Flera samtal har påbörjats och avslutats de senaste dagarna. Med andra människor, med mig själv.

 

Jag tassar fortfarande på tå när jag vet att jag egentligen borde skrika rakt ut: jag vet allt om ångest. Jag vet allt om att inte kunna sova. Jag vet allt om att känna sig värdelös. Jag slänger skammen i samma vägg som jag sprungit igenom.

 

Men mest vet jag hur jag fungerar, och alla är vi olika.

 

Det är ändå värt att skriva om hur man gör, när människor i ens närhet, eller du själv, känner att livet går emot och skaver.

 

Det kan vara svårt att nå en annan människa som har ont i själen. Det viktigaste är ändå att finnas där, att se personen. Försöka bryta det negativa, göra något annat. Gå på bio, ta en promenad eller dricka en kopp te. Det behöver inte alltid vara att man ska prata om det jobbiga. Även om det förstås också är viktigt. Om du själv mår dåligt, fundera på vad du brukar tycka om att göra. Även om det tar emot, försök att göra något som du faktiskt gillar. Och viktigast av allt - tvinga inte dig själv att "må bra". Ibland måste vi acceptera (och det betyder inte att vi gillar det) att ångesten/nedstämdheten är närvarande.

 

När jag mår som sämst brukar jag ändå försöka få till dessa saker: mat, toalett, sova och rörelse/motion

 

Hur förbaskat svårt det än är, så kom ihåg att du har all rätt till dina känslor. Jag är så trött på skammen, så därför skriver jag från hjärtat. Det är ett språk som jag vill odla.