Han skruvade på gemet, som numer enbart var en tråd. Hans blick sa inte mer än att ett missnöje existerade. Hans längd var oansenlig och hans ögon blå. En attachéväska. Allt iakttogs under loppet av några minuter, någonstans mellan Gamla stan och Mariatorget. Hon steg av, de lätta skorna bar henne väl, och benen flög fram på perrongen. Att titta på människor var hennes favoritsysselsättning. En man svingade sin plastpåse lite väl nära henne och bad om ursäkt. Hennes fokus ändrades dock inte, och tempot uppför rulltrappan var imponerande. Hon var sen, det var inte mer med det. Små förändringar, små saker, ja nästintill minimala, kunde avgöra hennes sinne för dagen. Väl framme hade stressen nått henne. De andra låg redan där, blundade och andades tungt. Hon fick en välkomnande blick och ett "hej" från lärarinnan och kände att ännu en gång kunde hon slappna av. Hon lade sig tillrätta, i mitten, på en av de vita madrasserna. Nu skulle de snart börja. Nu skulle hon snart försvinna in i sitt. Hon valde Närvaron. I tillvaron. Just där. Just då.