Det händer att jag känner mig riktigt lycklig ibland. Så lycklig som jag förmår mig att vara. Och det blir tydligt för mig, att när jag hänger i soffan hemma hos Ulliz, och har Emily på ena sidan och Ulliz på den andra - så kan jag andas utan att det där trycket över bröstet tar över. Att vi skrattar åt samma saker, att vi ser det roliga trots det tragiska och att vi kramas när tårarna vill fram - det kan väl inte bli mer meningsfullt än så? Tiden rinner iväg, kvällen är fortfarande ljus, och vi hänger - som alltid, kanske inte lika ofta, men ändå. Det är nästan som att tiden stannar (en motsägelse?), och jag får distans till livet där utanför. Inget annat är viktigare än att vara just där jag är.

Ulliz & Emily - jag vet inte vad jag skulle göra utan er!! Inte skratta lika mycket - det är säkert! Ni är toppen!