En tid för mig
Att andas djupt ska vara bra
Men jag vågar inte
Vad ska andetaget finna därnere?
En del av själen finns i djupet
Okänd för mig
Bara smärtan känns
Så jag andas i bröstet
En saknad efter Tystnad & Lugn
Hon tappar lugnet, och det krossas mot hjärtats stenar. Splittret ligger där, ensamt och utan mening. Det är helheten som skapar lugn, medan splittret ger upphov till röd smärta. Det brinner och drar därinne. Att frysa och brinna på samma gång skapar en själs härdsmälta. Hon vill inte mer. Ingen lust med något. Hon känner sig urgröpt och ledsen. Vilken är fortsättningen?
Bredvid Mig Själv
Jag sitter och håller om den Andlösa. Jag förstår inte hennes tårar. De verkar komma från en outtömlig källa. Jag får hålla handen över hennes bröst. Det vibrerar därinne. Hennes hår är tjockt och ordentligt borstat. Hon luktar gott och håller ena handen över den andra, lite som i bön. Ögonen blinkar sakta bort en del av tårarna. Jag kramar om, jag håller hårt. "Jag orkar inte mer, låt mig vara". Hon orkar inte med mig. Jag orkar inte med mig, där jag sitter bredvid mig själv. Vi väljer ensamheten istället.
Känslor utan uppehåll
Och du kanske undrar
...hur jag mår. Du kanske vill veta. Jag vill att du ska vilja veta. Men jag finns inte inom de horisonter som du använder dig av. Jag är inte ens ett minne. Och det känns, in i benmärgen. Jag tittar in i mina ögon, och försöker. Men jag vill inte veta hur man gör. För att glömma. Nej, snälla. Jag lever av mitt onda. Det är det som gör att hjärtat slår. Jag är en olyckans syster. Självcentrering har blivit mitt andra namn. Jag springer framåt, men sviktar och faller tillbaka. På avstånd ser jag allt. Men kan inte komma närmre än såhär. Jag väljer något annat, jag väljer saknad, sorg och tårar. Om och om igen. Varför vet jag inte. Det är som att du lever då.
För övrigt en helt ny låt från Melissa som jag verkligen gillar!
Mållös
För övrigt en helt ny låt från Melissa som jag verkligen gillar!
Mållös
SkrivPuff: skriv om att slingra sig
Jag slog numret. Tittade på skärmen igen. Jo, det stämde. Sekunderna emellan var långa, och luften vibrerade. Varför gjorde jag det här? Vad ville jag uppnå? Den gröna luren lyste skarpt. Det var bara att trycka på den. Jag gjorde det. Det som jag stått emot. Jag hade hellre slingrat mig, och låtit bli. Det hade varit bättre.
SkrivPuff den 2 september 2011
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff den 2 september 2011
Skribent: Emilia Arvidsson
Längtan
Mina två armar
Vill jag omsluta dig med
Borra in ansiktet
I ditt bröst
Och stå så
En timme
Eller två
Längtar efter dig
Vill jag omsluta dig med
Borra in ansiktet
I ditt bröst
Och stå så
En timme
Eller två
Längtar efter dig
SkrivPuff: skriv om att trotsa
Den gängse normen är att tillhöra, anpassa sig och vara till lags. Åke tittar på kontraktet som den Stora Massan gett honom. Skriver han på, kommer allt som har med hans civilkurage att göra försvinna. Reglerna är enkla - du ska inte synas, du ska se förbi dem som behöver hjälp. Stora Massan vill skapa ett samhälle där de svaga ska dö ut, och de starka ska regera. Åke vet att hans hjärta vill trotsa, göra något gott. Han vill inte premieras för något som han inte står för. Han river inte bara sönder kontraktet, han bränner det och stampar sedan på bitarna av tunn aska. Aldrig, aldrig skulle han gå med på något sådant.
SkrivPuff den 16 juli: skriv om att trotsa
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff den 16 juli: skriv om att trotsa
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff: Skriv om ett samband
Hon tittar ut genom det låsta fönstret. Snön på marken möter lyktornas ljus och tillsammans skapar de en stämning som lyser upp sjukhusområdet. Ibland, inte ofta alls, är det någon som vandrar upp för vägen mot akutmottagningens entré. De som har varit där tidigare vet vad som väntar. En väntan där ingen ångest är allvarlig nog att tas om hand direkt. Hon vänder blicken uppåt, mot lyftkranarna på andra sidan vägen. En röd lampa lyser till utanpå en av kranarna och hon duckar snabbt, och trycker sin kropp mot elementet på väggen. De är efter henne, och det är så tydligt. Alla tecken tyder på det, sambandet är glasklart. Hennes andhämtning ändrar sig och hon fryser trots elementets värme. Där ligger hon till morgonens första strålar. Det är den andra dagen på avdelning 6, för patienter med reaktiva psykoser.
SkrivPuff den 15 juli: skriv om ett samband
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff den 15 juli: skriv om ett samband
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff: skriv om en stofil
Han satt på den grönmålade bänken, varje torsdagsförmiddag. Han matade duvorna, som kom nedflygande från trädkronorna så fort han visade sig där i parken. Välpaketerad var den där brödlimpan, och färsk var den dessutom. Det var därför hans popularitet bland flygfäna var omåttlig. Det var som att han inte hade annat i sitt liv, än att glädja dessa djur. Ögonen avslöjade en kärlek till dessa vanor, och till enkla ting i vardagen. Det fårade ansiktet bar på en sorg, som ett ensamhetens lov dansandes i ansiktet. Duvor som kuttrar, likt katter som spinner, var hans sällskap. Det var därför en sorgens dag, när Mannen med Brödet inte kom något mer.
Skrivpuff den 14 juli: skriv om en stofil
Skribent: Emilia Arvidsson
Skrivpuff den 14 juli: skriv om en stofil
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff: skriv om att försäkra
Medan regnets droppar når den torra marken denna sommareftermiddag, sitter jag på vardagsrumsgolvet och försöker förstå. Hjärtat har fått kramp av att inte kunna få tala fritt. Händerna tycks leta efter din hand, men du är längre bort än vad de kan nå. Din närhet består av ett enda minne. Jag vill hitta ditt ansikte, men det är dolt. Det är ansträngande, eftersom jag inte vill glömma bort hur du ser ut. Jag känner dig inte, men ändå betyder du något för mig, och det kan jag inte begripa. Det är en kamp att inte känna något för dig. Och det är en kamp att inte sakna. Nu öser regnet ner, och i samma stund faller den första tåren. Jag vill veta. Jag vill vara säker. Hur gör vi?
SkrivPuff den 12 juli, skriv om att försäkra
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff den 12 juli, skriv om att försäkra
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff: skriv om att vara vrång
Jag hade känt den där kvinnan länge, vetat om hennes planer. Hennes man kom mig närmre än någon annan, redan innan hon själv fanns med i bilden. Det var en liten by, och första gången jag såg henne, förbannade jag henne. Hon hade stigit in i mitt ställe. Nu var hon hans älskare. Och senare fru. Och modern till hans son. Deras äktenskap varade knappt ett år, och han fann vägen tillbaka till mig. Nu var jag den andra kvinnan. Jag undrade varför det inte fungerade mellan dem. Men fick inget svar. De är artiga mot varandra, som sig bör när man har gemensamma barn. När hon ser mig vet hon. Hon ser mina planer, så som jag såg hennes. Och hon förbannar mig den här gången.
SkrivPuff den 11 juli: skriv om att vara vrång
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff den 11 juli: skriv om att vara vrång
Skribent: Emilia Arvidsson
Skriv om att vakna - SkrivPuff
Hon vaknar av sin egen yrsel och illamående. Den högra sidan av kroppen gör ont och hon kvider till när hon försöker sätta sig upp. På den högra axeln tittar ett fult liggsår fram, och hon förstår att hon måste ha legat länge. I dimman sträcker hon sig efter telefonen och trycker sig fram till SOS Alarm. Hon hör bara att någon svarar på andra sidan - "jag har vaknat nu" svarar hon. Hon sitter där, i sina jeans som luktar urin. Hon väntar, men vet inte på vad.
SkrivPuff, "skriv om att vakna", den 10 juli 2011
Skribent: Emilia Arvidsson
SkrivPuff, "skriv om att vakna", den 10 juli 2011
Skribent: Emilia Arvidsson
Några andetag till
Hon tittar i spegeln, men ser ingen annan utom sig själv. Sorgen i hennes ögon bränner hål i spegeln, hon tappar andan en kort stund. Tårarna blöter hennes nakna fötter. Rakryggad men tyngd av livet. Desperationen att älska sig själv finns där som en hinna, frustrationen att inte kunna får henne att darra, ångesten river i bröstet. Varje ny tanke om henne själv är fylld av förakt, och de skär djupare och djupare i en redan blottad själ. "Varför?" frågar hon spegelbilden. Men inget svar. "Några andetag till", tänker hon.
Traumatiserad kvinna i jakten på kärleken till sig själv
Traumatiserad kvinna i jakten på kärleken till sig själv
I det förvirrande Landet
Du gör anspråk på allt förutom mitt hjärta. Stora krokodiltårar rinner nerför mina kinder, hopplösheten dansar därinne. Jag vet inte hur länge till jag orkar att vara i detta förvirrande Landet. Jag gömmer mig, gör mig liten och tröstar mig med egen hand som smeker armen. Allt är okej intalar jag mig. Men jag har lovat att vara sann mot mig själv. Sanningen skär hål i själen, men det finns möjlighet till läkande. Ju djupare sår, desto sannare blir jag.
