Morgon. Minus God. Fast ändå...

Klockan halv åtta, eller ja, strax efter sju, så vaknade jag. Snorig och dann. Och lika med ringa till jobbet och säga att det går inte. Så nu är jag hemma och kurerar mig. Lite skönt att kunna ta det lugnt. Konstigt att jag ska behöva vara sjuk för att ta det lugnt. Men så är det ibland. Fast trots feber (som alvedonen slåss med) och trots seghet har jag ändå lust att göra grejer. Fast eftersom jag igår var lite sur över det faktum att jag ofta är i status "full rulle", så tänker jag inte låta impulsernas tyranni styra. Men att blogga lite är faktiskt tillåtet. Är himlans sugen på ostkaka. Varm. Med grädde. Ska jag slå slag i saken? På matfronten har jag i alla fall lagt mungbönor i blöt. För att göra den goda grytan igen. Jag hoppas att koriandern som jag köpte för några dagar sen fortfarande är ok. Ja, det var lite från mig!

Ah. Jag har lite böcker att läsa. Känns hur bra som helst!


Stopp & Belägg. På riktigt.

Hela tiden tjatar jag om att vi ska lyssna på oss själva. Och det ska vara medveten närvaro och regelbundna måltider. Och så var det detta med sömnen - ja, du ska helt enkelt lyssna och göra det som krävs för att du ska vara lycklig och tillfreds. Nu känner jag bara: bullshit! Nä, det funkar uppenbarligen inte! Bevis: en röd och täppt näsa och ont i kroppen. Och det roligaste av allt - jag gjorde det igen! För trots att den där promenaden var alldeles underbar igår och trots att yogan får mig att tänka jag älskar livet, så är min kropp i megaobalans. Den har inte återhämtat sig från den förra förkylningen. Eller vad det nu var. Så. Stopp och belägg. På riktigt. Det gör att jag kommer inte skriva världens inlägg om hur viktigt det är att jag lyssnar, hur viktigt det är att jag drar ner på tempot. För just nu är det något annat. Som behövs. Just nu handlar det om att klura ut HUR jag ska hålla mig frisk. För det är egentligen det enda viktiga. Jag säger bara en sak: lite l å n g s a m m a r e. Tack.


Väntar ut mig själv

Nu tror jag att den är här. Förkylningen. På riktigt. Så min plan idag är: matlagardag! Behöver fylla frysen litegrann så att jag har att ta av! Tanken är att laga linssoppa, purjolökspaj och något med mungbönor. Sen vill jag baka lite bröd också. Så ganska snart ska jag gå till affären och kompletteringshandla - för mycket av ingredienserna har jag redan! Tanken var att gå på fest ikväll, men tyvärr får jag ställa in. Plus att jag imorgon har "gatan" - volontärarbete. Och på söndag är det val. Efter det och kyrkan ska jag och Sven åka till Barkarby. Helgen är fullspäckad med andra ord. Fast jag är ganska duktig på att ta tid till att bara vara. Tycker jag.

Har du något bra tips på mat som man kan frysa in? Som innehåller mycket näring?






Dag 2: Skratt- och Rörelseresan

Så är det bara – jag är lite nöjd. Men också trött – sover som aldrig den, och känner att det är helrätt. Så är det, som sagt. Gårdagen var det rörelse i fokus och jag både sprang och promenerade. Tränade lite triceps och hoppades på att ingen skulle se mig. Åt två luncher – blev bjuden på en, och sen kunde jag inte tacka nej här ”hemma”. Jag läste lite. Och sen frotterade jag mig i gammal nostalgi medan jag lyssnade på Melissa Horn på Spotify. Klockan 21.00 ville jag sova, men jag höll ut till klockan 22.00.

Dagens plan ska vara liknande den igår, men nu ska det jobbas lite också. Jag väntar på svar från en redaktör, lite otålig är jag, för jag vill komma igång! Apropå skrivande – min presentation på Livskick är uppdaterad – här får ni läsa! Hur som helst, jobbet går ut på att kolla min planering som jag så fint gjorde i veckan – en lång härlig todo-lista. Tänkte se om det finns något som jag kan kryssa över!

Det blev ingen yoga igår för mig, däremot har Janne skickat över några övningar via facebook, så idag ska jag slå slag i saken. Ta ansvar för mitt Yoga-Jag.

Imorgon är det bröllop! Tjoho! Jag ska höra om jag kan publicera några bilder därifrån, så ni får se hur kul vi kommer ha det!

Kram till er
Emilia



Lite trött men motiverad

Jag sa ju tidigare att den 23 augusti börjar jag ett nytt liv. Men Sven och jag kom fram till att jag fortsätter, istället för börjar. För det kan nog stämma, att det nya livet har hållt på ett tag. Jo, så vad ska fortsättningen innehålla? Min styrka är formuleringarna som ofta kommer i mitt huvud, att jag med ord kan beskriva vad det är jag egentligen ska göra. Men göra är kanske något som jag vill komma ifrån - som formulering i alla fall. Varat är lite annorlunda, dock kan det gömma sig ett göra i det. Idag har jag börjat med att vara lite mer närvarande än vanligt. Och märkt att mitt huvud är lite ansträngt. Jag vill mest vara hemma. Ser dock fram emot att träffa en god vän på eftermiddagen - det är Ulliz och jag som ska hänga. Innan dess är målet:

*gå och handla lite mat på Ica Globen
*äta lunch
*skriva klart en artikel
*gå till banken

Ikväll är det yoga som gäller - kundalini. Det kan rädda min rygg lite grann. Och nacke.


Dublin och Belfast - i bilder!













Jag fick ett trevligt paket på posten....Återkommer med innehållet ikväll!

Skapad till...?

Sitter i en vit soffa i en lägenhet vid Odenplan. På min vänstra hand är det små röda blåsliknande bubblor. På mig har jag en klänning och en rosa t-shirt över. Nyduschad. Och lite kluven. Om 45 minuter är Herr Höckert på plats och vi ska ha filmkväll här. Just det, kluvenheten. Jag har svårt att göra inget. Men har då lyckats göra det sedan klockan tio i morse. Jag är ovan. Att titta på TV var nästan magiskt - när gjorde jag det sist? Jag la mig på sängen och ströbläddrade i en tidning. Ströbläddrade. Annars är jag alltid på hugget - måste alltid lära mig av livet. Jag vill göra inget på inget vis. Fy vad jag är trött på duktigheten!

Helgen är nästintill oplanerad. Så borde det alltid vara. Jag klarar inte av min kalender något mer. Och då är jag själv ansvarig för den. Men mitt liv och mitt sinne är mitt ansvar. Så nu drar jag mig tillbaka, och börjar stryka bort, även sådant som kan verka roligt. Sociala biten är underbar - men nu måste jag tänka på en annan relation. Den med mig själv.

Jag har en plats för dig. Det är städat och lagom ljust. Det vibrerar där ibland. Det är mitt hjärta som slår. Hyran är betald och vibrationerna fortsätter till den sista dagen. Välkommen. Det är ett förstahandskontrakt.

När blixten slår ner

Pang. Bom. Det måste ha varit så att blixten slog ner väldigt nära mitt hem. Sven blev rädd medan jag inte riktigt fattade. Nu är det mörkt ute, och det är skönt att vara hemma. Mellan fredag, imorgon, och måndag kommer bloggen ha stängt. Det kan tyckas udda, men ni som läser regelbundet ser att mina inlägg kommer mer och mer sällan. Det är inte så att jag ska sluta, men den senaste veckan har varit fullsmockad och det är jag och min kropp&knopp inte vana vid. Därför stänger jag den aktivt. Behöver kanske fundera över huruvida jag ska fortsätta och i vilken form. För att skriva kommer jag fortsätta göra, det är ingen tvekan om den saken. Men i vilket sammanhang och forum behöver jag formulera för mig själv.

Så! Med detta vill jag önska en fantastisk helg!

Kram
Emilia

Men berätta hur du mår...?

Ja. Det kanske är så att jag inte vet. Jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut (Melissa Horn & Lars Winnerbäck)

Det är bra att ta beslut i förvirringens tider. Bara ett enkelt - hur dagen ska se ut. Idag var det som att livet vände sig mot mig. Jag bad om tålamod och motivation. Jag tänkte, det går över. Det bästa jag har gjort var att stava mig härifrån. Tog mina två pinnar och bara gick. Tanken var att bara ta mig framåt. Det var ett beslut som jag tackar mig själv för.

Tvätten är gjord. Golvet i vardagsrummet är torkat. Mat har lagats. Komposten har slängts. Mail har skickats. Kursen ikväll var intressant. Och jag var där. Kan du inte bara vara nöjd Emilia? Varför ska du ha så höga krav? Låt dig själv vara ifred. Låt dig läka, lär dig att känna igen. Du sa att du bara skulle vilja skita i allt - det kanske egentligen inte är så dumt? Bara för en stund i alla fall.

Skratta en stund. Le åt tanken på människor som ger dig energi. Tänk att du kanske ändå ska möta någon som du ska dela livet med? Om ett år, om fem, vad spelar det för roll. Det kanske finns något för dig. För mig.




Jag kan inte skilja på

Tända ljus. Dämpat. Och lugnt. En något mildare hals - som ändå kräver omtanke. Tårar samlas på det djupa lagret inom mig, det finns fortfarande plats. Du ger mig glädje med din bara existens. Fredagen var jobbmässig och sedan slapp hemma hos min pappa. Jag sov över, men det var inte mycket till sömn, eftersom min kära hals envisades med att vara torr som öken.

Klockan fyra, ja strax innan, kom herr Höckert. Vi spelade upp vårt program för pappa - och det kändes bra. Nu på onsdag ska vi alltså upp och föreläsa om psykisk ohälsa - något som vi båda har genomlevt, brottats med, och kommit tillbaka ifrån. Så lika men ändå så olika. Visst skulle det vara gott med en rostmacka med honung.

Processen med Svens och mitt program har fortgått sedan slutet av förra året, och det gör ju förstås att jag ser vad jag har glömt bort. Det kanske är att gå vidare. Men ärren finns kvar. Det kanske finns tårar som behöver tömmas från det djupa lagret. Vem pratar jag med egentligen när jag mår sämre? Ingen. Det finns ett skal, som är mer täckande än ett bra smink. Vem anförtror jag mig till? Det finns några få. Men jag tar det försiktigt. Saker har hänt som jag inte vågra prata högt om, mina öron och mina tankar orkar inte. Det gör inte ont, så. Men det finns ju där, det är en del av min historia. Bloggen har levt med mig i två år, och har jag inte varit duktig, så säg? För nu kan ni kanske förstå min fanatism över att må bra - det ska poängsättas, det ska optimeras, det ska vara ostressigt, det ska vara mat. Det ska vara sömn. All denna kontroll syftar till en sak. Att slippa ångest förstås. Ångest är ett ord som många ryggar tillbaka mot. Men den finns där, och jag är inte ensam. Många vänner har genomlevt helvetet här på jorden. Vi är många - därför sitter vi säkert med en kunskap som kan användas och förmedlas. Därav det program som jag och Sven ska presentera. Så en tanke till oss på onsdag mellan klockan ett och tre. Tack.









Ska vi falla ska det finnas tid att falla fritt



När jag ser dig väcks glädjen med en otäck känsla av okontroll. Jag vet ju inte exakt vad du tänker. Om mig. Men kanske ska jag bara betrakta dig och låta mig fyllas av din skönhet. Bara så. Inget annat. Du är fin.

Kalla fötter och en gnutta stress

Kalla fötter är enkelt att bota. Just nu sitter jag på dem. Fast de vägrar tina. Bomull i huvudet och okoncentration. Och jag anar stress i kroppen. Vad är nu detta?! Det var inte meningen, men ändock så mol den på i bröstet och magen. Nästan ångest. Då tänker jag så här: det går faktiskt att påverka. Verkligheten blir så som man formar den. Vad behöver jag göra?

1. Konkretisera - finns det någon bakomliggande orsak? Finns det något jag kan göra åt det? Orsaken är en välfylld kalender som jag inte har kontroll över (inbillar jag mig) Jag vet att det är mycket som händer i april (och ja, Dorota kommer till mig i slutet av april- en orsak till att inte stressa utan bara glädjas!!) men jag kommer hinna med allt - kanske får jag skära ner lite på de sociala aktiviteterna för att kunna träna istället. Jag behöver inte vara översocial - exempelvis på Facebook. Mer än gärna drar jag ner på datorn (haha, och vad gör jag nu??) Planera maten. Och kanske framför allt - inte planera in något mer. Sätta en gräns!

2. Tänka på det som gör/ har gjort mig glad! Om ni visste vad jag och Maria gjorde idag skulle ni skriva upp er direkt. Det är bara det att jag har första tjing! Så här är det - Maria har en kolonilott som ligger nära henne. Idag var det den perfekta dagen att hänga där - vi hade med oss fika (bestående av muffins, kategori kaloribomb samt kaffe), massor av vatten. Vi rensade järnet - Maria körde hard core, men hon sa sedan att hon tyckte jag var mer ordentlig. Så numer är jag certifierad ogräsatör, fast i för sig tog vi mest bort en massa torra saker, inte så mycket ogräs egentligen...

3. Avdramatisera och njuta: Snälla någon - det brinner inte i knutarna. Nej, du kan ta det lugnt. Sjuttsingen - är det saker som du absolut måste göra - gör dem då uppmärksamt, men finns det saker som känns aptrista - gör dem inte, eller hitta ett sätt att hantera dem! Det går att hitta motivation till det mesta. Dessutom har jag slappat ordentligt i påsk. Typ nästan så att jag inte har diskat efter mig. Sånt gillar jag. Fast disken måste bli gjord någon gång ändå. Knepigt det där. Kanske utbilda mig till trollkarl? Ips vips bort med all disk!

4. Meditera och be. Fungerar nästan alltid. Och var öppen med att du inte orkar göra allt just nu. Det är helt okej. Att vara människa. Tacksamhet är en annan höjdare som råder bot på det mesta.


Vad gör ni när ni känner stress??





Här kommer lite avstressande bilder!








Vad är stillhet?

Att vara stilla, rent kroppsligt, är kanske inte så svårt. Men det är klart, rastlösheten kan dra och slita. Men att vara stilla därinne kan vara lite av en utmaning, eller hur? För vad händer när vi väljer stillhet, då sinnet är vant vid snabba puckar, är inställt på problemlösning och allra minst just stillhet.

Är vi skapta för stillhet eller rörlighet? Ja, kanske är det båda. Ibland, precis innan yogan börjar på måndagar, så pågår en kamp inom mig. Jag lägger mig på den vita madrassen och låter ångesten klinga av. Jag vet att ångest är ett starkt ord, men eftersom jag känner det så starkt, så är ordvalet ganska bra. Men så händer något. Mantrana vi sjunger rensar bort slaggprodukten ångest och en ny grundhållning skapas. Kalla det flum. För mig är det reellt i allra högsta grad. Och konkret. Men just den där stunden innan, den är läskig. För den visar på hur ovana våra kroppar är på stillheten.

Jag har ju valt att må bra på ett stillt vis den här veckan (måbrautmaningen). Och magen mår bättre. Det är jag som styr över mitt liv, det får vi inte glömma.


Galen - är det så farligt?!

Jag och Sven har talats vid idag. Och arbetat med vårt program. Tala nu om vad det är ni gör! Det är ju onekligen så att jag inte kommer undan. Så här är det - under min resa som Emilia stötte jag på besvär för några år sedan. Av psykisk karaktär. Men det är ju egentligen inget att skämmas över - men det är inte lätt att bara säga det. Så nu gör jag det - för jag står för att jag är lite smått galen. Det är en del av mig. Kalla det depression, kalla det instabilitet, kalla det nonsens - jag vet ju själv vad jag har gått igenom - eller hur?

Så nu är det dags att komma ut ur garderoben - och det gör jag tillsammans med min vän Sven - och vi ska prata om bakgrunden, vändpunkten, förändring.... Det kommer att bli bra och det känns tryggt att vara med Svenne, som dessutom har lite rutin på saker och ting! Vi jobbade på i säkert mer än en timme och sedan trollade vi ihop en sallad med tonfisk och halloumi.

Mitt budskap för dagen, till de 0-20 personer som läser denna blogg, skit i normen och våga vara annorlunda - det är vackert, det är utmanande och förhoppningvis är det på det sättet som vi kan förändra världen!

You Are. And I´m not. We should. Not

Lite tungt idag på kvällen. Men över lag - en fantastisk dag. Jag vet, tacksamhet över gråsamhet - och ensamhet. Jag tackar för goda vänners lag, för inspirationen att  gå till kyrkan. För att spendera kvällen på Donken med S. Hon är en klok kvinna. Som är trippelt så gammal som jag. Plus fyra år. Då får jag perspektiv. Jag stoppar dem i fickan och vandrar. Länge. Från Kungsträdgården, längs Drottninggatan och fram till Gamla stan. Ja, perspektiven drar och sliter i mig ända fram till Skanstull. Jag ser några pompösa hus, ja, i alla fall är de det i mina ögon. Lite besviken hinner jag bli när jag går ut ifrån videobutiken, min film fanns inte där. Magnolia. I tunnelbanan är det multikulturellt, i den bemärkelse att ALLA sorter finns där. Och då menar jag inte bara härkomst nationellt. Tacksamhet över att jag har ett hem som väntar. Som väntar på mig. Ofattbart i viss mening. Naturligt i trygghetsnarkomanernas land.

Jag vill bara säga. Att jag släpper en del av det som fanns där. Och jag hoppas att vänskap består. Seriously.


En ung kvinnas tankar efter samtal, en vinterkväll i januari, 8 dagar innan 30 års-dagen....

We get and we should give

Det har gått några dagar på det nya året. Igår sa jag till Sven att jag har hittat meningen med livet. Saken är den, att meningen med livet kan förändras. Den är inte konstant. Men just nu är lugn och ro min mening med livet. Så jag sitter inte inne med någon lösning på Livsfrågan. Det känns i alla fall bra just nu att nöja med med ro. Och lugn. Sen gäller det att leva upp till det. För ibland springer jag iväg, både fysiskt och mentalt. Och så "slår" jag mig själv på fingrarna och säger : "hur var det nu med den medvetna närvaron?" - och så börjar jag om från början. Flera gånger per dag.


Att vakna till ett städat kök är ju bara för underbart. Det var värt att diska igår. Men! Det finns ytterligare ett sätt att hantera disken. Se det som en mindfulnessövning - sätt igång sinnena - använd vattnet och känseln i händerna för att känna hur det känns att verkligen diska. Lukta på diskmedlet (det gör jag gärna eftersom jag har havsdoft, Grumme) och se med ögonen hur rent det blir. Är vattentemperaturen bra? Känn efter hur det känns, på riktigt, när allt är klart. Ja, det var en mindfulnessövning till er därute!


Sen var det miljön som har trippat runt i mitt huvud. Sven sa något bra igår - han pratade om klimatmöjligheter istället för klimathot. Kan vi inte bara få en checklista av någon smart forskare - det här behöver du som individ göra för att vi ska klara av klimatmöjligheterna. Jag hoppas på en lösning om hur jag ska ta mig till Thailand utan att bidra med 15 ton koldioxid (!). Det känns ju lite konstigt att jag matsorterar för att sedan sätta mig på ett plan och skita ner. Nej, vi måste ta hand om skapelsen, vi har fått jorden, en gåva, men nu håller vi på att förstöra den! Tänk på att spara på el och vatten kära vänner! Kanske att min pappa, som är lite insatt (agronom) skulle kunna skriva ett gästinlägg "hur ska vi ta vara på klimatmöjligheterna?" (pappa, vad säger du? Om du läser detta vill säga!)


Senare idag kommer en utvärdering av den senaste veckan i kategorin Måbra!




Loving earth should be possible as long as it exists

Stänger ner fabriken

Jag skulle kunna se mig själv som fabrik. Eller så här - sjutton vad mycket som händer. Man går upp, fixar tvätten, städar tvättstugan. Kommer hem mellan varven, käkar en frukost som Jenna tipsar om, nämligen äggröt, och den gick ner, utan problem. Det bloggas och det skuras. Sen kom jag på att jag hade en deadline idag. Att söka skribentjobb på Driftig - så det blev en sista minuten lösning som jag faktiskt gillade - koncist och pang på! Nej, men det gick bra, jag hoppas att de vill ha mig!

 

Idag var det yoga på schemat - och det behövdes. Men mitt i yogan (kundalini) blev jag fruktansvärt trött. Jag ville sova helt enkelt. Vilket jag gjorde nästan. Men det funkade bra och min rygg mår suveränt efter all flex och de andra övningarna. Jag ska skriva ihop en artikel om kundalini, för nu har jag tränat det i nästan ett halvår! Om ni inte har testat - så gör det!

 

Som sagt. Jag stänger ner fabriken. Och lyssnar lite på P1

Att tänka på - så här i slutet av året

Det är okej att säga nej, visste ni det? Och jag tycker att man kan säga att det är coolt att säga nej. Det visar på integritet och självrespekt. Jag var på en inspirationskväll för några veckor sedan som anordnades av tidningen PS (psykologi) och där talade vi om krav och att unga tjejer mår dåligt. Det har blivit vardagsmat och allmänt respekterat - att så är fallet. Jag är ju en förordare av acceptans. Så nu accepterar jag att det är så, att tjejer mår dåligt. Men utifrån det kanske det är dags att börja göra något. Agera. Handla. Vad tror du kan hjälpa? Känner du någon i din närhet som mår dåligt? Om du mådde dåligt, vad skulle hjälpa?

 

Om vi alla, som läser den här bloggen (vi är runt tjugo nu, men för några dagar sedan toppade vi besöksantalet med 43 unika besökare), tar ansvar för en person, att på något sätt påverka den personen i positiv riktning, då har vi kanske 20 tjejer som kan vara på väg någonstans, som har fått tilltro till framtiden. Vad tror ni, är det möjligt? Det finns även möjlighet att bli mentor till en ung tjej - läs här och se om det kan vara något för dig.

 

Några tankar bara, så här inför pepparkaksdag på ICA vid Fridhemsplan.

 

 

 

Tänd ljuset hos en tjej du med - hjälp till att göra världen bättre...

Adventsmys hemma hos Casa Emilia

Tänk vad tiden går fort - snart är detta året slut! Men att göra det här till den bästa månaden på året, är lite av en utmaning. Minst sagt. Det är mörkt, jag hinner knappt vakna förrän ljuset har slocknat därute. Men jag gör mitt bästa. En timme ute om dagen gör kroppen och knoppen bra. Utvärdering av vecka två på min Må bra-utmaning kommer imorgon måndag!

 

Idag är det jag som ska ha lite gäster. Det är Mike, Maria och favvo-Klara som kommer hit. Och Sven förstås! Vi har gjort det till en knytis - enkelt och bra. Jag står givetvis för lussebullar. Mamma var här igår och åt tre stycken - hon var nöjd och belåten. Sen gick vi på konsert i Sa Eugenia - det var vackert och stämningsfullt - köpte CD, glögg och pepparkaka för 50 kronor efteråt - nöjd? Ja!! En av mina favoriter är Ida Zackrisson, hon har en hemsida som ni kan kika på om ni vill - fantastisk röst!

 

Julen är för många en tid av ljus och glädje. Men sedan finns det en stor ångest hos en del - de kanske inte har familj eller vänner. Eller ens någonstans att bo...I Stockholm finns det många hemlösa och där hoppas jag att det finns vänliga själar som kan hjälpa till och öppna sin dörr. Hemlöshet i mina öron låter mörkt, ångestladdat och hopplöst. Det kanske är egoistiskt att prata om sig själv här - men hemlöshet skulle kunna dra ner mig något oerhört. När jag kommer in genom dörren i min lägenhet så ler jag och säger "hej mitt fina, trygga hem" - för jag vet att det inte är en självklarhet. Det har gått nu elva månader sedan jag flyttade in och ibland går tanken - tänk om...tänk om jag inte hade haft någonstans att bo? Det gör mig ledsen. Men! Nu bor jag här. Och jag skänker en tanke till dem som inte har bostad och sociala nätverk.

 

Vad ska du göra i jul? Tycker du om julen?




 

 

Och mitt i allt ska man vara sann

Och allt det som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort (Melissa Horn)

Jag har satt på mig offerkoftan - och den sticks minsann.

Pepp pepp

Jag saknar en famn, jag saknar glada och hurtiga Emilia - snart ska jag hitta vem jag är. Medan jag äter min linssoppa. Och ja, den är godare passerad.

 

 

Bra det här med att vara ensam ibland

Nu ska jag alldeles strax stänga ner datorn, göra mig en kopp te och läsa i en vanlig bok. Det har blivit alldeles för många kvällar framför datorn - och även om jag gillar det så vill jag vila lite grann från det. Klockan halv nio är det dags för Parlamentet och det ska jag se på. Tidig kväll, ska upp imorgon för att göra lite städning bland papper. Tyvärr har det hopats sig en massa och jag känner igen mig i det som Emily nämnde idag - stress och tankar på allt som ska göras. Nåväl, inget tråkigt liv jag lever i alla fall!

Har bestämt mig för att stänga av mobilen också. Men klart att jag tjuvkikar på den ibland...

Ett konsumbesök senare

Lite bättre status på gnällfabriken - jag vet inte riktigt hur det kommer sig att humöret är så skevt. Men måste man alltid veta allting? Nej och ibland är det skönt att flippa lite. Utan att det får alltför stora konsekvenser vill säga. Jag vandrade iväg mot Konsum. Löven prasslade och flög omkring mig, som om de ville visa sitt stöd för mitt turbulenta inombords. Ja, natten var redan kommen, trots den tidiga timman och jag funderade över skuggornas form och om de på något sätt kändes skrämmande eller inte. Höstlukterna var där, utan tvekan, för att understryka att november är nära. Men det är så det ska vara, på väg till Konsum. Glad lite grann över valet att ta på mig en tjockare tröja. Funderingen gick: jag behöver en ny jacka. Bara för att. Men så tänkte jag på dem som inte har någon värme, kanske sover på gatan. Deras längtan efter tak över huvudet blir så mycket viktigare än att jag vill slippa min Tranan Hockey nr 16 i höst. Tänk till. Så får du se.

En mörk kväll i oktober, 2009, Emilia vid tangentbordet

Tidigare inlägg Nyare inlägg