Jag har invigt moppen. Skulle kunna skriva en dikt om hur följsam den var, och hur rent golvet blev. Men inser någonstans att det är en mopp jag talar om. Det finns gränser. Lilla rummet står på tur, men jag får se om jag ska fixa det idag, eller i veckan.

Ikväll är det volontärarbete som gäller och imorgon är det annat inplanerat. Som att få träffa dig. Min tanke är att jag ska ta med mig efterrätt, och den gör jag i ordning imorgon. Jag behöver dock en pajform med avtagbara kanter. Därför är det inte helt omöjligt att jag åker in några timmar tidigare till stan

Jag har lyssnat på Helena Bergström. Vissa delar är hysteriskt bra formulerade. Har du lyssnat på någon sommarpratare?

Kom hem nu

Mina två armar
Vill jag omsluta dig med
Borra in ansiktet
I ditt bröst
Och stå så
En timme
Eller två
Längtar efter dig

Jag tycker om att gråta. Alltså, egentligen stunden efter. När allt har släppt. Det bor väl en liten gråtoman inom mig. Just nu är jag väldigt hormonell (jag hittade inget bättre ord) vilket gör att allt får mig att släppa på ventilen.

Till exempel:

Dessa fantastiska bilder som mamma tagit på dotter

Eller den här låten av Adele

Eller när jag lyssnar på minnesstunder från Norge

När jag minns hösten 2002, då jag gick in i the famous wall, vill jag inte gråta. Då drar jag mig mer undan och betänker det vackra i att tillfriskna. Och vill ge en tröstande kram till alla dem som är där nu. Jag önskar dig frisk.





När jag tittade på dina bilder insåg jag hur vacker du är. I dina ögon gömmer sig något som jag gärna skulle vilja ta del av. Jag tror du är en intressant människa. Och då har vi bara träffats en gång. Men redan då. Kändes det. Vi hade något gemensamt, vad visste jag inte. Men jag tror jag såg mig själv i dig.

Sommar var ledordet denna dag!


Trots tyst vecka bjöd jag hem Herr H. Vi åt hamburgare. Det var gott, men framför allt trevligt att inte vara ensam!


Jag plumsade sedan i vattnet borta vid Liljeholmen


Ja, ni ser själva. Lycka


Träffade superwoman. Vi tog kort ihop


Funderar nu på livet. Både i stort och smått

Sprang i 30 minuter idag - så skönt och välbehövligt! Ökade ibland takten och inser att jag måste berätta för mig själv att jag faktiskt är stark. Jag tror jag är programmerad till att tro att jag är lite småsvag, att jag inte orkar. Men det är ju inte sant!

På vägen hem hamnade jag i total lycka. Lyssnade på ett program (klicka om ni vill lyssna - den första delen verkar sakna en del, men författarna pratar om passion och innerlig vänskap) och fick mig så många tankeställningar att jag blev alldeles glad!

En lycka som jag saknat är att ha en stång som fungerar till moppen som jag köpte för ett tag sen. Så idag blev det ett besök på Clas Ohlson och jag kom hem med min nya moppkompis! Mycket bra!

Lunchen får ni också på bild - gjorde än en gång zucchini, lök i soja (stekta i lite olivolja och rapsolja), till det tortellini med fyllning. Ja, livet är precis som det ska vara idag!






Födslovåndor. Vet inte hur lång tid det är kvar. Men själen vrider och vänder sig därinne, i bröstet. Väntar på ankomst.

När jag var hos Dorota & Martin (om det kan du läsa under juli månad, t ex här) lagade Dorota ihop något som jag verkligen fastnade för! Hon stekte upp zucchini och lök, och i med japansk soja. Jag stekte ihop samma variant idag, i lite olivolja (obs! ej för hög värme!). Hade i vitlök i pannan också! Det är ju ingen färdig rätt, så jag skar upp tomat, feta, paprika och solroskärnor på det. Vegetariskt, gott och nyttigt!





Så var det min craving som fick mig sysselsatt idag. Jag bakade två sorters bröd, bland annat detta hamburgerbröd. Och när jag ändå var igång, gjorde jag ett av mina favoritbröd (ej på bild). Det blev hamburgare ska ni veta, och gott som sjutton! Jag blandade nötfärsen med hackad lök, chili och lite olika kryddor. Gjorde ganska små hamburgare, för att kunna ta två stycken till varje hamburgerbröd (som blev gigantiska!). Dressingen: blandade creme fraiche med majonnäs, ketchup, chilisås och lite kryddor - helt klart godkänt! Tog lite färsk ekologisk basilika till, och gurka! Sen är jag lite förtjust i kapris, så det var bara att köra!





Snart vänner är det dags att lägga sig. Morgondagen är tom i tysta veckan, och det är meningen. Hade tänkt att springa lite. Men framför allt - bara vara! Så här ser det ut nu hemma hos mig, har tänt en massa ljus! Badade och scrubbade hela kroppen - skönt. Och så dricker jag kallt citronvatten, för att snart gå och lägga mig!






Stärker mig. Och undrar varför det ska vara så svårt. Att följa sig själv och sin övertygelse. Det är en kamp, men samtidigt en rening. Låt det goda vinna.

Dagen igår var speciell, och jag lyckades råda bot mot min spretighet och rastlöshet. De kom tillbaka lite idag - men efter att ha städat köket (det enda jag gör är att städa känns det som!) känns det bättre. Det luktar dessutom färsk basilika i köket, och det är en angenäm doft. Jag lyssnar till Mads Langer och tycker om mig själv. Glöm inte att göra det!








Planering för dagen: har känt craving efter hemlagad hamburgare. Så jag ska baka hamburgerbröd och steka hamburgare. Återkommer förstås med resultatet!

Sen var det så att bad känns lockande. Men jag får se hur jag gör. Kanske en kvällsdopp vid Liljeholmen? Eller gå nu? Vet inte... Vadå obeslutsam?

Berätta för unga, och visa att du förstår (ett gammalt inlägg från denna blogg, men väl värd!)

Ska vi, eller ska vi inte? (Johanna på Livskick om hur det är att utlämna sig själv på bloggen)

Den här låten gillar jag! (Spotify) Den här gör han också bra (Mads Langer, Spotify)

Och den här (youtube)

Underbara Clara har sommarpratat - lyssna vetja!

Jag kan tycka det är lite jobbigt ibland. När det enda hjärnan spottar ut är blogginlägg. Det liksom formuleras meningar åt höger och vänster, samtidigt som det är så uppenbart. Att jag har ett behov att delge en massa trams (och förstås, icke-trams!). Det är som att jag skriver på åttiotalisternas koncept - I love over-sharing! Men så tänker jag så här - det är ju ganska trevligt att "prata" med skärmen, dutta lite på tangenterna och sen trycka på publicera. Så, det kanske inte är så jobbigt ändå.

Just nu då? Vad händer? Vad vill jag dela med mig av?

Jo sörrö. Jag vill att du ska veta att det är obeskrivligt skönt att promenera av sig frustration och frågetecken. Efter att ha försökt städa lägenheten (= stöka till ännu lite mer) gav jag faktiskt upp. Tog en skön dusch, smörjde in kroppen med fuskbränna (säg det inte till nå´n!) och masserade in en härlig ansiktskräm. Tyckte plötsligt om mig själv (i alla fall lite grann) och bestämde mig för att skita i sminket och dra in till stan.

Paus. Jisses vad gott det är med te med mjölk.

Väl inne i stan var jag en dryg timme inne i kyrkan. Tystnad. Lite mera tystnad. Tystare. Sen var det en timmes mässa, där självaste biskopen firade! Massa härliga nunnor var också där, och jag träffade en som jag kände. Jag kan inte låta bli att tänka på dessa nunnor ibland. Hur lever de? Hur känner de igen sin "kallelse"? Jag blir ju nyfiken!

Djurgården var nästa stopp. Hade med mig kameran. Och bilderna får beskriva känslan...

Började gräva i den-där-lådan-där-allt-mellan-himmel-och-jord finns. Gamla dagböcker, målargrejer, vykort och gamla sladdar i en enda röra. Nu ligger allt utspritt på golvet. Och jag känner mig jättedeppig. Trött och tröttare. Tänkte vad ska jag hitta på nu då? Så jag bläddrade lite i bloggen. Och hittade detta:

Jag har en plats för dig. Det är städat och lagom ljust. Det vibrerar där ibland. Det är mitt hjärta som slår. Hyran är betald och vibrationerna fortsätter till den sista dagen. Välkommen. Det är ett förstahandskontrakt.

Det gjorde mig lite glad i alla fall. Nu lurar jag på en kopp kaffe. Hade varit gott med en bulle till. Men jag har ingen. Solen lyser därute, men jag orkar inte gå ut. Varför började jag gräva i den där lådan? Minnen som kom fram och jag fick nästan svårt att andas. Hittade en målarlåda som jag fick när jag var på sjukhus sist. De tyckte jag kunde ta den, eftersom jag var den som satt och målade mest.

Kaffe var det ja.

Jag läser Själens fem stadier av Harry R Moody just nu. Det går bitvis trögt. Ibland tycker jag att författaren sätter ihop en massa lösa ord, enbart för att de passar ihop, för att de låter bra. Då blir jag lite irriterad och undrar vad han har för belägg för det han skriver. Men så händer det, att jag tänker "aha!".

Som detta: Din motståndare är din hjälpare.

Jag applicerar denna mening på min ångest. Den där som följer mig, till och med de dagar då jag kan känna mig ganska tillfreds. Har aldrig tyckt om ångesten, den stör och gör ont. Men nu. Hjälpare. Förstår ni vad jag menar? Ångesten kanske vill visa mig något (?). Tänk om det är så att den behövs? Tanken är svindlande, eftersom jag alltid har fightats med den.

Nu tänker jag så här. Att jag är väldigt nyfiken på vad denna Hjälpare vill visa mig.

Pust. Kollade igenom alla skor. Och då har jag ganska få. Trodde jag. Hittade ett par som jag aldrig orkade gå in. Men jag tycker de är lite läckra. Kanske att man kan gå in dem hemma? Ja, kanske.

Jag har alltid haft komplex för mina naglar. Usch ja. Inte roligt. Men för några år sedan slutade jag bita på f-nskapet. Och i sommar har jag tagit hand om dem. Idag vågade jag måla färg på dem. Passade på att ta tånaglarna också. Blev faktiskt nöjd! Så nu har jag en svart klänning på mig, klarblåa leggings och rödarosa naglar. Vilken pingla! Ska hälsa på finaste Ulliz och Ida!



Färger strömmar därinne skriver jag. Något hände efter min löpning. Tjoff och jag ser klarare. I mitt innersta börjar nu fäger att strömma. Ibland så starkt att jag vill gråta. Jag tror det är en form av lycka och tacksamhet som jag inte vet hur jag ska hantera.

Jag har börjat vilja saker. Typ grejer jag vill göra. Det rycker i hela kroppen. Men just nu vilar jag efter en lunch med gazpacho och två äggmackor. Det var väldigt mumsigt. Och har numera två majonnäsfläckar på min fina, nytvättade klänning. Så går det när man har lite bråttom. Köpte en fiffig tvål i Polen som jag ska testa på några plagg. Den ska tydligen ta bort fläckar. Hoppas, hoppas.

Det finns anledning att sätta på musik. Det finns anledning att peppa sig själv. Det finns anledning att säga: Nu kör vi!

Yes - jag ska ut till Årstaviken och köra ett löppass - hade tänkt mig 35 minuters löpning - och sen gå resten. Busskortet hänger med, då jag tänkte åka hem med tuben från Skanstull. Jag är motiverad till tusen, och det enda som fattas är frukosten. Idag blir det lättyoghurt med nektariner, havregryn och lite honung. Och salta jordnötter var det också - sött & salt!

Återkommer! Ska du träna något idag?

Man skulle kunna tro att jag går omkring med munkavle och med Harry Potters osynlighetsmantel. För inte hörs jag. Inte syns jag.

Idag efter kyrkan fick jag bita mig i tungan flera gånger. Ni förstår, jag är social i generna. Och vill gärna dra med mig folk. Liksom "hej, häng på till Djurgården på långprommis vetja!". Men jag bet mig hårt och kunde efterleva tysta veckans motto: ensam i tystnad och tid för eftertanke.

Tog 69:an till Djurgårdsbron och började trampa. Lyssnade på pumpa-pumpa musik och tyckte livet var ganska underbart. Sen började regna. Men precis så där lagom att man kan fortsätta. Hann se en del människor.

Men sen var jag verkligen ensam. Mötte ingen på väldigt lång tid. Och jag trampade på. Stängde av musiken för att kunna lyssna inåt. Det var ganska stökigt därinne, meningar som påbörjades, men utan slut. För jag har ett problem att lösa - det handlar om kärlek och integritet. Där någonstans drar jag gränsen ändå. För att behålla bloggintegriteten. Men problemet löstes inte på en gång. Jag tar det peu en peu.

Du ringde och när vi la på kände jag en glädje och nyfikenhet. Vill komma dig lite närmare, lite under ytan så där. Undrar om jag får det för dig? Just idag saknar jag dig. Och den känslan är okej, jag tar emot den.

Dagens inspirationsblogg, om jag får säga det själv, är UnderbaraClara - de bilderna är magiska och får mig att vilja vara mer i naturen!

Här kommr några bilder från mig - tagna när jag & Herr Höckert var på just - Djurgården!

Jag väntar på min syster som ska komma hit. Jag har lagat en gazpacho som jag hoppas hon kommer att gilla. Medan jag väntar lyssnar jag på Ane Brun och dricker en andra kopp kaffe. Har skurat golvet i köket och hallen. Så mycket för vila och lugn. Men samtidigt, jag påminner mig själv om att göra det jag tycker om, och att det är tysta veckan. Det finns tid för allt, och om jag råkar skura golvet så är det faktiskt helt okej.

Jag vill skala dig. Komma in under huden. Närmare själen. Jag tror det är vackert därinne. Men jag vill veta.

21.46 Tankarna går som vanligt, men kanske något långsammare?

Det finns anledning att ta hand om sig själv. Och lyssna inåt. Jag var inne i en kyrka i Linköping, en liten katolsk kyrka som låg ganska nära centrum. Där, utan att vara särskild redo, fick jag känslan av att bli lyssnad på. Det var som ett omedelbart bönesvar (apropå Diagnos Omedelbar). Det var häftigt. Och jag undrade lite vad det kunde betyda. Till saken hör att jag har under en kortare tid proklamerat att jag ska ha en tyst vecka.

Tysta veckan är egentligen ganska enkel. Jag ska vara mycket ensam, stänga av alla intryck, gå i kyrkan. Mindre socialisering och mer inåtlyssnande. Jag har många funderingar med oklara utgångar, det behövs tid för reflektion helt enkelt.

Så. Det är det som händer just nu. Jag har inlett tysta veckan idag - jag kunde känna en ny sorts närvaro. Även om jag inte var särskilt tyst när jag umgicks med Svenne. Fast långa partier gick vi bara på Djurgården, tysta.

Jag har försökt att formulera den rörelse som är i mig. Något händer. Vad är osäkert. Men något är det. Intressant.

Dagens stora bedrift och lycka var att vandra runt Djurgården. Det blev stopp för (dyr) lunch och senare kaffe. Vattnet gav oss sin doft, och djupa andetag togs. Fantastiskt på alla sätt. Kul att få dela detta med Herr H!

Vi avslutade med att se Harry Potter. Det gick bra, med tanke på att det var 3D. I don´t like 3D. För då mår jag illa. Men som sagt - idag gick det bra.

Nu dags för te och rostmacka med ost. Det blir min middag. Imorgon ska jag laga lunch till mig och min syster. Då kan det vara bra att handla lite. För det har jag ännu inte orkat med.

Håll utkik på bloggen, för från och med idag inleds en speciell vecka...

Det är svårt att sortera de där känslorna av saknad.

Att sakna är inte alltid positivt. Det är ett tomrum. Som någon annan ska fylla. Okontrollerbart.

Därför försöker jag att inte sakna. Mer se nyktert på saker och ting. Hur det går? Tja, det blir ju lite av att stänga av sig själv. Det är klart att jag kan fylla mitt medvetande med annat. Eller?

Det går inte att styra helt och hållet. Men jag vet inte om jag gillar Saknaden. Det ligger faktiskt nära till hands att bli lite ledsen. Och vem vill vara det?






En låt på temat

Om det fanns en diagnos för varje människa så skulle jag ha Diagnosen Omedelbar.

Jag känner snabbt, jag är rapp, jag är impulsiv. Svarar du inte på mina sms faller du bort. Jag Hatar att vänta. Jag vill att saker ska hända Nu. Jag blir kär snabbare än snabbt, förutsatt att du är rätt person. Det jobbiga blir då att vänta in den andra personens känslor. Nu, nu, nu. Helst igår.

Är beredd på det mesta. Tänker mycket. Leker med tankarna, fram och tillbaka. Men jag har även förmågan att stänga av. Det är det som gör att jag kan sova om nätterna.

Min värsta Fiende är Ångesten. Den är en grå massa, med ett tryck, som sätter sig på bröstet. Då tappar jag förmågan att tänka klart. Med gråten i halsen undrar jag då hur jag ska Överleva. Men Överleva gör Jag.

Min bästa vän är Hoppet. Det fick jag tillbaka för några år sedan. Närmare bestämt 2006. Att få tillbaka Hoppet var som att få en ny chans. Helt plötsligt kunde jag Känna. Än en gång Omedelbar. Snabbare och snabbare. Så var jag igång igen.

Ännu en Ärlighet från mig. Om än något omskriven. Fast från hjärtat. Det du.







Bisarrt att vara sig själv.

Men först hörrni, är det på sin plats att säga:



Och så förstås en bildkavalkad av mina vänner (lilla jag är med på ett hörn också)! Och dessutom extra fokus på Dorota som blev både sminkad och hårfixad idag (medan jag och Martin väntade otåligt [smiley!]).






Något som jag verkligen tycker om är att få post. Och har man varit borta några dagar är det alltid större chans att något roligt trillat igenom brevlådan. Mycket riktigt: en Blossom låg och väntade på mig. Tillsammans med boken "Själens fem stadier" (Harry R Moody) har jag alltså alla chanser i världen att underhålla mig själv!







Du saknar mig. Och du uttrycker det. Fantastiskt att få höra. På riktigt

Vad ska man säga? Livet är bra häftigt ändå - har du mat på bordet så är hälften vunnet! I mitt fall har jag nästan vunnit allt då jag fortfarande har ett grymt sällskap som jag hänger med! Jag tycker det är finemang att Dorota och Martin tog med mig till Linköping för att hänga med dem några dagar till - det är inte alla som skulle göra så! Och så testade jag skorna idag - och de är supersköna! Här har Martin tagit foto (även de från maten).

Det finns tider då jag känner mig extra svensk. Jag tycker det är ganska roligt, även om jag är född här och hela den biten. För idag var vi och kollade in Göta kanal och Bergs slussar. Yes. Häftigt! Och vi hann se en liten snok också, men den hamnade på Martins vanliga kamera. För bilderna på bloggen kommer från hans mobil, som han sedan mailar till mig. Det kallar jag bloggservice!

Och det bästa av allt - vädret har överraskat oss med lite sol! Så vi har legat och lapat litegrann. Och ätit gigantiska kanelbullar. Som även änderna fick smaka på. Dorota tyckte att det var orättvist att inte alla änder fick. Men så är det - allt i livet är inte rättvist.

Hur som helst - coolt att få se hur slussarna fungerar. Och få känna sig extra svensk.


"Emilia ska blogga. Det är viktigast" (Martins kommentar när jag inte kan bestämma mig för om jag ska äta vattenmelon eller blogga)






Jag tycker du får komma hem nu. Förstår inte alls varför jag ska behöva vänta. Nej, jag vill vara i din famn nu. Och det får du ta. För mitt hjärta behöver få öppnas ibland. Att blotta sig är både starkt och läskigt på samma gång. Och varför gömma det vackra?

Åh. Ja just ja. Livet är härligt, även om jag förflyttar mig lite mer än vad jag är van vid. Så nu befinner vi oss i Linköping (våra facebook-konton går varma av alla uppdateringar). Vi hann även med ett stopp för lunch hemma hos Martins päron i Oskarström, trevligt och välbehövt. Här äts det regelbundet, vilket är min melodi!

Igår hann vi äta sushi (mat, mat, mat) och kolla lite hur det fungerar med bussarna. Jag ska ju hem imorgon! Sen sov vi alla tre på hotellet. Men det var varmt, så både jag och Dorota var lite trötta efter dålig sömn. Men hotellfrukost är minst sagt trevligt!



Idag har det varit Linköping för hela slanten. Hittade mina skor som jag letat efter, på ecco! Till halva priset - så det var ju välkommet! Dorota köpte ett fint armband, och Martin köpte strumpor. Vi hann se Trädgårdsföreningen också.






Lunchen intogs på Linds Café och Konditori. Bakad potatis med skagenröra sörrö. Mycket gott och kaffet var ju efterlängtat. Det är så man lever. Bra liksom.




Planen nu är att åka Bergs slussar. Och kanske spela lite yatzy senare. Jag och Martin har vunnit var sin gång, så nu är det Dorotas tur!

Kram på er! Och kram till dig, trots att jag inte kan bestämma mig för om jag ska sakna dig eller inte...

Jisses. Vad ett telefonsamtal kan dra ner på humöret. Det var inte ditt samtal Sven!! Det var någon annan som borde ta kaktus ur... Nej, jag vet vad det berodde på, men jag är lite känslig just nu. Den bästa boten är humor. Och det har jag! Fråga Dorota & Martin! Hur som haver - tänk att jag blir klokare för varje dag som går!

Dagens bedrift: jag har köpt en klänning till bröllopet som jag ska gå på i augusti! Om ni visste vilken flax det var: där hängde den i skyltfönstret, jag blev kär (köpcentrum Triangeln i Malmö, Helenas Boutique), . Går in, pratar med biträdet som säger att det är den sista. Storlek: min! MIN! Och den satt som en smäck! Åh, jag har en ny kärlek! Skönt att det är ordnat! Dessvärre kommer bild först upp i samband med festen!

Annars då? Vi har som sagt varit i Malmö, käkat pannkakor (som Ewa stekte till oss) i en park, sprungit runt i centrum och sen åkt hem och ätit en supergod middag med vin! Det är här vi befinner oss nu!

Jag hinner inte riktigt med mig själv, det händer saker hela tiden.

Några saker som jag har lärt mig det senaste dygnet:

1. Det kan bli kallt på tåget mellan Stockholm och Lund trots juli månad. Då är det svårt att sova. Sak att minnas: åk i mjukisbyxor nästa gång.
2. Vatten är det absolut bästa jag vet. Sak att minnas: njut, njut alltid av vatten
3. Vin, vänner och altan är en mycket bra kombo. Sak att minnas: gör detta igen!

Jag kom som sagt till Lund igår, för att hälsa på Dorota och Martin! Genast drog de med mig till Kåseberga och Ales stenar. Vi hade med oss en trevlig kvinna som hette Ewa också. Efter denna utflykt blev det en snabbvisit hemma hos D&M för att åka vidare till Lomma, till Lena och Ingmar. Jättestiligt hus, och en altan som jag hade god lust att flytta in till. Badade i pool och agerade publik när Lena körde sitt nya Friskispass för Dorota, Martin och Ingmar. Det blev lite äventyr, då Martin stukade foten. Svårt att på ett kort sätt beskriva kvällen, men trevligt var det - med mat, vin och romantiskt snack! Vi kom hem ganska sent - efter ett!

Det nya Emilia är att njuta. Och att reta Martin. För att han retas med mig. Så det så!

Man tackar inte nej till en chokladcroissant. Nej, det gör man inte...

Denna Njutning avnjöts tack vare Marias besök på gateau på Sockenplan. Sen gjorde hon hembesök. Hon var väldigt välkommen kan jag säga, för hon hade dessutom kaffe med sig. Vi partade loss och det var roligt att ses igen!

Och. Lyssna på detta: jag och Maria ska åka bort vecka två 2012. Kriterierna är: sol, bad och vegetarisk mat.

Och. Tillräckligt få barnfamiljer. Vi åker solo. I say only: I will survive this winter!


Tack Maria för denna måndag!



Foto: Maria E


Så på vägen till t-banan informerar Maria om var man kan slipa skridskor. I juli månad. Ska jag vara orolig? Nej, det var Maria. Andas ut [smiley!]

Sitter och väntar på telefon från Maria. Vi ska äntligen ses! Denna sommar har varit en sommar av vänner! Dessutom ska jag till Lund imorgon för att träffa fina Dorota och Martin!

Har stökat till det här i lägenheten, men har fixat till det litegrann i alla fall. När jag kommer hem från Lund ska jag ordna fint här hemma. Mitt viktigaste projekt är att ordna kökshyllor, så att jag kan få upp mina kokböcker och lite annat. Herr H har lovat att hjälpa mig med det. Förhoppningsvis redan i helgen som kommer (hint, hint!)

Ett annat projekt som kommit att betyda mycket för mig är hållningen. Jag försöker sträcka på mig så gott det går, och de första dagarna fick jag till och med träningsvärk. Det visar på hur svag jag är i ryggen!

Apropå träning pratade jag och vännerna igår om att kanske börja träna på samma ställe. Så jag tänkte gå och provträna på SportLife

I djupet finns ibland tankar som behöver komma upp. Till ytan. Men det här blogginlägget handlar om något annat. Och jag har nu suttit med de bilder som fastnat i kameran. Vilken helg! Och vilka vänner! Ofattbart trevligt!

Då ska vi se. Jag och Herr H kom fram till att en träff inne i stan skulle passa oss alldeles utmärkt. Vi var inte riktigt på humör att göra en avancerad utflykt. Utan mer slapp. Kan ju börja med att skriva att Kulturhuset hade öppettider som en julafton igår. Dörrarna fnyste åt oss när vi kom dit, och vi som hade sett fram emot utsikten. Nä. Sa de och slängde ut oss. Mitt i sommaren, klockan 17.00. Så det kan gå.

Men! Då finns det ett fik som jag verkligen kan rekommendera. Tidemans bakom Dramaten. Eftersom jag igår drömde om en cheesecake, så fick det bli en... cheesecake. Genast glömde jag bort sura tankar om Kulturhuset och tyckte minsann att det var jättemysigt att krypa upp i soffan på Tidemans. Herr H berättade om storslagna planer och jag eldades givetvis upp. Mysigare än så här får man leta efter!








Så kom söndagen. Och den var välkommen, jag fick äntligen träffa Ulliz och Emily! Och Ida och Elviz var också med! Mycket att ta igen, och dagen gick fort fort fort. Så jag kom hem vid elva. Men oj, vad härligt och Emily såg till att vi höll oss mätta!







Och det bästa... Jag har äntligen badat! Här kommer bildbevis!




Oj oj. Mycket på en helg, och då hann jag volontärarbeta också. Känner mig faktiskt ganska mogen till sömn just nu. Jo. Så får det bli! Godnatt!

Emilia

Sitter och tänker på detta med bloggvett. För det har jag. Frågar till och med myrorna och fåglarna om det är okej att jag publicerar bilder på bloggen. Jag har aldrig spytt galla på någon, varit arg på någon annan än mig själv eller ens närmat mig att kritisera någon. Jag är bloggängeln själv. Och om jag är sugen på att frottera mig i mina kärleksbekymmer så sker det bakom väl valda "mellan-raderna" ord. Det positiva är att jag aldrig behöver stå till svars för vad jag skriver. Det negativa är att jag ser min ventil som lite snäv. Klockan är nu 14.55 och om 35 minuter ska jag hemifrån, för att träffa Herr H på stan. Då ska jag vara färdigsminkad, ha tagit med min en Dramaten-vagn (ska handla stora mängder mjölk och nyponsoppa, bland annat, till kvällen volontärarbete) och dessutom känna mig ostressad. Så jag lämnar min brutalitet och ärlighet därhän. Men jag kan ju inte låta bli att undra. Hur det skulle vara att ta fram den ibland.

Åsikt någon?

Är ju totalt inne i Melissa-mode just nu. Låtarna avlöser varandra, och tankarna kring texterna likaså. Livet är ganska vackert ändå. Med grumliga linser inser jag någonstans att jag är väldigt trött. Och samtidigt glad.

Och! Jag har klivit mig själv en bit närmare idag. Det finns en sanning, som jag tror att jag inte känner till. Men så är inte fallet. Jag blundar för den, det är vad jag gör. Så nu är jag klokare. Frågan är vad jag ska göra med detta klokskap. För det bör omvandlas i handling. Jag tänker inte låta mig såras igen. Jag tänker stå på fast grund. Detta är kopplat till mitt inlägg igår, där jag skrev om det hårda livet för singlar. Hur förbannat trött jag är på spel och kärlekslöshet. Det ska finnas tid att känna fritt.

Vågar du säga vad du har på hjärtat? Klimatet är hårt för den som är singel, och för att vara känslosam, måste du samtidigt vara kompetent nog att vara känslokall och spela spel. Jag undrar, är vi behov av Jakten, eller hur är vi funtade egentligen? Vad hände med känsla, vackra ord och hålla handen? Det verkar ha försvunnit, och jag saknar den stad där kärlek och känsla är något vackert...

När intrycken är så många att man fylls till brädden, då kan det vara svårt att sortera. Ni vet, man vill säga så mycket men ut kommer ingenting. Och där sitter jag med ett vitt ark. Men jag ger det ett försök. Jag är hemma från Dalhalla, där jag tillsammans med Kinga fick se Melissa Horn. Vi åkte runt tolv från Stockholm igår, för att komma till Rättvik runt halv fyra. Vi begav oss till Enåbadets camping där vi fick vår lilla stuga!






Vi inledde med att äta polska piroger och dricka lite rött vin, och kände oss sedan redo att bege oss!




Hur ska jag beskriva kvällen? Ja, ett ord är magisk. Vi kom, efter lite tumult med bussar, till det vackra Dalhalla. Det var som att ljuset var annorlunda därnere. En värld utanför den vanliga.



Scenen fick först besök av den väldigt söte Mads Langer, och både jag och Kinga tyckte att det var en utomordentlig start på kvällen!




Så kom Melissa. Och gjorde precis det som vi behövde - hon berörde våra hjärtan med sina låtar och sin närvaro. Vi fick även smakprov på låtar från den nya skivan som kommer i september detta år. Denna minns ni säkert. Vi fick en kväll som kommer sitta i minnet, länge, länge...

Jag skrev om min oro igår. Det finns säkert anledning till varför den tar över mig ibland. Det viktiga är att det inte är hopplöst. Det är nämligen en stor skillnad. Att veta att det går över är väldigt trösterikt. Jag är starkare nu, ja, jag vet vem jag är. Kinga gav mig en fin komplimang idag, till varför hon är vän med mig. Hon beskrev det så fint! Det är därför vänner är så viktiga för mig. Ovärderligt. Fantastiskt.

Galet sugen på pannkakor (vad är det med mig och pannkakor??). Vi får se hur det slutar.

Åter till detta med oron. Det finns flera kurer. Jag använder mig av löpningen. Idag testade jag lite "fartlekar" och måste säga att jag pinnade på rätt bra! En halvtimme senare och jag badar i kärlek, till mig själv och min omgivning. You are my sweetest downfall (Regina Spektor, Samson)

- Bor du på 103:an?
- Fniss... Nej, 31:an
- Ja, men kom hit då, jag orkar inte bära mina väskor
- Kommer!

Här sitter vi. Jag med ett skickat sms och hjärtat vibrerande av längtan. Efter vad kan man ju undra? Jo efter ocensurerade samtal. Och där är Kinga bäst. Hon vet precis vad hon ska säga för att jag ska få perspektiv. Och att jag har rätt att känna precis som jag känner. Ocensurerat. Vi har käkat kyckling med banan, curry och creme fraiche. Morgondagens lunch kommer bli piroger. Så Polen har ännu inte lämnat dessa hjärtan!

- Jaa - åh!

Det är Kinga. Jag är kvällens DJ och hon är nöjd - vi spelar Melissa Horn för hela slanten. Om två dagar drar vi! Vi laddar kan man säga. Och har det alldeles underbart. Himla skönt att bara vara. Ihop med dig, Kingus!

Åh. Det är så härligt att hitta texter på nätet som verkligen berör. Så galet bra är detta.

Den tysta massans ondska - ser du något orätt - blunda för f-n inte!!

Annars då? Knaprat lite gott till min andra kaffe och förbereder inför Kingas ankomst. Har manglat samtliga lakan, påslakan och kuddmojänger (örngott). Tydligen är det "farmorsvarning" på mig. Vet inte om jag ska ta det som en komplimang?

Har funderat på om livet kan bli bättre än så här, eller om jag ska nöja mig. Drömmer om att lägga mig och läsa lite, men vet att den rastlösa själen behöver annat. Men drömma kan man alltid.

Vet du - ja du som har tagit anspråk på mitt hjärta - jag blir inte klokare än så här: vill se dig snart igen.

Här kommer en bild på mig och Herr H - som ringde i rättans tid igår kväll och sa några tröstande ord. Du är så bra!

Det finns anledning att vara tålmodig. Det finns anledning att stärka sig. Jag uppmärksammar mitt inre och ser en oro som inte tycks vilja lägga sig. Den hänger kvar, envist. Den är inte formulerad och tydlig, utan oklar och dimmig. Och då vet jag att det är på tankens nivå som jag kan göra skillnad. Jag har inte handlat så som jag har velat den senaste tiden, och jag tror det är där oron bottnar. Jag har varit någon annan. Då kanske en inre konflikt inte är så konstig. Men det viktiga blir då att komma tillbaka.

Bloggen är speciell på det sättet att alla kan läsa den. Då blir det viktigt att dra rätt gränser. Men så här mycket delar jag gärna med mig. Hur tänker du på detta med oro, vet du varför du är orolig, eller är det mer av diffus karaktär? Det finns de som menar att "du är inte orolig av de skäl som du tror". Intressant tänker jag.







Tänk om det är så att du känner min oro? Och blir rädd...? Ömhet är tecken på styrka, inte svaghet. Att vilja vara dig nära är mitt sätt att säga att jag tycker om dig.

Jag har varit dålig på att länka mina texter här på bloggen! Här kommer ett urval!

Hälsokrönika på Livinggreen

Recension av boken Löpträning av Ingmarie Nilsson

Ljummen potatissallad - recept - Livskick

Som ni ser har Livskick ändrat utseende - visst blev det fint?

Ibland vill jag skriva av lust. Ibland vill jag gömma mig under täcket. Och att du ska hitta mig där, och säga de rätta orden så ångesten tar sitt pick och pack och lämnar huset. För alltid. Ja, låt mig vara liten, så fel kan det väl inte vara?

Men just nu är det inget som stör mig. Just i denna stund kan jag tycka att jag är ganska lycklig. Men det är inte en saga jag lever. Det kan ibland vara en rå verklighet. Min största Fiende lurar alltid där bakom. Jag är beredd på kamp. På att slåss. Eller - ge upp och låta mig övertas. Där kan jag ligga på en filt, med minst två kuddar bakom ryggen och jag tittar inåt, försiktigt. Nähä. Inte idag heller. Vad är det jag måste göra för att må "lagom", svensson-bra liksom? Tankarna studsar i djupet, upp och ner, fram och tillbaka. Jag blir så förbannat medveten om att det är på tankens nivå som allt skapas - lycka som olycka. Då blir det en diskussion - kan jag inte bara tänka lite positivt?

Det här med att vara sig själv blir jag inte riktigt klok på. Jag orkar inte vara mig själv. Det är en viss skillnad. Jag vill vara den jag kan vara - den glada, positiva och sjungande prinsessan. Hon som kan blunda för Fienden.

Totalfokus på ryggen nu. Och på att vara lycklig. Två mycket bra saker att verkligen tänka på. Jag går omkring och sträcker på mig hela tiden. Och ber folk påminna mig! Ja, till och med när jag sitter här vid datorn så är ryggen sträckt! På träningsfronten idag blev det en halvtimmes löpning (utan paus!) och ett corepass hemma på vardagsrumsgolvet - 55 minuters träning allt som allt - mycket nöjd!!

Ja, ja, ja! Jag är skapad till att röra på mig, och det fick jag bevis för idag. En dryg halvtimmes löpning (med några pauser med gång) och sen några övningar hemma med gummibandet: Först tränade jag rygg och axlar, sen biceps och en annan ryggövning igen. Sammanlagd träning: nästan en timme. Sen har jag legat på gården med den sista solen och både läst och skrivit dagbok. Det var skönt att bara få vara. Och jag tror jag blev lite klokare. För du vet inte vad du gör. Med mig.

Sen har det blivit sedvanlig experimentering i köket för middagen. Skar upp lite rökt skinka, några tomater, gul paprika, ett kokt ägg och gjorde en dressing på olivolja, rödvinsvinäger, dijonsenap, salt, peppar och kapris. Och så lite oliver! Till det blev det några brödbitar med lite färskost. Kan säga att det blev riktigt gott!

Jag har blivit uppmärksammad på min rygg, av flera personer. Det är hållningen som totalt falerat. Jag tänker inte fundera på varför, utan snarare göra något åt saken. Till och med min syster tyckte att jag har krympt. Nej, så här kan jag inte ha det. Så nu tar jag tag i det.

Första tillvägagångssättet blir: att använda mitt gummiband. Jag återkommer med rapport!

Snart löpning. Och ett ryggpass. Heja mig!

Just nu är jag inne i en musikperiod. Jag youtubar och njuter.

Här får ni något att lyssna på:

Robyn - Hyperballad - hyllning till Björk

Lykke Li - Tonight

Melissa Horn - Innan jag kände dig

Hemma. Väggarna är bekanta. Och rymmer bara mina minnen. Bakom mig har jag lämnat en by i skymning, och en längtan kommer sakta byggas upp under året. Planen är att åka i maj, då en fest för lilla L är planerad (första kommunionen). Jag såg dig, där. Mitt minne av dig är annorlunda nu. Jag lämnar det därhän. Jag är ibland rädd att jag ska sluta åka dit, att jag ska lämna allt bara. Inte höra av mig. Tystna. Glömma. Jag vill aldrig att det ska bli så. Aldrig. Jag vet att livet kan förändras, men Jastarnia är min plats på jorden. Där har jag skrattat, mött tron, gråtit, älskat, förbannat och allt däremellan. En stilla bön om evighet på mina läppar.

Jag ska sova i min egen säng. Och drömma om vita blommor på en äng. Det finns en doft som jag jagar varje natt, det är doften av himlen. Den är underbar och svår att beskriva. Men när jag känner den, så vet jag. Jag vill inget annat än känna den doften.






Havet viskar våra namn

Jag är inte bra på hej då:n. Så jag säger alltid vi ses snart. Det känns enklare så.

Jag har massa saker att se fram emot. Det gör mig tacksam. Undrar om det är sant. Men sen har jag ju skapat mitt eget liv. Det finns saker som är viktigare än andra. Som vänner och relationer. Har insett att det är en relation som jag måste arbeta lite på. Och det är relationen med mig själv. Alltid hamnar jag där. Det är inte helt lätt ska jag säga er. Nog ser jag mig som en god vän åt andra, men när det gäller mig själv... Ångesten för några dagar sen gav mig en signal. Och jag lyssnar. Även om det är svårt.




Tänker inte bli sårad igen.

Tiden går och snart dags att lämna min fristad. Det är lite ledsamt. Det är som att vara hemma. Alltid någon att krama om eller prata med. Barn som leker i trädgården. Eftermiddagskaffe med kaka. Havet som viskar mitt rätta namn. Ja, en tår eller två kommer att komma. I år har jag hållt mig mycket i trädgården, just för att jag gillar att vara här. Men några eftermiddagar på stranden har det också varit. Jag är så glad över detta ställe!

 

 

Jag skulle vara sann mot mig själv. Men jag vet inte hur. Jag skulle ta hand om mitt hjärta. Men det gör för ont. Jag har lagt alla kort, men du ser bara mina ögon. Avståndet. Vilsenheten. Allt gör mig illamående och osäker. Jag vill älska fritt, men måste censurera varje mening. Jag vill visa vem jag är, men gömmer mig bakom min kropp. Får hålla mig själv i handen och smeka armen. Allt är okej...

 

Ung kvinnas försök att trösta sig själv

Lite vardag helt enkelt. Underbar vardag! Just nu sitter jag och knaprar på några potatisplättar med socker. Schabowy, på bilden nedan till vänster, är panerat kött. Mums som bara den. Och igår kväll grillades det, bland annat hederlig korv, med fantastiskt goda inlagda gurkor. Senare gick vi till Veneto för att dricka grzane wino, dvs varmt vin. Och sen varm öl kryddat med kanel och honung tror jag det var. Vilken kväll!

Det slocknade. Sakta, sakta. Nu känner jag något annat. En tid har kommit där jag låter dig vara. Jag ser dig, men ändå inte. Du försvinner, jag likaså. Jag bryr mig, men mer som en vän. Såg dig igår, men det var ett möte där jag mer kände mig som en bekant. Vi pratade, men mer av artighet. Det gjorde inte ont, men det kändes annorlunda. Ganska skönt ändå.

 

Kvinna & man i KärLekens slutskede

Ibland blir jag glad över de fynd som jag gör. Två par nya ballerinor i tyg för ca 90 kronor. I år valde jag svarta och blåa. Känner mig mycket nöjd [smiley!]

Lukten av schabowy kan få vem som helst hungrig (Dorota, hjälper du mig med översättning till svenska?). Jag väntar tålmodigt. Pillar lite på nagelbanden. Surfar. Jag är så hungrig att jag just nu till och med skulle kunna äta en biala kielbasa (vit polsk korv, något som jag verkligen inte gillar). Ok. Kanske inte ändå.

Igår natt fick jag den igen. Det var länge sen nu. Men där låg jag nu i min egen oformade ångest. Den drog och slog i bröstet, den ville ta över. Tårarna rann lite grann och jag kände mig så förbaskat ömklig. Men det var inte hopplöst, jagv visste att den skulle ta sig vidare. Men lite obehagligt ändå... Därför var löpturen idag precis vad jag behövde!

Idag tänker jag vara en lycklig prinsessa!

Endorfiner har nu tagit över denna kropp. Med en portion lagomhet tog jag mig ut till cykelspåret (som är mitt löpspår), som leder till grannbyn. Osunt leverne de senaste dagarna gav mig ödmjukhet inför min kropp. Jag sprang i etapper, och kände mig trots allt stark. Stannade och gick några minuter för att sedan gå på uppgiften igen. Den bästa biten var på vägen hem, där jag fick springa i en lummig skog med ormbunkar som nådde upp till hakan – underbart. Men det är nu jag vet vad jag ska göra. Det är att fortsätta, men med justeringar i leverne.

 

Jisses. Jag tror jag saknar. Dig. Men ska man säga det liksom? Det är bara att stå ut och njuta av dagarna. Men det är rätt mysigt att lyssna på regnet som droppar mot fönstret, lyssna på Melissa och bara vara. Ibland somnar jag till, där jag ligger.

Nu är jag sugen på pannkakor. Göra verklighet av önskan?

Jag hade skrivit två texter. Som jag kände mig nöjd med. Då bestämde sig datorn för att stängas av. Och sen var de texterna borta. Surt sa räven. Att spara är underskattat!

 

Det är ingen idé att försöka minnas vad jag skrev. Så jag börjar med något helt annat. Jag tänker på vad sommaren mer har att erbjuda mig. Och jag känner mig glad! Nästnästa vecka bär det av till Rättvik – tillsammans med finaste K! Om det inte vore för henne, hade jag kanske inte åkt! Tack K! Melissa Horn ska dessutom släppa ett nytt album i september, och det kommer hamna hemma hos mig också. Det lustiga i sammanhanget är att jag inte ens har en CD-spelare. Men jag får spela skivan på datorn helt enkelt. Låten Innan jag kände dig har redan hunnit bli en favorit!

 

Andra positiva saker denna sommar:

 

Jag ska träffa Dorota och Martin!! Åker till Lund några dagar med andra ord, hoppas på fint väder!

”Gatan” ska jag vara på två gånger i juli, skönt med lite vardag!

Jag får träffa dig nästa vecka. Det ser jag fram emot!

Herr Höckert och jag har sagt att vi ska ha lite kvalitetstid! Jag hoppas förstås på ett besök i Tyresta Nationalpark!

Ulliz och Emily. Ett måste för mig. Mina änglar!

Bröllop i augusti! Är på jakt efter en klänning – någon som vet var jag kan söka?

Löpningen fortsätter jag med

 

 

Oj. Nu har det gått tre år sedan min blogg föddes. Inte kunde jag då ha vetat att den verkligen skulle vara med nästan hela tiden. Jag har haft kortare bloggpauser, men jag tror aldrig att det varit mer än en vecka.

 

Varför bloggar jag då? Det finns egentligen inget enkelt svar. Bloggen är en ventil, som en dagbok. Men ofta också fiktiva berättelser (då kursiverade). Träningen har också fått sin del här på bloggen, där jag gärna delar med mig av både fram- och motgångar. Recept kommer med jämna mellanrum (ingen kan väl ha undkommit min linssoppehysteri?) och även tips på böcker och musik. Mitt företagande skrivs det om ibland, publiceringar av mina artiklar kommer upp för inspiration till er andra! Vardagsbetraktelser är nog det vanligaste. Kanske något om min yoga eller det mest underbara jag vet: vara med människor som jag älskar! Gärna med någon bild förstås!

 

Sen är bloggen en fristad där jag får skriva vad jag vill. Det är en frihet som jag uppskattar. Jag har en enorm skrivlust, på kvällarna kan formuleringarna komma av bara farten, och helst skulle jag då vilja sätta igång! Skriva är underbart, skriva är frihet, skriva är kärlek!

 

Utan att veta ser du rakt igenom mig. Utan att vilja älskar jag din närvaro. Utan att se klart, förblindas jag av din blick. Korta stunder undrar jag – hur blev det så här? Långa timmar har jag väntat på dig. Dina händer på min kropp lämnar något där, under huden. En värme som sprider sig till hjärtat – för att stanna. Abstinensen gör ont, karvar hål och din värme sipprar ut. Jag behöver mer, men vill inte ha denna önskan. Helst skulle jag vilja kunna se dig klart, förstå att du är den du är. Utan mig.

 

Kärlek vars låga sakta slocknar