Vattenfrågan - är jag den enda?

Det senaste året har jag haft lite tvångstankar när det gäller vatten. Eller blivit mer medveten om vattenfrågan. Därför vidtar jag åtgärder såsom att inte duscha för länge och stänga av vattnet vid intvålning och schamponering. Samma sak när jag diskar, vilket i och för sig har lett till mer effektiv diskning och det har jag inte något emot förstås. Men tanken poppar upp varje gång jag ska duscha eller diska: "tänk på att inte slösa på vattnet"! Så har det inte varit förut...Det är lite vuxenpoäng. Snart kommer jag säkert börja källsortera, vem vet?

Idag har varit en fullspäckad dag, Agnieszka ringde mig i morse så att jag kom upp, sedan åkte jag till Kungsträdgården till Eugenia och gick på mässan. På fikat var det trevligt, mumskaka, te och bra sällskap. Två personer kommenterade mitt loggande, eller ja: frågade hur det går. Och där kan jag säga helt ärligt, det är inte alltid det enklaste. Jag vill att bloggen ska vara personlig men samtidigt inte sväva ut för mycket. Jag kör temabaserat, jag tänker ofta på händelser som skett under dagens gång och använder dem på ett kreativt sätt (hoppas jag). Samtidigt märker jag att det är svårt att "sprida ryktet", det vore roligt med diskussion, med reflektioner eller bara ett hej. Så nu har jag sagt till dem som frågar: det går bra med bloggen, men lämna gärna ett spår efter er!

Idag lägger jag upp en häftig bild som Ulliz, en av mina bästa vänner, tog när vi var på Sardinien i våras. Apropå det här med vatten är tanken bakom bilden. När jag tänker tillbaka på den resan inser jag att det var en väldigt speciell resa. Den var nog nyttig för oss alla (Emily var också med, hon som jag var på fest hos igår) och vi fick uppleva inre och yttre resor. Vi hyrde bl a bil och åkte runt på ön. Där växte det lite allt möjligt och tjejerna pallade var sin citron! Jag fegade ur dock!

Ni får en underbar ny vecka hoppas jag, hösten är på ingång och veckans tips ifall det är fint väder är: ta en härlig promenad på den sena eftermiddagen!

Jag skriver även ner en dikt som jag formulerade i början av sommaren, om jag inte minns fel.

Emilia

En sårad frihet

Ett fönster öppnas,
ögon tittar ner,
tunga andetag pulserar
genom kropp utan hopp.

Frihet - en het frid
som brinner
Tiden försvinner
Friheten stannar kvar
i fönstret
medan kroppen faller
sårbar utan att vara nåbar

Ett öppet fönster utan
ögon, en frihet som har
använts utan att veta
varför.
En sårad frihet -
det finns andra sätt
som kunde ha lett
till stängda fönster




Vatten i Sardinien - tagen av Ulliz 2008

Kalas och motivation - med andra ord: kalasbra!

Oj, det är verkligen som en klok människa sa till mig: ingen tv eller dator efter klockan 22.00. Varför? För att jag nu känner att jag suttit alldeles för länge, har blivit pigg och kanske kommer att ha svårt att somna. Har jobbat med projektet i säkert två timmar, mailat runt lite, surfat. Och av ren nyfikenhet gått in på en "kändis"-bloggare.

Hon kallar sig Blondinbella och skriver en form av dagbok. Ja, bloggar helt enkelt. Innehållet tilltalar mig inte, men tycker ändå att det är modigt. Många kommenterar hennes inlägg med sarkasm. Men det som fick mig att höja ögonbrynen var det faktum att hon fick nästan 200 kommentarer på ett inlägg som handlade om glasögon, ni vet de här stora som varit inne (eller kanske fortfarande är, vad vet jag), där Blondinbella menade att vem som helst har dessa idag och att de inte alls är så poppis. Och på en sådan liten sak börjar en hel här att irritera sig. Om jag hade en välbesökt blogg skulle jag nog lägga mer krut på att faktiskt argumentera för det man skriver om. Men det är ju inget krav på hennes blogg att den ska vara argumenterande. Hon lyckades i alla fall med en sak: att få några omskrivna rader om sin blogg på min!


Idag var det fest hemma hos en av mina bästa vänner, Emily. Det var ute i Norsan, d v s Norsborg och maten var.....delicious. Dagens tips som jag absolut tycker ni ska ta till: Emily gjorde små pajer i minialuminiumformar, så de blev som små kakor. Gott? Ja. Praktiskt? Absolut, genom att ha minipajer kan du lättare räkna fram på ett ungefär hur många pajer som ska göras. Det blir inte lika grisigt heller. Märker att jag på den senaste tiden skriver mycket om mat, tryfflar....och jobb. Och jobbat, det har jag också gjort, som jag skrev tidigare, med projektet. Idag har jag försökt lägga några mail gällande lokal. Vi behöver nämligen börja repetera föreställningen nu. Så det känns bra att vi har kommit igång igen! Hemsidan är idag, den 31 augusti 2008, klar och ska bara läggas upp på rätt adress! Ett steg i rätt riktning. Apropå steg, titta in den här fina trappan, bilden tog jag i somras ute på Djurgården!





Trappa på Djurgården

Härliga tryfflar och nya jobbmöjligheter?

Min sambos mamma har gjort fantastiskt goda chokladtryfflar med Baileys och chili. Det handlar inte bara om choklad, nej det är njutning och en ständig kamp mot kylskåpet där de ligger. Jag går medvetet alltid förbi köket och ooops, råkade öppna kylskåpsdörren och inser att jag absolut behöver en belöning för mitt fina VG i projektledning som jag har fått. Men hur många gånger kan jag belöna mig själv för det? Kanske kan man ta en chokladtryffel till teet, men för mig har det blivit helt oemotståndligt att inte förtära dessa läckerheter.


Men jag har också annat att berätta om! Sedan tre veckor tillbaka tar jag och min vän Carlos veckopromenader, de är ganska långa, mellan 8-10 kilometer långa. Agnieszka har också följt med oss de senaste två gångerna. Idag var jag väldigt svårstartad och det gick trögt. Dessutom hade det regnat så skorna blev blöta. Men efter ett tag gick det lättare och lättare och jag kunde riktigt känna de positiva effekterna av den friska luften. Vi hittade äppel- och päronträd och vi tog oss för av dessa, vi pallade dem helt enkelt! Äpplena var tydligen ingen höjdare enligt Carlos och Agnieszka, men päronen var en helt annan historia - jättegoda!


Dagens promenadvandring var på Gärdet och Djurgården. Jag hade med mig en liten matsäck, och det var verkligen bra. Två äpplen och en macka med färskost. Allt som allt gick vi i två och en halvtimme och efter det var jag så slut. När jag kom hem åt jag fyra (!) hemmagjorda vårrullar med svamp- och kålfyllning (ännu något som min sambos mamma har gjort i köket).


Jag kan även berätta att jag idag var på en arbetsintervju. Företaget heter Academedia och håller på med utbildning. De behöver en ekonomilärare på halvtid och det känns som ett arbete som jag verkligen skulle kunna göra bra ifrån mig på och brinna för. Intervjun kändes bra, kanske att jag var lite intensiv, men sådan är jag!


Jag får önska er alla en trevlig helg!


Emilia




Också äppelträd, men på morfars land!

Leva livet – inte alltid det enklaste!

Du ska jobba, ha fritid och framtidsplaner. Du ska vara duktig på att hantera konflikter, både på jobbet och privat. Villa, volvo och vovve är också standard. Du ska vara trimmad, hinna läsa DN eller SvD och vara a jour med vad som händer i världen. Det ska inte finnas några måsten utan dessa aktiviteter ska du utföra utan en enda grimas.


Min fråga är: existerar sådana människor? Hur många av oss som lever idag är egentligen nöjda med sina liv? Är det inte alltid strävan efter något annat? Större lägenhet, bättre arbete, vidareutbildning är inte heller ovanligt. Du ska också ha rest världen runt, glöm inte det!


Jag är en av dem som inte har gjort alla dessa saker, men känner att det gömmer sig ett "borde" bakom dem. Men nu tänker jag börja uppskatta dagarna som de är. Idag var jag på bildterapin, det var ju suveränt bra att jag kom iväg på den! Och hann åka till COOP Forum för att inhandla lite mat, det är inte alla som hade orkat med det! Och hör och häpna: med ren viljekraft reste jag mig upp ur soffan och gick och tränade. Jag tänker vara nöjd med det. Men jag tillåter mig att fundera över varför många inte kan lägga sig i sängen på kvällen och tänka: det här har varit en riktigt bra och rolig dag utan istället tänker på vad som har varit negativt och vad man inte har hunnit med. Och givetvis vad som ska göras dagen efter...Inget bra upplägg för bra sömn (och vi läser med jämna mellanrum om hur mycket sömntabletter som svenskarna trycker i sig).


Min uppmaning till mig själv och till de som störs av måsten: lev livet lite långsammare, annars missar vi guldglimtarna som gör livet värt att leva!


Emilia

Härlig kräftskiva och OS-depression på ingång…?

Sitter återigen framför tidstjuven TV:n och har förstått att OS nu är slut! Och det är ingen hemlighet, vi vet alla att Sverige inte gjorde något speciellt, utan hade mer otur än något annat. Det jag kommer komma ihåg mest från den svenska sidan är Kallurs miss över första häcken.


Men varför fokusera på Sverige? Vilka fantastiska rekord som har satts av exempelvis USA. Phelps är "mad in the water". Min favorit är dock, tack vare sin avslappnade attityd, Usain Bolt. Helt galet och jättespännande att titta på! Men det var någon på tunnelbanan som för en dag sedan sa att när OS tar slut då tar en OS-depression över. Människor saknar helt enkelt att man när som helst på dygnet kan slå på sin tidstjuv och titta på idrott av högsta kvalité. Och OS-studion klockan åtta med sammandragen har varit standard i en månad, där Pops lett ett intressant och välgjort program, det är nu också över.


Igår var jag på en kräftskiva ute vid bellevue (nära hagaparken), det var fint väder och sällskapet med. Vi spelade brännboll och åt god mat, pratade och drack vin. Tjejerna Ulliz och Linda hade fixat presenningar som hängdes upp för att skydda mot regn. Vi var där hela dagen, från eftermiddag till sen kväll. Snapsvisor och härlig musik som Ulliz komponerat ihop i en bärbar spelare - jättebra!


Jag kan nu meddela att jag har lämnat in samtliga uppgifter i projektledningskursen och väntar nu på resultat, wish me luck!


Emilia

Rött te och gråa moln utanför

Sitter i soffan hemma hos Ulliz och myser. Märker att Internet har en kraftig dragningskraft. Jag sugs in och kollar in de vanliga sajterna: facebook, mailen och kanske DN. Teet på soffbordet är fortfarande varmt, jag väntar på att det ska svalna. Fick idag reda på att det blir en artikel om projektet på DN:s insida, väldigt spännande! Att få uppmärksamhet i media är viktigt för oss och jag har även berättat det för Ulliz!

Hade bildterapi idag på morgonen, målade en kruka med en grön växt. Det kändes ganska avslappnande. Har inte träffat min terapeut på två månader, så det var lite spännande. Jag trodde att jag hade vaknat till efter terapin, men efter att jag hade kommit hem och varit ute med Marius så gick det inte längre, jag la mig i sängen och somnade om två timmar. Förstår inte varifrån tröttheten kom. Den var på något sätt förlamande. Kan det ha med vädret att göra? Det känns hur som helst som att sommaren har tagit vändning och börjar tyna bort och bjuder in hösten att ta över. Fast ibland kommer solen fram, men inte med samma styrka som i juli, och smeker våra ansikten. Den solen är alldeles lagom. Men nu, när jag tittar ut genom fönstret är det mest grått. Och det passar alldeles utmärkt till mitt te.

Jag hoppas att ni som läser har det bra, vet att ni är några stycken. Om ni har några tankar på vad min blogg mer skulle kunna ta upp, skriv gärna en kommentar eller maila!

emilia.arvidsson@gmail.com

Kram
Emilia

I stolthetens tecken!

Jag kan nu meddela att jag fått tillbaka en av de stora uppgifterna i projektledningskursen och jag fick högsta betyg! Och det sporrade mig till att jobba med den allra sista uppgiften, det är inte långt kvar nu. Satt och kollade på OS och det var fantastiskt att se den ryska höjdhopperskan göra 5,05 meter, så överlägsen som det bara går. Hon slår sina egna rekord på löpande band. Centimeter efter centimeter...Hon kan verkligheten vara stolt över sig själv.


Sedan var det ju Kallurs tur att göra OS, men det tog slut redan vid första häcken. Vurpan såg läskig ut och på bara några sekunder var det över. Surt, sa räven. Surt, sa Sverige. Då är det plötsligt ok att inte vara elitidrottare, för på så sätt slipper man sådana vidriga situationer. Och journalisten ställde förstås frågan: "hur känns det nu?". Och tårarna fyller Kallur och hennes publik hemma i TV-sofforna.


Om en timme börjar "journey man" på trean, det är en serie som handlar om en man som reser i tiden, den är helt okej. Under tiden spelar jag in en kriminalserie på ettan, "den inre fienden", obehaglig men bra (bättre än "journey man").


Stoltheten kommer jag behålla till imorgon, och jag satsar att bli klar senast onsdag med uppgiften.


Ha det bra och var stolta över er själva!

Emilia


Man når målet, vad händer sedan?

Alla pratar om att nå sina mål, antingen privat eller på arbetsplatser, själsligt, materiellt eller kroppsligt med vikt och hela kitet. Men vad händer sedan? Är jag som människa nöjd eller tänker jag: "eh, jag lägger ribban lite högre, så kanske jag kommer att må bra av det här!". Och så fortsätter man i samma takt. Om det ena inte lyckas fortsätts det med det andra. Jämförelser med andra människors arbeten, partners, fritid och detta stressar upp oss och så fortsätter det. Fast det är klart, de här jämförelserna kanske inte gäller oss alla och kanske finns människor som inte behöver specifika mål att sträva efter...


Jag är en person som behöver ha mål, annars känns det meningslöst. Begreppet mål låter så mekaniskt, så strävan kan låta bättre. Jag har en strävan idag att gå och träna och sedan träffa min kompis Agnieszka och fika, efter mässan idag.


Mål, mening, strävan...blir det inte lite väl mycket ibland? Fick höra idag att de som är arbetslösa har högre stressnivåer än de som arbetar. Vi är skapta till att göra saker, annars blir kroppen rastlös.


Ni får gärna förgylla min blogg med era tankar om mål och strävanden!


Emilia

För mycket prylar! Och ändå köper vi fler....

Gårdagen var en intressant dag. Jag var hemma hos min bästa vän Ulliz och vi arbetade tillsammans på det kända projektet, vi har fått ändrade färger på hemsidan och nu börjar vi känna oss nöjda (så fort den är helt klar kommer adressen att publiceras på min blogg!). Sedan måste det bara finslipas på texterna.


Hennes vän Lotta kom över och vi satt och pratade alla tre över ett glas vin. Och Lotta sa det som säkert många av oss känner: att det kan vara ganska betungande att se alla dessa prylar hemma och att det stressar upp oss att behöva städa undan dem. Och ändå älskar många av oss att shoppa. Jag undrar hur många prylar man egentligen kommer att konsumera under sin livstid. Men jag tänker inte gå in på diskussionen om shoppandet är ett substitut för något annat, för det är inte alldeles säkert att det är så. Det kan vara lite av allt men kanske just för att något nytt ger oss något av en frisk fläkt.


Själv hittade jag igår ett par blåa coola skor på Fridhemsplan, de var på rea. Men tyvärr var de för små, och det var lite synd. De var ett par Emilia-skor helt enkelt.


Idag ska jag på stadsvandring med en av mina andra vänner, Carlos. Vi ska träffas vid fem så jag har fortfarande hela dagen på mig....att städa bland prylarna!


Akvariebild från Polen

Tillbaka – OS i full gång med lugnande effekt!

Sitter framför datorn och kom på en sak. Det här med OS, det är ganska skönt att bara ha TV:n på och med jämna mellanrum titta upp ifall något spännande händer. Det ger en lugnande verkan att höra sportkommentatorernas röster i bakgrunden, jag har liksom sällskap! Har ni känt något liknande?


Polenresan var bra, träffade familj och vänner och åkte en del. Bland annat till morfars land och tog cykelturer. Var hos en väninna i Lodz i fredags och lördags, det var trevligt, hennes man gjorde en suveränt god pizza! Men det är skönt att komma hem, lägga sig i sin egen säng och njuta av att man faktiskt kan dricka vatten ur kranen! Det var kul att träffa Marius också, han var lika galen som vanligt!


Den här veckan har jag som mål att bli klar med projektledningskursen, den ger tyvärr ingen lugnande effekt utan känns mest jobbig att göra. Men! Nu när jag har kommit så långt så är det dumt att inte göra klart den.



Ett träd utanför morfars hus på landet

Livet med reflektion i sikte!

En dag för länge sedan, det kanske var runt 2002, fick jag en känsla av att mitt agerande tidigare hade resulterat i att efterkommande händelser var beroende av de tidigare. Nu kanske ni inte riktigt förstår vad jag menar, men jag ska försöka att förklara: jag hade under hösten suttit på djurgårdsbron med en av mina vänner. Vi satt och diskuterade livet, som så många gånger förr, och frågan som jag ställde var: om man visste att man skulle dö om ett halvår, vad skulle man göra i en sådan situation? Nu i efterhand förstår jag att den frågan såddes som ett frö i mig och påverkade mitt liv. Man hör ibland: lev livet som om det vore din sista dag på jorden! Jag tror som så här, hade jag ett halvår pa mig så skulle jag vara intresserad av bland annat en sak: lämna ett spår efter mig.

Som många av er vet så är jag troende och min önskan, oavsett hur lång tid jag har på mig i denna värld, är att kunna bidra mer till samhället. Och sanningen är den att jag har påbörjat ett sådant arbete! För det kom till en punkt i mitt liv där jag kände en livsleda, ett tomt skal. Men så träffade jag två underbara tjejer och så föddes det ett projekt! Vad är det jag vill säga med detta inlägg? Jo, framför allt att det finns en poäng att reflektera över sitt liv och sina handlingar. Att skapa ett projekt behöver inte vara tidsödande och ta all kraft ifrån dig. Exempelvis kan vi ta de församlingsmedlemmar från S:a Eugenia som tar med sig mackor och dryck till de prostituerade på Malmskillnadsgatan. Att hjälpa en äldre person över gatan kräver inget alls och ändå skapar det glädje. Ett filmtips till er som vill bli inspirerade är: “Pay it forward” med bland andra Kevin Spacey.

Ni får heja på mig och mina vänner när det gäller projektet. Jag ger er länken när hemsidan är klar!

Kramar Emilia