Skriveri och läseri - hur tänker jag?

På tåget hem sitter jag och läser en artikel i en ett år gammal Amelia. Jag sluts in i någon annans värld. Och får läsa om deras sår i en annars alldaglig värld.

Jag läser mycket om dagarna, om både stort och smått. Jag är ytterst tacksam för att jag kan det nu. Det fanns ett glapp för några år sedan, där tillståndet inte tillät mig att läsa. Det var min största förlust, där och då. En oerhörd sorg, eftersom jag alltid har älskat att läsa. Vi hade ingen TV när jag var liten, och jag har läst så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg att det fanns ett bibliotek i skolan, där vissa böcker var för "de större barnen". Men jag tror jag fick låna dem ändå. Slukade dem, kunde sitta länge, länge. När jag blev lite äldre blev det mycket kurslitteratur som skulle plöjas igenom (pluggade ekonomi i drygt fem år), och när sommaren kom så var det mest pocketböcker som gick åt. Inga direkta skönlitterära verk, men ändå. Språket har funnits där, hela tiden. Nu skriver jag istället en hel del, det har blivit mitt sätt att få tankarna att stämma, eller att omfokusera. Bloggen har en funktion, det kommer jag inte ifrån. Och numera skriver jag dagbok mer sällan. Kanske någon gång i veckan. I bästa fall. Förr var jag en flitig dagboksskrivare.

Skriva för mig kan vara att läka sår, eller lösa problem. Ofta behöver jag skriva om saker för att förstå dem bättre. Det blir klarare på papper/skärm än i huvudet. Sen är det skönt att hitta formuleringar som är bra, som belyser, som har tyngd. Jag vet egentligen inte vad jag har för skriv-stil, men jag blir lätt inspirerad när jag läser vad andra skriver. Sen är jag en språkpolis i många fall, på gott och ont!




Han för mig till vatten där jag finner ro, och låter mig vila på gröna ängar

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback