Om det fanns en diagnos för varje människa så skulle jag ha Diagnosen Omedelbar.

Jag känner snabbt, jag är rapp, jag är impulsiv. Svarar du inte på mina sms faller du bort. Jag Hatar att vänta. Jag vill att saker ska hända Nu. Jag blir kär snabbare än snabbt, förutsatt att du är rätt person. Det jobbiga blir då att vänta in den andra personens känslor. Nu, nu, nu. Helst igår.

Är beredd på det mesta. Tänker mycket. Leker med tankarna, fram och tillbaka. Men jag har även förmågan att stänga av. Det är det som gör att jag kan sova om nätterna.

Min värsta Fiende är Ångesten. Den är en grå massa, med ett tryck, som sätter sig på bröstet. Då tappar jag förmågan att tänka klart. Med gråten i halsen undrar jag då hur jag ska Överleva. Men Överleva gör Jag.

Min bästa vän är Hoppet. Det fick jag tillbaka för några år sedan. Närmare bestämt 2006. Att få tillbaka Hoppet var som att få en ny chans. Helt plötsligt kunde jag Känna. Än en gång Omedelbar. Snabbare och snabbare. Så var jag igång igen.

Ännu en Ärlighet från mig. Om än något omskriven. Fast från hjärtat. Det du.







Bisarrt att vara sig själv.