever inte bara ett meningsfullt liv, hon är också lyckligare än de flesta"

Tvätten är på. Tankefabriken är igång. Jag har två saker jag ska göra innan lunch, varav en redan är avklarad. Sen är det lite småplock, ska bland annat slå in en present (ska träffa några vänner efter lunch, varav en av dem fyller år) och se till att gå osminkad. Jag ska nämligen på makeuprådgivning på Bodyshop senare idag. Vaknade av ett angenämt samtal imorse. Det var någon som tyckte jag skulle vakna helt enkelt. Det gick. Efter ytterligare 20 minuters av "jag drar mig lite".

Life is a journey, not a destination (India Arie i låten A beautiful day, tack vare att Underbara Clara påminde mig om att denna artist existerar)

Ikväll ska jag vara hemma, brukar träna kettlebells i vanliga fall. Men det blir hemmaträning - peppa mig gärna så att det blir av!





Lyckofabriken är i full produktion och återkommer med ett inlägg senare. Temat är som vanligt lycka. Och författaren är som vanligt jag!

De senaste veckorna har jag som sagt följt Jakten på Lyckan (här kan du se det senaste avsnittet). Dessutom är jag en av alla människor som vill vara lycklig (surprise!). Men som kanske inte alltid lyckas. Eller det kan vara så att jag inte väljer lyckan. Det är en aning provocerande, men jag tror någonstans att vi i många fall just kan välja lycka. Och som motsats kan vi också välja olycka (jag är nära vän till melankolin). Sen drabbas vi ju också av båda sakerna, vi drabbas av både lycka och olycka (yttre händelser). Men samtidigt - vi ska ju på något sätt förhålla oss till det hela. Det är kanske så att det är hur vi förhåller oss som avgör hur pass lyckliga vi är?

Jag vet inte om det är klart, men jag tänker mycket på detta med lycka. Och då menar jag inte de små korta stunderna av eufori. Utan något beständigare. Något grundat.

Den första frågan blir förstås - vad är lycka? På personlig nivå? På samhällelig nivå? Jag googlade på "vad är lycka?" - och givetvis fanns det en blogg om lycka - här kan ni läsa mer om lycka, på lyckobloggen!

Det lilla i det stora!
Vi vill de stora sakerna, vi vill uppnå mål. Meningsfullhet är viktigt och nära kopplat till lycka - men vad skapar mening? Jag tror någonstans att var vi befinner oss i livet, kan ge oss en vägledning. Där jag befinner mig nu är det enkla i fokus. Hur ofta hör vi inte att det är de små sakerna som faktiskt är de viktiga? Jag upplevde en korts stund lycka när jag handlade mat idag - kunde se framför mig vad jag ska laga till veckan. Jag tror det grundades i att jag tar hand om mig själv, och lyckan kom i form av känslan tacksamhet. Mot mig själv.

Vad tror du är lycka? För dig? Finns det någon universell defintion?


Sen måste jag bara dela med mig av Svennes klokheter (Sven är en av mina bästa vänner!) - han pratade idag om vi ska strunta i personlig utveckling, och istället satsa på personlig inveckling! Jag gillar detta starkt - låt oss invecklas!






PS. Finns tydligen forskning på detta. Men det här är min egen lyckofabrik, och jag gör inte anspråk på några nobelpris. Kan också vara så att mina insikter delas av andra, eller inte. Men jag står för det jag har skrivit!

Hur många av oss vill förändra världen? För det finns saker att göra. Arbetsuppgifterna är många. Lidandet är stort. Ändock är det ofta det egna livet som är i fokus. Normalt? Ja. Önskvärt? Vet inte. Vem är jag att döma vad du gör med ditt liv?

Hur lätt är det egentligen att älska sin nästa? Har vi verkligen lärt oss att göra det? Hur lär man sig altrusim? En kurs i altruism. Det tar nog i anspråk en stor del av ens liv. Blir man lycklig av att hjälpa andra? I programmet "Jakten på lyckan" (SVT) fick vi se hur människor från anonyma klubben agerar. Då på ett enkelt sätt - man betalade nästa persons fika, utan att själv delta när cafépersonalen sa: "den här fikan är redan betald". Och det är kanske så att det är de små sakerna som räknas. Bli en glädjespridare - för det smittar av sig.

Idag vill jag dela med mig. Men jag vet inte vad jag ska välja. Så det blir den här: livet är mer vackert än läskigt. Just nu.






Har du tre minuter över? Tycker du om pianomusik? Inte rädd för melankoli? Varsågod!

Vad är friskt och vad är sjukt? Normalt? Rekommenderar Ann Heberleins artikel om Nils Uddenbergs nya bok Själens schamaner, personliga essäer om psykiatri



Hon gick utanför portarna till Sjukhuset. Det var första gången på tre månader. Det var som att  sätta fötterna på en ny planet. Pulsen gick upp. Men hon skulle inte tillbaka. Hon var fri. Demonerna på tryggt avstånd. Med hjärtat i behåll. Hon sträckte sig efter hans hand. Den vilar nu tryggt i hennes hand. De hade överlevt.

"Du kan väl packa upp påsen som ligger där". Det var början på en konversation som slutade med ett leende. Numera är jag och min dator stolta ägare av detta:




Jag ska iväg till Ulliz och Ida nu. Har haft en mysig fredag och lördag, och jag vann i monopol! Himla kul spel det där! Och tänk att jag åt semla till frukost!

Det här är mitt 1003:e inlägg. Tiden går fort. Men ibland stannar den också. Idag vill jag att den går fort, fort, fram till fredag kväll. Sen får tiden gärna gå långsamt igen!

Ni har väl inte missat mina artiklar på Livskick? Just nu är en fyrdelad artikelserie om magen aktuell, och den första är redan uppe! Sen har jag recenserat passet som jag var på idag, Dans fuego. Tycker du om artiklarna? Det går att rösta på dem.

Nu mina vänner är det dags för egotid igen! Önskar er en trevlig fredagkväll imorgon, själv ser jag fram emot att få middag serverad! Och att slappa. Oh yes...

Igår på yogan var det fyra positioner med händerna ovanför huvudet som skulle genomföras. Att hålla händerna i olika grepp kallas på yoga-språk för mudras.

Till saken hör att vi tidigare har gjort dessa övningar. Och jag får mer eller mindre panik. Jag får känslan av att vara låst och har tyckt att det är ganska obekvämt. Laddat med andra ord, och vi håller varje handposition en stund, vilket gör att många tankar hinner passera i huvudet. Det som händer är att jag oftast inte "härdar ut". Men så igår kände jag att jag verkligen ville, för det är så skönt efteråt, när man tar ner händerna. Och vi pratade om det förra veckan, jag, Svenne och Janne. Hur man ska förhålla sig. Och faktiskt härda ut.

Det viktiga för mig blev att bestämma mig innan, att nu tänker jag klara positionen. Med den inställningen klarade jag det. Men det var inte helt lätt. Och på de sista två (nummer 3 och 4) trodde jag att tårarna skulle rinna. Dels lite av att det gjorde ont, och dels att jag inte förstod varför det var så jobbigt.

Så jag fixade alla fyra. Och kunde vara lite stolt. Det som också hände var att jag blev alldeles varm i ansiktet. Spännande detta med yoga.

Efter kundaliniyogapasset sitter vi ofta och pratar en stund. Och igår blev samtalsämnet bland annat - när ska man välja att härda ut? Är det prov på mental styrka? Kroppskontroll? Jag vet inte riktigt. Ibland är det nog bra att tänja på gränsera. Om man vet vad effekten blir - och att den i så fall är positiv. Mår du dåligt på en arbetsplats kanske inte härda ut är den bästa metoden.

Välj att härda ut - men vet då varför du härdar ut - det jag menar är att det finns positiva härda-ut -situationer. Det kan finnas högre mål.

Ibland behöver jag få inspiration. Samtidigt som det gäller att vara selektiv. Varför? Jo, för om man vill inspireras så finns det oändliga möjligheter. Vilket gör att viss inspiration bara blir till information. Och då försvinner poängen med att bli inspirerad. Jag kopplar nämligen det till handling. Att faktiskt göra någonting av den inspiration som man har fått. Är ni med på vad jag menar?

Ett litet stickspår som kommer här och nu är jag är trött på mellantimmarna - ni vet de där timmarna som jag tillbringar mellan att jag kommer hem och exempelvis ska gå på yoga. De stressar skiten ur mig. För jag kom hem halv fem, efter en eftermiddag med den här damen. Väl hemma så är min första tanke "jag ska snart gå igen" - och det är inte välbefinnande. Det är att veta sin begränsning i tid. Så ja. Om en timme ska jag gå. Och jag måste ställa om till yoga-mode. Det tänker jag göra efter detta inlägg.

Nu kära vänner ska jag försöka berätta om min eftermiddag på Citykonferensen med Gunilla Persson (specialité: muntlig kommunikation på jobbet. Har skrivit en avhandling om hur poliser skriver förhörsprotokoll), där det var dags att inspireras!

Då det var en hel eftermiddag har jag valt att fokusera på "hur gör man i mötet med andra människor, i kommunikationen?"

Jag vet själv att jag ofta tänker vilket intryck jag ska göra på redaktören (det är oftast mot den gruppen som jag arbetar) och hur jag vill vara vid ett möte. För mig är det personliga viktigt. Ser mig inte som pretentiös, utan ganska avslappnad. Men frågan är om de märker det? Här kommer Gunillas tips hur du ska prata vid ett möte:

Försök att efterlikna det normala samtalet!

• använd dig av pronomen, såsom jag, vi, dom - men var inte påträngande (vill DU sänka dina telefonkostnader? Aj)
• använd frågor - det finns öppna och slutna. Öppna frågor börjar med ord såsom vem vad hur
• fram! det innebär bland annat att du kan luta dig framåt, röra dig framåt med kroppen. Det jag gillade med Gunilla var när hon skjöt fram hakan, för emfasens skull - det var effektfullt och kommunikationen kom fram.
• Titta på den du talar!
• Se här! Hör här! Titta här! Kan t ex användas vid PowerPoint-presentationer för att visa på att du kommunicerar med din publik - så att de inte bara läser från sliden!
• Le. Men detta är inte ett råd - snarare så att om du den leende typen, så använd dig av ditt leende - men inte tvinga på sig själv att le.

Och jag kom fram till två viktiga saker, med Gunilla Perssons hjälp. Det var mycket som togs upp, och då startar verksamheten uppe i mitt kontor som går under namnet hjärnan...

Nummer 1: inte bara ha mailkontakt med mina redaktörer - se till att träffa dem! Även om många är upptagna så är ett möte värt mycket, för båda parter. För mig är det bra eftersom jag kan arbeta in mig själv, då det är mig och mina texter som jag säljer in.

Nummer 2: att jag borde ha ett bättre system för mina kundkontakter - så att jag följer upp det som jag har påbörjat. Det här kanske inte var kopplat till det som föredraget handlade om. Men i min tankevärld, som öppnades med inledningen att mötet och kontakten är det viktiga, drog jag några slutsatser som jag kan ha nytta av i det jag gör. Och det, om inte annat, kan väl klassas som inspiration?

Ikväll släppte jag på hjärtats kontroll. En aning. Det är ju ändå alla hjärtans dag! Som nu går till sin ände.

Vad passade inte bättre än att baka kanelbullar, bröd och umgås med finaste? Jo, jag hann jobba lite också. Och nu ser jag snön falla mjukt mot marken.

Igår droppade det in ett frilansjobb. Välkommet och nu ska jag planera arbetet - jag är ju en organisatör ut i fingerspetsarna. Jag är nyfiken på när deadline är, och den ger mig en riktlinje på hur mycket som måste göras just nu.

Nu ska jag fixa ett dokument innan jag går och lägger mig!

Och. Hjärtat bultar lite extra nuförtiden. Det är ganska skönt.








En tanke. Ett ord. En handling. En dåtid, en nutid och en framtid.

Det var en speciell söndag igår. På kvällen, efter uppmaning i en bok som jag läser, mediterade jag över några aspekter i mitt liv. Jag vet inte om jag blev klokare för det. En förändring är ändå välkommen, jag tycker om när jag får nya perspektiv på saker och ting. Så jag jobbar på att få ett nytt perspektiv helt enkelt. Under 2006 gjorde jag en omvälvande resa, och det var fantastiskt att uppleva sig själv. Igen.

Min söndag bestod av:

*sova ut
*en dryg timmes promenad i ljuset
*städade kylskåpet
*engelska mässan (vad var det som hände där egentligen?)
*Solsidan
*Sherlock
*läsa

Idag har jag kommit upp och jobbat en timme. Nu ska jag äta en till frukost och sen gå ut och gå ett tag. Ikväll ska jag få besök av dig, och det gör mig glad. Bara sådär.

Ofta är det så att orden kommer till mig. Men så finns det tillfällen där tystnaden kan säga så mycket. Mer. Mina funderingar går till de tillfällen där tankarna var döda och orden utom räckhåll. Det var en tid av lidande, men samtidigt förstår jag nu. Varför. Och att det finns saker som har förändrats. Jag lämnade henne där i en sjukhussäng. Hon fick stanna, somna, och gå vidare. Det gör ont, och jag kan sakna henne ibland. Det är okej att gråta, ja det är till och med nödvändigt.

Igår träffade jag och en annan kvinna våra ungdomar i församlingen. Eftersom det var lite av ett trafikkaos, så var vi inte så många, men det blev ändå ett bra samtal. Vi var där och berättade om vårt arbete på "gatan". Jag är med i en grupp som heter Team Eugenia, och varannan lördag står vi på Malmskillnadsgatan och delar ut kaffe och bröd/bullar till flickorna som går där (vi gör det på terminerna och har uppehåll under sommaren). Jag är inne på mitt tredje år, och jag vill fortsätta. Framför allt är det på församlingens uppdrag som vi är där, men det är klart att det ger så mycket tillbaka, till oss som personer. Att möta dessa flickor väcker många tankar. Och det har också skapat en förståelse för mig vad prostitution är, och hur jag själv ställer mig till detta och det lidande som ofta är förknippat med det.

Ikväll var jag och bäste Herr Höckert på Eva Dahlgrens föreställning på Rival. Vi satt på första rad, och det var spännande att höra på henne. Det som gav mest behållning, för min del, var hennes sånger. Jag växte upp med Eva Dahlgren (tack mamma och pappa!!) och hon får mitt hjärta att vibrera. Så redan vid första sången fick jag tårar i ögonen.









Skulle kunna skriva mer om det som berör. Men en del saker ska kanske denna 80-talist behålla för sig själv.

Totalt vinterkrig därute. Det drar kallt. Och för första gången på länge har hon kommit tillbaka. Trodde hon skulle stanna där, ensam med sin sorg i skogen. Hon får stanna en liten stund, eftersom hon verkar vilja mig något.

Vår - Vinter 2-3

En sammanflätad känsla av lycka och oro kryper i kroppen på mig. Det drar och rycker samtidigt. Och trycker.

Bjuder på vad mina ögon såg idag. Och lite kylskåpspoesi.

Mina känslor i melodiform




Hellre

Det var någon som tyckte att det var ambitiöst, och kanske en aning dumt, att gå ut och leta vårtecken. Februari - årets kallaste månad. Men skam den som ger sig.

Men innan jag delar med mig av förmiddagens bilder kan jag berätta om hur det har gått med mina semmeläventyr. Saken var ju den att jag igår ångrade mitt icke-existerande av semlor här hemma. Samtidigt var jag lite trött och orkade inte riktigt bege mig. Så jag slängde iväg ett mycket välformulerat sms till Herr Höckert. Med uppmaningen att komma hit. Med existerande semlor.

Men ve och fasa - Svenne kom hem sent från jobbet, och skulle inte hinna hit med semlorna innan yogan. Där någonstans förstod jag att det var en prövning jag genomgick. Det fick bli linssoppa och pannkakor istället. Det gick bra det med.

Så yogan närmade sig, och jag åkte lite tidigare än vanligt. Det har nämligen hänt att tunnelbanan inte går, och jag ville inte komma sent. Vid Skanstull går jag uppför trappan, som går längs med Gunnarssons konditori. Och vem står inte i kön, på andra sidan fönstret? Jo. Herr Höckert. Så det blev en snabbsemla innan yogan. Gott och mandelmassigt. Och dyrt. 40 pix för en semla. Och då ville de inte ens släppa ut oss däruppe, utan vi var tvungna att gå trappan ner. För att sen gå upp den andra trappan. Nej. Det är inte service Gunnarssons!

Yogan var förstås alldeles, alldeles, underbar. Men på vilan fick jag lite flaschbacks från en tid som jag helst vill glömma. Men kom på att jag har gått vidare, så jag betraktade bara bilderna. På avstånd.

Om en timme ska jag träffa killarna. Café Fix är det som gäller. Och sen en promenad med Höckert. Jag funderar på om snön kategoriseras i samma fack som regn? För Höckert tog i hand om att vi ska promenera ikväll. Om det inte regnar förstås, sa han.








Fredagar är bra. Av flera anledningar. Men den bästa anledningen är. Du.

Ibland tar jag fel beslut. En släng av ånger fick jag när jag tog beslutet av inte köpa semla. Trots att jag har en semmelcoach. Som tycker det är dumt att tråna, och istället ska man go for it. Jag får jobba på det där. Sippar däremot på ett mycket gott te från pukka. Sen satt jag med faktura. Och varje gång jag ska räkna momsen så blir jag osäker. Japp. Fem år på högskola var det. Skäms lite. Men det ordnade sig och snart ska jag använda mig av skrivaren och fixa med posten. Som tydligen är low-tech. Men jag gillar retro. Och så gillar jag min lugna lista som jag har på spotify. Vet någon hur jag kopplar den till bloggen, i ett inlägg? Hjälp mottas gärna!

Klockan är tre och jag har en del kvar av denna dag. Är ruskigt sugen på att bege mig till gateau på Sockenplan. Och göra existens av en semla. Inte tveka nu så mycket.

Träffade mitt trevliga lunchsällskap cityralt klockan tolv ungefär. Smaka på det. Cityralt. Kan tyvärr inte ta åt mig äran av den helt galet bra formuleringen. Men jag har adopterat ordet. Lunchen var lite salt. Men eftersom jag åt frukost sent, så var jag medelhungrig, och det passade bra.

Ah. Listor är bra. Ska vi ta en "se fram emot"? Jo. Det gör vi. Och sen ska jag sätta på mig strumpor. Vår-vinter 1-1.







Det är bra att vara tydlig. Om jag har förstått saken rätt.

Mycket nöjd med mitt  nya tangentbord. Mindre nöjd med att klockan närmar sig midnatt. Mest nöjd med att jag har ett trevligt lunchsällskap som väntar på mig imorgon (snart idag).

Det finns saker som jag måste tydliggöra för mig själv. Och till viss del för er som läser detta. För ni kan väl snälla påminna mig när jag går omkring i pyjamas här hemma och tycker synd om mig själv?

Bra. Jo så här är det. När jag väl börjar skriva är startsträckan inte så lång till det läget där jag faktiskt får ur mig riktigt bra saker. Mental notering: fake it til´you make it may not be that bad. Kör på, och fundera inte så förbaskat mycket. Resultat: återstår att se vad redaktörerna säger. Let it be good. Punkt

Nummer två. Det är okej att sitta uppe ett tag på kvällen. För då hinner man ladda sig själv med en massa positiva saker. Som Jakten på Lyckan till exempel. Mycket intressant. Inspirerande. Jag tror jag vill bli kompis med Hanna Hellquist. Frågan är om hon vill bli kompis med mig? På ett glättigt Facebook-vis. Jag tror vi båda skulle kunna bli lite lyckliga av att konfirmera varandras vänskap. Kan avslöja att skådespelaren Benedicte Cumberbatch inte vill bli vän med mig. Jag tror han skräms av mitt skandinaviska ursprung. Jag får nöja mig med att "gilla" honom. Och jag som tänkte höra om han alltid låter sådär. Med rösten. Den känns ovanligt mörk. Han kanske använder sig av något knep? Suck. Hur som helst gillar jag serien Sherlock skarpt. Även om jag kan bli lite stressad av hans briljanta slutledningsförmåga.

För att avsluta en annars helt fantastisk tisdag (glättigt skulle det vara ja...) så har jag lite att dela med mig.

A. Var på ett möte hos en organisation som hjälper trafficking-offer samt prostituerade. Jag fick rysningar. Av flera anledningar. Mest för att jobbet de gör är ta mig kärlek det viktigaste jag sett på länge!

B. Det finns en nackdel med att vara uppe så här sent. Man hinner bli hungrig. Igen.

C. The Pursuit of Happyness ska tydligen vara en bra film. Och ja. Den stavas så.

Det är inte lätt när Dorota frågar om jag bloggar. Då loggar jag genast in! Parallellt med det är det jobbmail som ska skrivas. Sen ska jag titta på Jakten på Lyckan. Har startat lyckan här hemma med lite choklad (tack Janne!) och funderar på hur pass bra det är att gå omkring och lukta cosmopolitan. Det är en bodylotion från Bodyshop som jag har köpt (men inte under det namnet - det är min tolkning). Den gör att jag luktar som en god drink. Jag bestämmer mig för att gilla det och samtidigt smeta in läpparna med mitt chockrosa lypsyl från Hello Kitty. Konstigt nog lämnar den ingen färg. Men mina läppar luktar barbiedocka. Eller möjligtvis My Little Pony. Nog om luktsensationer. Mera jobb - här det senaste!

Klockan är snart åtta. Klockan är snart halv nio. Och det finns saker som ska göras. Känns ok. Men det blir tidig kväll. I en värld där vår möter vinter. I en strid mellan sol, snö, ljus och tö. Jag som ofta har varma händer, sitter nu med frusna fingrar och kalla fötter. Men med ett nästintill städat kök. Livet är ganska härligt ändå. Och middag skulle jag inte glömma, nej.

Det händer saker i livet som ställer saker på sin spets lite grann. Funderingar som studsar fram och tillbaka. Och sen ut i verkligheten (kanske ut genom öronen?!). Skulle vilja byta miljö på jobbfronten och jag har ett perfekt bibliotek som väntar på mig. Jag är fantastiskt bra på att hitta mina kontor! Och nej, allt handlar inte om jobb.

Söndagen fick en oväntad, vacker nyans. Såg en ring på en väns finger, men inget avslöjades. Fick signaler om att kyrkbesöket var väl kommet. Gick en del av blåa linjen, mellan Kungsträdgården och Fridhemsplan, tillsammans med en mycket lyhörd och lyssnande Herr Höckert. Sushi avnjöts och sedan kom en annan höjdpunkt på dagen. Sångmeditation med Janne och hans vänner. Helt. Underbart. Att sjunga. Tack alla ni som var där! Fick frågan om det kändes konstigt att sjunga på det viset, med tanke på min kristna tro. Och svaret är nej. Jag riktar sången på mitt sätt.









Vill vara nära. Men tycker inte att det är så enkelt.

En dag. En lördag. Och jag har inte haft en tom lördag på evigheter. Ovant. Välkommet. Har dragit upp träpersiennerna, sitter i mjukiskläder, ätit äggmacka med kaviar. Druckit kaffe. Tänkt ytterst lite. Varit lycklig med vetskapen om din existens. Bara sådär. Lyssnat på lite ny musik, för mina öron, på Spotify. Ensam-het kan samtidigt vara full-het. Och jag bromsar mig själv från göra-generna. Det är helt okej att bara vara. Saknar min syster som är Indien. Ler när jag tänker på mina fina vänner. Vad många känslor på en gång.

Jag hade en bekantskap en gång som orsakade så mycket ont i mig. Alltså förbannat ont. Jag har fått rådet att glömma. Älskade mig fördärvad. Det var nära en dödlig dos av förgänglig, osann kärlek. Samtidigt är det läskigt att nu ha den där distansen som jag jagade under så många år. Nu är den här, inplanterad i hjärta och hjärna. Jag ser tydligare nu.

En dag. Av möjligheter. Vill ta en långpromenad och undrar om jag ska omvandla tanke till handling.







Nie. No niestety. Albo cale szczescie.

Huttrandes ligger jag i sängen. Och lyssnar på Anthony & The Johnsons (Hope There´s someone). Det finns alltså ytterligare en anledning till att jag fryser, förutom det förbaskade draget från fönstret.

Jag tänker så det knakar. Det är inte alltid till min fördel att vara en tänkare. Samtidigt gäller det att vara. Sig själv. Fick kommentaren att jag pratar med mig själv häromsistens. Ja. Det gör jag. Och det har inte med ålder att göra (typ att jag är gammal eller nåt). Det har en enkel förklaring. Jag har en relation med mig själv. Och den är inte lätt. Om vi nu ska prata om ett vi, så kan jag säga att detta vi:et inte alltid kommer överens. Och då pratar vi om saken.

Irritation. Fick mig en släng av det idag. Saker gick inte riktigt min väg. Hade städat hallen, men ändå var jag superstressad när jag skulle gå hemifrån och tyckte att allt låg på fel plats. Svor till för att få ut irritationen. Lämnade den i hallen och sprang iväg på kettlebells. Det var härligt att svinga bort oron. Jag är den enda personen som uttrycker muntligt hur förbaskat jobbigt det är ibland. Alla andra står snällt och gör allt det som Dick säger att vi ska göra. Jag är den enda som protesterar. Men det är just det. Jag behöver kommunicera. Men inte alltid.





Ångesten högg ett stadigt tag om området kring hjärta och bröst. Hon vred sig i sängen. "Andas" gick tankarna. Men ingen andning skulle hjälpa, inte denna stund. Det var längesedan sist, och insikten om att hon tidigare hade levt med den förtärande Ångesten, år ut och år in, gjorde henne lamslagen. För nu visste hon att det skulle gå över. Det visste hon inte då. Då var valet lätt, men ändå inte hennes. Hon hade legat i skogen och trott att det var den sista dagen på denna jord, för hennes del. Men något räddade henne. Och därav en ny epok av Tacksamhet.

Stannad kvinna i säng, i Storstaden, med Insikt om Livets Svåra och men ändå Förgängliga

Den spontana Emilia sitter och slår på tangentbordet. Läser bloggar, skriver själv, funderar, hittar vinklar, får ta emot ett nej från kund, dricker kaffe, och läser lite till. Jag har fått stränga förhållningsorder om att läsa klart en bok idag (ja, det är en person som inte hör samman med jobbet, så oroa er inte) så därför inser jag att det är dags att planera resten av dagen. Jag tänker så här

14.30-15.30 Läsa en bok som är stommen till en artikel
15.30-16.30 Stöka runt
16.30-17.00 Slänga ihop en pdf till en kund
17.00 Äta middag nummer 1
18.00 Hämta paket på posten och handla nödproviant till efter träning. Typ keso och en frukt
18.25 Gå till Skanstull, för att få lite kondition inräknat
19.30-20.30 - ett hårt kettlebellpass där jag ska svinga en tolva så mycket som jag orkar
21.00 Äta middag nummer 2

22.45 - släcka lyset! Och tycka att det skulle vara mysigt om du låg bredvid.