Om att förvirra

Skrivpuffs utmaning denna 28 februari är

Om att förvirra, fri berättelse

Sakta gick det upp för henne var hon faktiskt var. Det var det enda fasta hon hade, och medvetenheten om hennes sjukdomsstillstånd hjälpte inte. Hennes verklighet stämde inte överens med det som kallas verklighet. Hon låg på en säng, snarare en brits, med en blå landstingsfilt över sig. Det var den 5 november 2007 och tiden stod för närvarande stilla. Bredvid sängen fanns det en skärm, och bakom denna blommiga vägg såg hon två fötter sticka fram, liggandespå den andra sängen i rummet. Hjärtats takt ökade – hon var förföljd och det var den andra personens tofflor som avslöjade det hela. Tofflor, tänker den normale, varför då? Det gick inte att förklara psykosens tankar, men rädslan i henne fanns där på riktigt i form av ångest, hjärtklappning och känslan av att vara fast.

 

Eftermiddagen gick, och kvällen kom. Alla tankar som kom till flickan omvandlades till paranoida vanföreställningar: telefonen var avlyssnad, andra patienter var förklädda spioner och framför allt fanns det bara ett fåtal personer som hon kunde lita på. En av dem var vårdaren Liselott. Hon tittade på de lappar som Camilla skrev och försökte att förstå. Camillas övertygelser tycktes inte störa henne det minsta – kanske såg hon något förbi psykosen? Liselott förstod på sitt sätt men Camilla ville också få svar på hur hon skulle lösa härvan som hon försatt sig i. Utanför fönstret rörde sig nu en lyftkran, de höll på att bygga därute. Camilla såg den röda lampan från kranen som lyste. Längst upp. Hon duckade bakom sängen – nu skulle hon dö! Det var någon däruppe med vapen, som skulle skjuta henne. Andningen blev häftigare och personal tillkallades. Men eftersom förtroendet inte fanns så valde hon Tabletten. Så slapp hon förklara.

 

Liselott gick in i personalrummet och fram till datorn där hon skulle fylla i dagens observationer av de nya patienterna. Hon var trött och nacken värkte. Raster hade varit obefintliga idag, och den nya flickan förvirrade henne, trots att hon gjorde sitt yttersta för att förstå. Det var underligt att en psykos kan få en människa så ur balans. Och samtidigt förvirra sin friska omgivning...

Kommentarer
Postat av: Dorot

Bara skriv, vännen. DU är sååååå BRA på det. FInt berättelse.

Kram

2010-03-01 @ 18:50:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback