Det här är inlägg nummer 1112 - så förra var 1111! Tänk vad tiden går! Och vad den erbjuder! Det finns mycket att göra, saker att undersöka och kanske framför allt - att kunna tacka nej. Jag märkte min okoncentration för någon timme sedan, så det var bara att lägga sig på soffan och vila. Jag läser en bok just nu, som faktiskt är riktigt spännande. Och lite otäck samtidigt. Men indragen är jag. Det är underskattat att läsa. Och när jag som bäst låg där, kom katten Kitty och ville kela. Jag är oftast van vid Kistakatten Frasse, som totalt ignorerar de flesta människors existens. Frasses motsats är just - Kitty. Bilden avslöjar varför!

Eftersom Johanna och hennes man har ormar hemma, så fanns det ett intresse att intervjua henne till en personaltidning. Det var kul att kolla in hur fotografen gjorde sitt jobb, och jag passade på att fota jag med!



Fotograf Johan Gunséus

Hur ska jag göra för att bli inspirerad i mitt egna företagande?

Ja, ett svar skulle kunna vara: åk till Umeå. Eller någon annanstans för att få inspiration. Miljöombyte är alltså ett sätt att också byta rum mentalt.

Som nu, jag är nästan klar med en av mina synopsis (åh, vad jag vill skriva denna artikel!!) - och ska fortsätta med två andra. Tanken är att sälja dem innan jag går på semester. Håll nu tummarna för mig, please!

Jag ser helt plötsligt en möjlighet att åka på SPA med datorn, sitta i härliga miljöer och bara känna kreativiteten i mina ådror. Inte alls dumt. Är faktiskt sugen på att åka på SPA. Tanke kanske blir verklighet - ska undersöka saken! Har du något tips så släng in en kommentar!

Jag tävlar här med Johanna om det bästa inlägget, känner en oerhörd press [smiley!]. Vi har precis tagit en femtio-minutersrunda för att förbereda för det stundandet Vårruset! Jag kan inte mer än säga - att en bild (eller flera) säger mer än tusen ord!

Sitter här hemma och ska strax iväg! Ska åka norrut, närmare bestämt till Umeå - för att hälsa på fina Johanna och även fina Petra! Jag kommer stanna där till på onsdag och imorgon vankas Vårruset! Vad kul det ska bli att vara med vänner och även få motionera lite!

Men! Jag har konsulterat med min käre far, och han säger att det inte är bra för hjärtat att springa om man är lite förkyld. Och även om jag nästan är i mål = frisk, så väljer jag att gå Vårruset. I full löparutrustning förstås! Hur var det nu.... Kroppen ljuger aldrig?

Måste bara säga att jag har haft lite otur på sistone - både glasögonen och min mixer har gått sönder. Glasögonen går nog att laga, ska fixa det i slutet av veckan (har mina gamla på mig nu, känns helt ok och skönt att byta lite!). Men mixern - nja, näe, det går nog inte - totaltrasig! Men, jag har faktiskt funderat på en ny fräsch. Denna har jag säkert haft i över fem år!

Sen har jag hamnat i det klassiska träsket - lyssnar numera på klassisk musik på SR. Alltså, jag fick ju bara 10 timmars musik av Spotify - så bye bye Spotify tills nästa månad!

Jag har varit inne på det förut, att det är i mellanrummet som det händer saker. I det där, som du inte riktigt kan förklara. Men där det finns både tid och inspiration till eftertanke. Vi behöver alla ett mellanrum, för att kunna andas, för att kunna nå det som ibland kallas för "kärnan". Ibland är det riktigt svårt, och när jag ser att mellanrummet närmar sig - så flyr jag. Jag är rädd helt enkelt. Men nu välkomnar jag det. Jag vet inte exakt vad som förväntas av mig - eller - så är det just det - att inget förväntas av mig. Och då kanske jag har anledning till att vara lite nervös. Jag sitter nu i väntrummet för att komma in i MellanRummet. Där väntar några oläkta sår, en klick av obearbetade mardrömmar och kanske svaren på de frågor som jag måste ställa mig själv.

Har du ett mellanrum? Hur gestaltar det sig? Är du där ofta?

Jag bjuder på några fina bilder från helgen!

Vilken söndag! Kan inte annat än säga - full av glädje och inspiration. Och rester av en envis förkylning. Men det viktigaste idag var reträtten i kyrkan - ett möte mellan oss som arbetar på "gatan" varannan lördag med att dela ut fika till kvinnorna som prostituerar sig. Vi hann prata mycket, reflektera och även meditera. Denna gång över handen - väldigt intressant och givande!

Den senaste tiden har mina hungersignaler inte riktigt fungerat rätt - jag är hungrig i tid och otid (trots att jag har ätit!). Men det ska jag nog kunna lösa! Det gäller att fortsätta vara regelbunden! Givetvis ska jag lyssna på kroppen - men! I detta fall vet jag att det inte är mat som behövs, utan till exempel bättre andning.

Här kommer lite inspiration till sallad!




Kan säga att det var middag, och inte lunch!

Något händer när jag tänker på en del människor som jag har mött. Förflyttas i tid och rum, och ställs undrande till varför saker och ting har hänt. Det finns egentligen inga svar, för jag tror många av oss handlar, innan vi tänker. Jag stänger av nu en stund, för att ta kväll.








Du tillät mig aldrig komma nära. Och när jag väl släppte in dig, då ville du inte komma in.

Jag är en person som tycker om glass. Inget konstigt med det. Men ibland är jag bara lite sugen. Och varför då ta i och köpa stora favoritglassen (som just nu är Tip Top)? När det faktiskt finns en liten en som är riktigt god?

Jag talar om denna! Plus i kanten att man kan äta hela glassen utan pinne! (Magnum caramel & nuts)

Man blir faktiskt en aningen upplyst av att vara sjuk. Det är som att de viktiga sakerna får mer plats i huvudet. Jag har haft tid att tänka på ett helt annat sätt. Och jag har haft tid att vila, också på ett annat sätt. Jag vet inte hur många timmar jag har sovit, men det kanske inte är det som är det viktiga egentligen. Det är att jag är nöjd med mitt liv! Jag är lycklig över de vänner jag har. Så pass att jag ibland vill nypa mig själv i armen - är detta sant? Det kan låta en aningen pretentiöst, men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag vikten av mina relationer. Det är kanske inte så konstigt att vänner får ta stor plats i mitt liv. Av Ulliz lärde jag mig kramas, av Emily fick jag möjligheten att se mina styrkor, av Sven har jag en vänskap som alla borde ha i sitt liv, av Dorota vet jag hur man kan tackla livets hårda kanter, av mina vänner i kyrkan får jag en gemenskap som stärker, av bloggvännerna får jag ett perspektiv på mina intressen...Maria & Klaras sällskap inser jag nu hur jag saknar, men den lilla tösen fyller ju alldeles snart 2 år! Tiden går...Familjen A är förstås inkluderad i vänskapens ordalag, mina systrar, mamma & pappa. Och bror. Och mormor och morfar. Hörrni, listan skulle kunna fortsätta! Mina vänner i Polen, absolut!

Blir ju nästan lite sentimental här... Och är den någon vän som inte har nämnts - ni finns alla i mitt hjärta!

Åh. Jag får lust att pyssla här hemma nu kände jag. Jag tror minsann att jag håller på att bli frisk! Blev lite inspirerad av UnderbaraClara






Jag förstod ju någonstans att jag inte skulle kunna älska dig. Och det gjorde ont

Det springs i Stockholm denna lördag - ett marathon som kan följas på TV4. Det är nog första gången som jag tycker att det är lite intressant med denna tävling. Japp, det är för att jag själv funnit passionen! Men just nu är det inte så mycket spring, utan mest en fight att komma tillbaka. Det skulle ju vara toppen om jag kunde springa på tisdag i Umeå. Vi får se. Det ska bli kul att träffa Johanna och Petra!

Har bokat en biljett till, till havet och tystnaden. Till båtarna i hamnen, och kottarna i skogen. Till vänner. Känns overkligt, men samtidigt bekant. Det är mindre än en månad kvar!

Hela jag vill ut till naturen kände jag nu. Vet dock att jag verkligen måste ta det lugnt. Och nästa matcraving är på gång. Nu vill jag äta en fräsch sallad med pinjenötter. Och så har jag lust att städa hela lägenheten. Vad ska det bli av mig egentligen? Men jag tänker att en liten promenad med kamera inte kan göra mig sämre i alla fall. Det här med frisk luft är ju helt rätt!

Sugen på våfflor är jag också...

Nej. Alltså det handlar inte om skryt. Men det handlar om, som jag har skrivit i de senaste inläggen, att kroppen ljuger aldrig. Jisses, det är så sant att en krönika på ämnet är väl värd tiden. Det här är min erfarenhet från dagen - att spotta ut allt slem som lagrats i kroppen. Ja, vet inte om detta skulle kunna kallas för detox? Hur som helst, förutom dessa snuskigheter, så har min kropp berättat för mig vad den vill ha. Jag gjorde ihop en jordgubbsdrink på frysta jordgubbar, några tranbär, vatten, yoghurt och lite socker. Då blev kropp och knopp nöjda. Men sen vet du, kunde den inte sluta tänka på pizza. Capricciosa skulle det vara. Vad gör man? Jo man lyssnar. En välinvesterad pizza senare: jag känner mig nästan frisk från förkylningen! Det finns en botten i allt snorande!

Jo. Jag hann inte fota pizzan. Men god var den! Sådär alldeles lagom. Nu funderar jag - hur ska kvällen fortsätta? Är ovan att vara ensam tror jag. Trivs dock i det egna sällskapet. Det går någon Wallander ikväll som kan vara värd att titta på.

Klockan är elva. Jag vaknar första gången vid sju. Går upp och kokar te, med mjölk. Slår på nyhetsmorgon och sitter där. När det är Malous tur att ta över, lägger jag mig och sover med TV:n på. Jag lyssnar halvt om halvt. Och drömmer om dig, att jag skriver ett brev, men minns inte adressen. I en stökig bil letar jag. Dina ögon finns på min näthinna. Men din kärlek är försvunnen. Jag vaknar. Har känt dig halva mitt liv, men ändå förstår jag inte. Samtidigt som jag ser klarare nu. Hur ditt liv fortsätter, därborta. Utan mig.

Ulliz ringde mig nu på förmiddagen. Och hon kom förbi. Min dröm om kanelbulle blev sann, och vi har hängt hos mig i en dryg timme. Ulliz hann med att göra sin tenta, och vi hann prata en hel del också, himla mysigt! Igår var Sven över med sushi, så jag måste säga att det finns vissa fördelar med att vara sjuk.

Nu ska jag bara vara. En bön om att bli bättre på att vara i vara:t istället för att rusa i göra:t.

Paus i livet. Paus i tanken. Paus i allt och inget.

Jag har funnits i drygt 31 år. Erfarenheten av livet tycks både vara lätt och tung. På samma gång.

När jag vandrar där på stranden, och närheten till dig gör ont, då vet jag att jag lever.

Idag vet jag. Imorgon är något nytt. Ju fler dagar jag samlar på mig, desto mer erfarenhet. Men vissa dagar upprepar sig, ser likadana ut.






Och den himmel jag trodde fanns, ska jag hitta där någonstans

Jag tittar på filmen Sabrina och inser att det är första gången på länge som jag tar det lugnt. Orsak: jag är så sjuk, att jag får svimningskänslor när jag ställer mig upp. Varför kan jag inte ha sådana här dagar oftare - med neddragna persienner, någon gammal film från 90-talet och täcket högt uppdraget? Jag är helt slut, och jag försöker se var någonstans jag har gjort fel.






Jag undrar hur du tänkte. Det finns saker som jag inte riktigt förstår. Men jag lämnar det, obehandlat. Jag är inte blind, men jag är inte i behov av att rota heller

Har ingen aning om hur jag helt plötsligt hamnade i sängen, med näsdukar till hands och alvedon i kroppen. Men nu är det bara att gilla läget, och framför allt vila. La mig en stund och sov, även efter att jag har gått upp. Det går inte att göra något annat, och som jag skrev tidigare - kroppen ljuger aldrig!

En tacksamhetens tanke har vandrat i mitt huvud, och jag är väldigt nyfiken på framtiden. Jag har börjat andas bättre. Det kanske låter konstigt, men jag tror att jag andas fel och att det skapar obalans och tryck över bröst. Någon gång tidigare har jag skrivit om att "dra en lättnadens suck" och numera försöker jag andas en aning djupare. Yogan som jag har gått på nu i drygt två år, har också gett mig ett perspektiv på andning.

Ro, frid och annat som gör att livet går långsammare och kan fångas med tanken - det ligger högt i kurs hos mig nu. Jag planerar inte in något i onödan, och jag känner inget behov av att fylla almanackan. Tvärtom. Den får gärna vara tom.

Kärlek. Ja, vad ska jag säga? Blev lite omtumlad under de första månaderna på året, för att sedan vara i mitt egna sällskap igen. Och jag trivs. Kan vara så att mina vänner fyller mig med så mycket omtanke och kärlek, att jag inte har något större behov av att gå in i någon relation. Det är klart att det är vackert att få vara med någon, att få hålla hand, dela sådant som man inte gör med vänner. Men. Då ska det vara någon särskild. Jag har nog inte mött honom än. Vi får se. Nu vill jag bara ta det lugnt. Och bli frisk!






Du ville träffa mig i veckan. Det var någon dag som passade dig. Du tog för givet att jag kunde. Men du glömde fråga mig.

Det sa Kay Pollak i sin DVD Att välja glädje. Och jag funderar gärna över det. För om det är något min kropp gör, så är det kommunicera. Verkligen. Så nu sitter jag här och snörvlar för mig själv. Har gjort ett stort glas med riven ingefära, citron och honung - och hett vatten. Jag är på väg att bli sjuk. Men jag ger mig inte så lätt!

Solen lyser ibland in genom fönstret, men det är svårt att kännas glad över det. En liten, liten bit av mig saknar en person som var i mitt liv under några månader. Är ju alltid ledsamt när saker och ting tar slut, men jag vet ju också att livet går vidare. Några gånger har jag velat ta upp luren och slå en signal. Men tänker på mitt egna hjärta och tidens förmåga att läka.

Kroppen vill säga mig: gå och gör ännu ett glas med mirakelkur mot förkylning. Puffa till kuddarna i sängen och lägg dig under täcket. Ta en av dina böcker och läs. Titta inte på klockan. Tänk inte på de saker som du vill göra. Ta hand om dig själv!

Andning har också varit ett tema som snurrat i mitt huvud. Jag tror det kan vara ett sätt att må bättre - att andas bättre. Jag tror att jag andas fel, måste undersöka saken närmare!

På tåget hem sitter jag och läser en artikel i en ett år gammal Amelia. Jag sluts in i någon annans värld. Och får läsa om deras sår i en annars alldaglig värld.

Jag läser mycket om dagarna, om både stort och smått. Jag är ytterst tacksam för att jag kan det nu. Det fanns ett glapp för några år sedan, där tillståndet inte tillät mig att läsa. Det var min största förlust, där och då. En oerhörd sorg, eftersom jag alltid har älskat att läsa. Vi hade ingen TV när jag var liten, och jag har läst så länge jag kan minnas.

Jag kommer ihåg att det fanns ett bibliotek i skolan, där vissa böcker var för "de större barnen". Men jag tror jag fick låna dem ändå. Slukade dem, kunde sitta länge, länge. När jag blev lite äldre blev det mycket kurslitteratur som skulle plöjas igenom (pluggade ekonomi i drygt fem år), och när sommaren kom så var det mest pocketböcker som gick åt. Inga direkta skönlitterära verk, men ändå. Språket har funnits där, hela tiden. Nu skriver jag istället en hel del, det har blivit mitt sätt att få tankarna att stämma, eller att omfokusera. Bloggen har en funktion, det kommer jag inte ifrån. Och numera skriver jag dagbok mer sällan. Kanske någon gång i veckan. I bästa fall. Förr var jag en flitig dagboksskrivare.

Skriva för mig kan vara att läka sår, eller lösa problem. Ofta behöver jag skriva om saker för att förstå dem bättre. Det blir klarare på papper/skärm än i huvudet. Sen är det skönt att hitta formuleringar som är bra, som belyser, som har tyngd. Jag vet egentligen inte vad jag har för skriv-stil, men jag blir lätt inspirerad när jag läser vad andra skriver. Sen är jag en språkpolis i många fall, på gott och ont!




Han för mig till vatten där jag finner ro, och låter mig vila på gröna ängar

Det var en lite annorlunda vecka förra veckan, men känner mig nöjd med den insats som jag gjorde. Det blev:

2 löppass
2 promenader
1 yoga

Jag sprang en del på jobbet, och det märks - känner mig något lättare! Man kan säga att jag var mycket på benen!


Egentligen är jag mer för att titta i backspegeln, och sedan konstatera hur mycket jag har tränat. Men vet också att planering kan vara rätt för motivationen och inspirationen! Så - denna vecka siktar jag på:

3 löppass (varav ett tillsammans med Topphälsa i Hagaparken - våga, våga, vinn!) - 1 avklarat idag à la 20 löp/2 gång/12 löp

1 kundaliniyogapass

1 Nike get fit





Dags för mellis nu mina vänner - var  tredje timme mat - check!!

Allt är okej

Sitter med en strumpa på foten (inte en aning om var den andra är) och försöker tänka hur jag ska göra med kvällen. Är nöjd med dagen, jag fick en känsla av frid vid minst två tillfällen idag - vilket jag verkligen uppskattar. Det är inte alltid lätt att uppnå frid, och det ligger nära till hands att tala om lycka. Även om jag själv har lite svårt att hantera lyckan som begrepp. Det blir liksom inte mycket mer än en tanke om "ett visst tillstånd med mycket tillfredsställelse" eller "det där som alla jagar". Meningsfullhet har en annan klang, och en annan substans. Men, som sagt, den kommersialiserade versionen är att prata om lycka. Jag läser just nu en bok (det går sakta men säkert framåt) och vid upprepade tillfällen kommer detta med meningsfulla relationer upp, och att det skulle kunna vara ett recept på att bli lyckligare. Men vadå meningsfull relation? Hur då? Nej, jag har inget klockrent svar. Men jag har några erfarenheter.

Att ligga på en gräsmatta, och nästan sova, och höra sina vänners prat i bakgrunden, där du känner dig trygg och inget tvång att behöva konversera - det är meningsfullt för mig

Att veta att det jag säger kan hjälpa någon annan - det är en gåva och meningsfullt

Att säga att man är trött, sliten och ännu mera trött, och få en kram av någon av sina vänner - det är meningsfullt för mig

Att veta att jag finns i andras världar, även om vi inte hörs - det är meningsfullt med mig

Att berätta om sin lycka, och få feedback och delad glädje - det är meningsfullt för mig

Att kunna ha de där samtalen om hur förbannat jobbigt det kan vara med ångest - det är meningsfullt för mig

Att både kunna skratta och gråta, eller vad man nu känner för - tillsammans - det är .... ja, meningsfullt!



Vad tycker du är en meningsfull relation?

Efter gårdagens något turbulenta natt med volontärarbete, fick jag mig en helt underbar söndag. Efter kyrkan mötte jag upp Svenne och vi träffade Kostas på Mariatorget för att äta sushi på ett av mina favoritställen på St Paulsgatan. Sen fikade vi på Blooms, men där blåste det så mycket att vi förflyttade oss till parken vid Mariatorget - ett mycket bra beslut! Då hade även en till kompis kommit, Elisabeth. Vi låg där på gräset och vilade, hur skönt som helst.

Här hemma är det storkok på gång tillsammans med Svenne. Han är inne i en period att göra matlådor och lånar mitt kök idag. Vi har dessutom äntligen planterat om min orkidée. Det är en sak som gör mig lycklig, att se till att blommorna mår bra! Och en annan sak är ju detta med tvålar. Köper gärna fina tvålar att ha i badrummet - den nyaste kommer från Ytterjärna, och luktar gurka...!

Kan inte mina fina bilder få tala för dagen?









Mer kommer senare!!

Kram
Emilia

Nu ska jag, Syster och Höckert på utflykt till Järna - fantastiskt roligt och spännande! Kameran är med, och så är vi. Jag är inte singel, jag är trippel!

Sov till klockan halv tolv idag - veckans jobb gav trötthet - men nu är jag pigg igen!




Nu ser jag klart

Men kan inte låta bli att lägga upp denna bild från i onsdags! Det är Elin som har tagit bilden till vänster, hon var också med på BBC 2011. Härliga tjejer!



Nu är jag supertrött - och imorgon väntar något riktigt roligt!!

Åh. Frustration. Men ändå, jag är inte mycket bättre själv. Japp, totalkrypterat. För jag skäms att jag reagerar. Världen är liten på nätet.

Men! Nu har jag bestämt mig för att försvinna ett tag från Stockholm. Efter v. 24 tar jag lite ledigt. Och det kan bli ledigt här på bloggen också, jag har inte bestämt mig. Bloggen fyller 3 år i juli, och kanske att den behöver lite andrum. Den kanske kommer att ändra lite inriktning också, men som sagt - allt är än så länge på tankenivå!

Idag vänner, var det dags för kundaliniyoga med Janne! Toppenskönt och fick öva på både acceptans och tålamod. Det kändes som ett mycket bra pass! Gårdagens löpning gick finemang, och snart, snart är det dags för 30 minuter löpning - jag nästan längtar. Jo, men det gör jag!




I lättnaden finns ändå saknaden - hur går det ihop?

Lasagnen är i ugnen och jag ska snart sova. Hela veckan har jag gått upp strax efter sex, vilket är ovanligt för att vara mig. Men, det gör att rutinerna fungerar och jag jobbar på! Massa tankar i huvudet om artikelidéer, men har ännu inte fått iväg dem - det blir ett litet pass på lördag då jag får ånga på med mail! En sak i taget dock, denna vecka blev lite speciell. Med tanke på helgens händelser har det varit skönt att kunna göra något helt annat och fokusera om!

Apropå fokus - Vårruset närmar sig och allt som har med löpning att göra lägger jag märke till. Terese, som driver Spark i baken, tipsade om ett litet VIPevent som Topphälsa hade idag tillsammans med Röhnisch. Såg nu att jag hamnade på bild på hennes blogg, inte tydligt eller så, men ändå [smiley!]. Det var många fina kläder och jag har på senaste tid läst en del om deras löparbyxor - så det blev ett litet inköp! Och en löpjacka, som jag har längtat! Kan berätta att båda klädesplaggen är invigda och hitintills är jag väldigt nöjd - byxorna satt åt ordentligt - vilket är hela grejen! Jackan var skön, och visst springer man lite snabbare när man känner sig snygg? I alla fall jag!




Det roligaste var förstås att få träffa alla glada tjejer (jag tror det var två killar allt som allt...) och en del ansikten kände jag igen från BBC 2011. Bland annat fina Suzan, vars blogg jag tittar in på titt som tätt! Och om man klickar in där nu så avslöjas mitt nästa lopp... Lånar den fina bilden på oss!


Bild från Suzan

Det händer att jag känner mig riktigt lycklig ibland. Så lycklig som jag förmår mig att vara. Och det blir tydligt för mig, att när jag hänger i soffan hemma hos Ulliz, och har Emily på ena sidan och Ulliz på den andra - så kan jag andas utan att det där trycket över bröstet tar över. Att vi skrattar åt samma saker, att vi ser det roliga trots det tragiska och att vi kramas när tårarna vill fram - det kan väl inte bli mer meningsfullt än så? Tiden rinner iväg, kvällen är fortfarande ljus, och vi hänger - som alltid, kanske inte lika ofta, men ändå. Det är nästan som att tiden stannar (en motsägelse?), och jag får distans till livet där utanför. Inget annat är viktigare än att vara just där jag är.

Ulliz & Emily - jag vet inte vad jag skulle göra utan er!! Inte skratta lika mycket - det är säkert! Ni är toppen!

Varit uppe sen strax efter sex imorse och känner ändå det välbekanta suget efter spring - ganska skönt att motivationen inte tryter trots en ganska tuff dag.

Om två veckor åker jag till Umeå och ska springa Vårruset - det innebär att jag bör ha kommit upp i en halvtimmes spring. Helst vill jag ha hunnit springa två hela halvtimmar (på två gånger) innan Vårruset. När jag kikar på schemat, är det ganska precis så det ser ut - två pass à 30 minuter finns inplanerade! Tur? Eller skicklighet [smiley!]...

Innan spring - en halvtimmes vila. Because I´m worth it.

Ibland måste man upp. Ja, det är inte mycket att protestera emot när klockan ringer 06.15. Så här sitter jag, en frukost senare. Det finns saker att skriva, men jag väljer bort en hel del. Orkar inte riktigt frottera mig i mig själv. Lyssnar på yogamusik. Snart ska jag bege mig till Gullmarsplan.

Förra sommaren träffade jag en person som hade gjort intryck på mig ett långt tag. Men ju mer tiden har gått, desto mer har jag förstått att jag har glorifierat in i det grövsta. Varför blundar jag? Det är som att jag inte ser riktigt. Det händer med jämna mellanrum. Framför allt - det är lätt att förminska sig själv, men glorifiera andra. Slut med det nu.

Jahapp. God morgon alltså! Skaffa dig en sån där riktigt bra dag! Jag testar....

Egentligen är det ganska värdelöst att bara fundera. Det är, när det gäller träning, i göra:t, som det händer. Idag kände jag ett enormt sug att springa. Och nej, det fanns ingen tid att fundera "passar det nu? Är jag inte lite trött ändå?". Näe. På med skorna. Och supersköna brallorna från Nike som inköptes för ett tag sen.

Och med den inställningen gick det finemang måsta jag säga. Hade kunnat springa en halvtimme i sträck (yes, för mig är det en bedrift!), men höll mig till planen - 15 min löp/3 min gång/12 min löp. Strålande!

Veckans träning blev alltså:

4 löppass
1 corepass
2 långpromenader

Antalet timmar: 4,5 timmars träning!

För att fylla på med lite protein och kolhydrater efteråt blev det en äggröra (med iblandat knäckebröd) och en osötad smoothie med banan, lättfil, mjölk, kanel och kardemumma.

Har fått ett rejält uppsving vad det gäller motivationen - imorgon kanske jag berättar veckans träningsplaner!

Tjing, trevlig söndagskväll!! Och tack för de fina kommentarerna. Det värmde. Mår bra, det är fint att ha vänner omkring sig när kärleken försvinner! Och nu talar vi inte mer om det. Eller bakom lykta dörrar. Bloggen är den positiva delen av livet!

Emilia

Tystnaden har varit fylld med tankar. Ganska sorterade. Ganska logiska. Ganska uppenbara. Jag doserade exakt rätt mängd tårar. Inte en deciliter för mycket. Lättheten att andas kom tillbaka.

Vad ska jag säga mer? Nej, ingenting Emilia, du behöver inte säga någonting. Du kan betrakta världen med rena ögon. Du har en kallelse att följa. Att låsa hjärtats dörr ett tag är att rekommendera. Att sluta dig en aning behöver inte vara fel. Du är älskad av andra, men inte av alla. Du kan inte välja alltid.

Lätt att vara omtyckt, men svår att älska.

Dagens yoga blev utbytt mot en promenad. Tillsammans med syster och Svenne. Häggens lukt minner om barndomens tid. Snart kommer syrénen. Längtan kommer att mättas.

Höckert (Svenne) kom med en present...avslöjas med bilder nedan. Vänner som känner mig väl kommer ofta med Hello Kitty prylar hem till mig. Det är så livet ska vara.

Jag läser om tacksamhet just nu. Och jag är så tacksam att jag mår illa. Ja, nästan gråter. Var det inte lycklig jag skulle bli?














Pausen knackar på dörren. Och jag är livrädd. Vill fortsätta, men vet ju att jag kan behöva det här. För vissa saker är tydliga. Och jag är Tolkningens Gudinna. Mitt vapen är min hjärna och mitt nederlag blir mina egna tankar. I Landet Bortom väntar du. Hoppas jag. Ge mig en dag, med orden.

Att springa är oftast roligt. Men jag har tänkt på hur jag ser på mig själv. Är jag en stark person, fysiskt? Både ja och nej. Jag behöver komma förbi trygghetszonen, och ta i lite mer. Således blev löppasset idag lite annorlunda. Och kroppen fick känna på hur det är att vara riktigt trött. Dagens program såg ut som så här: uppvärmning 6-7 minuter (gång), 15 minuter löpning, 3 minuter gång och sedan var det tänkt att det skulle vara 12 minuter löpning. Men det blev en blandning. De första 15 minutrarna som jag sprang gick ganska bra, men ofta kommer tankarna att jag kanske inte orkar. Men jag tog i lite mer än vanligt, och sprang snabbare. Är det så att jag inte ser mig själv som stark? Jag vet inte. Men jag vill vara stark. Kontentan är: jag ska satsa på att peppa mig själv mentalt. Jag är en tränande människa och jag är stark! Heja mig!

Förstör inga minnen, du vill inte se mig så här

Jag var inne på att skala av förra veckan. För att låta insikten och inspirationen ta plats. Det har gått bra. Och det händer saker uppe på hjärnkontoret. Låter tystnaden finnas där, utan att bli rädd. Men nu är det dags att börja fila på mina idéer, skriva ned dem, skicka dem till redaktörer och se om de nappar. Mitt starka kort är just idébanken. Där finns djupet, där finns uppslagen, där finns kreativiteten.

Att vara enkel. Inget negativt i det. Men inte alltid så lätt. Jag gör mitt bästa. Vill tömma mig själv på allt onödigt.

Tiden går, och livet består. Ändå! Jag har massor att skriva om, men en sak i taget. Dessutom kan det vara  bra att vara selektiv!

På lördagen, i förrgår, var det dags för en grande finale skulle man kunna säga. Även om mitt trevliga besök först åkte på söndagen. Hur som haver. Vi tog oss till Sergels torg och åkte till Waldemars Udde, där vi började en härlig promenad. Solen lyste, och borta vid Biskopsudden tog vi vår första fika. En mycket god kaka, om än kanske lite söt. Mycket folk ute, men det störde inte - Djurgården är stor!





Även för mig som bor i Stockholm kändes det bra att få se den fina naturen igen - och dessutom hade vi en mycket energisk fotograf med oss (Martin), så allt finns dokumenterat!




På vägen tillbaka skulle vi egentligen tagit spårvagnen, men det var totalt stopp. Det trista var att vi stod och väntade i en halvtimme och hann bli riktigt kissnödiga. Så det blev en snabbmarsch på Strandvägen, till ett sushiställe där vi skulle äta. Men först toa! Vi överlevde!!




Det var en fin dag! På kvällen kom Herr Höckert förbi och vi spelade lite spel och åt lasagne. Lite choklad blev det också!!


Tack Dorota och Martin för dessa dagar!!

Oj oj oj. Full rulle var det på fredagen. Ni som läste förra inlägget vet att jag har celebert besök från Lund, nämligen Dorota och Martin. Efter noga planering var det dags att inleda fredagen med ett besök på en lakrits och chokladaffär på S:t Eriksgatan 99. En liten butik, men massa spännande saker. Vi fick se lakrits och päronmarmelad (mums..?), schyssta lakritschoklader och annat gott. Martin var den som shoppade loss och han bjöd mig även på en god lakritsstång. Den tog ca 5 minuter att äta upp och sen var vi redo att fortsätta.




Vi gick till Kungsklippan för att kolla in Dorotas (och min kompis Svennes) gamla hemtrakter. Fina utsikter och fint väder, men stundtals ganska blåsigt.





Tanken var sen att äta sushi. Men det var några soldater på stan som fick Martin att undra om hans bror (som är militär) kanske var i stan. Och gissa vilken timing, han satt och åt lunch på Jensen Bofhouse bara några hundra meter från oss. Så sushi blev biff istället. Mycket god sådan. Även om vi fick vänta lite länge. Dorota åt kyckling och grönsaker. Sen blev det efterrätt. Och vilken efterrätt sen... Jag tyckte det var gott, men orkade inte hela. Tur att Martin var med dårå.






Man kan kanske sammanfatta att det blev en hel del Stockholm igår....

Det var ett bra tag sen jag bloggade, men det har funnits en hel del bra orsaker till det! Dels har jag haft mycket för mig, och dels kanske det var dags för en liten bloggpaus. Men nu till det viktiga! I torsdags kom finaste Dorota och Martin till mig, från Lund, och de hänger här med mig i Stockholm fram till imorgon eftermiddag! Jag kan berätta att vi har hunnit med en hel del.

Torsdagskvällen inleddes med kramar och fika och spelet brainstorm - riktigt roligt! Jag kan säga att jag är en dålig förlorare. Vi la oss ganska sent, efter tolvsnåret.





Vi bytte presenter också!





Fredagen var alldeles utmärkt - mer om det kommer senare....



Fotograf: Martin mestadels

Det är en annorlunda vecka. Minsann. Ja, det kan krävas beslut av kalibern "minsta möjliga ansträngning" för att göra plats åt det som är så viktigt: inspirationen. Nu talar jag inte om träningen, för den har fått ta plats denna vecka. Men det är annat som har lagts åt sidan. Och det har inte varit lätt. För hjärnan är ju online hela tiden. Men så här andra dagen går det mycket bättre. Det är skönt att inte tävla mot klockan. Men så kom det fram två frågor som jag faktiskt inte har svaret på.

Nummer ett: vad tycker jag om att göra?
Nummer två: vad gör mig lycklig?

Hjälp. Borde man inte vid 31 års ålder ha superkoll på dessa saker?

För jag tror jag vet svaren. På en höft. Men det är sällan jag gör de saker som jag tycker om, i alla fall när jag är ensam. Annat får ta mer plats. Typ saker som jag tror måste göras. Blä för det. Mer av den andra varan. Mer av lyckliga saker.

Här kommer lite bilder från helgen. Det blev en del med dig och en del med Herr Höckert. Vilka härliga karlar jag umgås med! Herr Höckert ger medgivanden vad gäller bilder!