Född att vakna tidigt?

 
 
Det är något speciellt med att gå upp tidigt. Än så länge är det faktiskt ljust vid sexsnåret. Solens första strålar gjorde att det var helt okej att gå upp. Vaknade med en dusch, drack en kopp rykande kaffe och hann göra en extra smörgås att ta med. Jag är på väg för att träffa fina Johanna, i Nyköping. Vi ses inte så ofta, men när vi väl ses är det så kul! Jag sitter på tåget och lyssnar på Laleh, hennes tolkningar i programmet Så mycket bättre, som jag följde slaviskt för ett år sedan.
 
Det här med att gå upp tidigt och få till träningen. Det är något som jag funderar på. Om en vecka hoppas jag också vara ägare till ett nytt gymkort!
 
Apropå träning. I det senaste numret av Hälsa ser man mig och Svenne gå längs Gröna Linjen - det är oktobernumret och bilderna är superfina och tagna av Nicklas Thegerström
 
 
Nu vågar jag väl skriva att det är höst? Halva september har passerat, men det har varit ganska varmt. Idag tog jag dock en extra tröja.
 

Fast samtidigt, på min promenad igår såg jag både blommor och sol. Det känns som att sommaren vill vara med på höstens intrång!
 
 
 
 
 
 
Det bor en annan i min kropp, hon har det vackraste av själar (Eva Dahlgren Ängeln i rummet, även tolkad av Laleh)
 
 
Ps. Jag har recenserat en bok på Livskick. Av Patricia Tudor-Sandahl. Boken heter Ett givande liv (Brombergs 2012)

En famn

Detta är en SkrivPuff
 
 

Tre dagar efter utskrivning från Sjukhuset står jag utanför min egen port. Jag tvekar inför att gå in. Det är som att backa tiden, trots att det har gått fyra månader sedan jag lämnade lägenheten. Det känns inte alls bra, där står jag med två fyllda slitna IKEA-kassar och jag vågar inte ens öppna porten. Tankarna i huvudet mal på, om än långsamt. "Vad håller du på med, fram med nyckeln och gå in nu då!". Skorna är inte längre fyllda med mina fötter, utan de har bytts ut mot cement. En man går förbi, stannar upp och backar några steg. "Behöver du hjälp, ska jag hålla upp porten?" Nu finns ingen återvändo. Jag ler svagt tillbaka, ja, jo det vore ju bra om jag fick hjälp. Orden stjälps ur min mun, de snubblar ut.
 
Han är snäll, håller upp både port och hissdörr. Jag får precis plats och står inklämd mellan påsarna med mina pinaler. Han ser till att hissdörren går igen, och jag trycker på knappen för att få den att åka upp. Inte för att jag vill, men för att det skulle se konstigt ut om jag bara stod där.
 
Med darrande fingrar drar jag fram nycklarna. Det är två lås som ska öppnas, och min vana trogen börjar jag med det övre låset först. Men det är redan upplåst. Jag drar ut nyckeln och känner hur pulsen går upp ännu ett snäpp. Jag trycker i den andra nyckeln, där är det låst och jag vrider om och öppnar dörren.
 
Jag möts av solljus från köket och kaffedoft. Ut kommer Helena, och hon kramar om mig på det där sättet som bara hon kan. Vi står där ett tag, och jag känner hur både hjärta och hjärna lugnar ner sig. "Jag var här för att kolla posten, och så ringde jag till din avdelning. De sa att du är utskriven, så jag tänkte att det var lika bra att stanna"
 
Jag kände hur underbart det var att få komma hem ändå
 
 

Att semestrera är en konst

Killen i mitt liv är faktiskt en underbar man. Han vet allt om konsten att ha semester. Så jag står bredvid och kikar litegrann. Sådär för säkerhets skull, kanske snappar jag upp något om hur man semestrerar? Idag gick vi upp, efter påtryckningar från köket (läs: när C äntligen fått upp mig från sängen) och åt en lagom stor frukost. Sen var det bestämt att promenad skulle promeneras, och samtidigt slänga massa saker i återvinningen.
 
Det var på bryggan det hände. Vi hade gått runt ena Rudan-sjön, ca 3-4 km, och jag pladdrade på om den ena idén efter den andra, alltifrån artikelidéer till att jag vill gå en kostkurs i höst. Precis i slutet av vår promenad går vi ner till en av bryggorna. Och där satt vi, och plaskade med fötterna i det svala vattnet. Med en smekande sol på vår hud. Och någonstans där landade jag i: det är ju lugnet jag lever för. Jag kunde känna känslan, på riktigt. Inte på grund av att jag vill känna den (för det vill jag) utan för att jag var där och då.
 
Och så har dagen fortsatt. I lugn och ro. Med en mumsig lunch på en perfekt tempererad balkong. Och min kille är fortfarande en fena på att ha semester. Han ligger och sover, medan jag, min rastlösa själ, vill dela med mig av denna vackra dag.
 
 
 
 
 
 
 
Har äntligen läst ut boken Alkemisten (Coelho). Den var bra, men krävde eftertanke. Något som jag inte alls har tålamod till just nu. Så en Denise Rudberg-bok väntar på mig, och jag tror det är den typen av böcker som passar mig just nu. Läser du något?

En till dikt....

Brevvänner med språklig finess!

Jag har en vän som också tycker om att skriva. Vi brevväxlar ibland och ses också tillsammans med några andra gemensamma vänner. Jag frågade om jag fick publicera några av hans dikter - och det gick utmärkt!

Här kommer en som jag tycker om!





 

En tid för mig



Att andas djupt ska vara bra

Men jag vågar inte
Vad ska andetaget finna därnere?
En del av själen finns i djupet
Okänd för mig
Bara smärtan känns
Så jag andas i bröstet




En saknad efter Tystnad & Lugn



Hon tappar lugnet, och det krossas mot hjärtats stenar. Splittret ligger där, ensamt och utan mening. Det är helheten som skapar lugn, medan splittret ger upphov till röd smärta. Det brinner och drar därinne. Att frysa och brinna på samma gång skapar en själs härdsmälta. Hon vill inte mer. Ingen lust med något. Hon känner sig urgröpt och ledsen. Vilken är fortsättningen?



Bredvid Mig Själv



Jag sitter och håller om den Andlösa. Jag förstår inte hennes tårar. De verkar komma från en outtömlig källa. Jag får hålla handen över hennes bröst. Det vibrerar därinne. Hennes hår är tjockt och ordentligt borstat. Hon luktar gott och håller ena handen över den andra, lite som i bön. Ögonen blinkar sakta bort en del av tårarna. Jag kramar om, jag håller hårt. "Jag orkar inte mer, låt mig vara". Hon orkar inte med mig. Jag orkar inte med mig, där jag sitter bredvid mig själv. Vi väljer ensamheten istället.








Känslor utan uppehåll

Och du kanske undrar

...hur jag mår. Du kanske vill veta. Jag vill att du ska vilja veta. Men jag finns inte inom de horisonter som du använder dig av. Jag är inte ens ett minne. Och det känns, in i benmärgen. Jag tittar in i mina ögon, och försöker. Men jag vill inte veta hur man gör. För att glömma. Nej, snälla. Jag lever av mitt onda. Det är det som gör att hjärtat slår. Jag är en olyckans syster. Självcentrering har blivit mitt andra namn. Jag springer framåt, men sviktar och faller tillbaka. På avstånd ser jag allt. Men kan inte komma närmre än såhär. Jag väljer något annat, jag väljer saknad, sorg och tårar. Om och om igen. Varför vet jag inte. Det är som att du lever då.





För övrigt en helt ny låt från Melissa som jag verkligen gillar!


Mållös

SkrivPuff: skriv om att slingra sig

Jag slog numret. Tittade på skärmen igen. Jo, det stämde. Sekunderna emellan var långa, och luften vibrerade. Varför gjorde jag det här? Vad ville jag uppnå? Den gröna luren lyste skarpt. Det var bara att trycka på den. Jag gjorde det. Det som jag stått emot. Jag hade hellre slingrat mig, och låtit bli. Det hade varit bättre.

SkrivPuff den 2 september 2011
Skribent: Emilia Arvidsson

Längtan

Mina två armar
Vill jag omsluta dig med
Borra in ansiktet
I ditt bröst
Och stå så
En timme
Eller två
Längtar efter dig


SkrivPuff: skriv om att trotsa

Den gängse normen är att tillhöra, anpassa sig och vara till lags. Åke tittar på kontraktet som den Stora Massan gett honom. Skriver han på, kommer allt som har med hans civilkurage att göra försvinna. Reglerna är enkla - du ska inte synas, du ska se förbi dem som behöver hjälp. Stora Massan vill skapa ett samhälle där de svaga ska dö ut, och de starka ska regera. Åke vet att hans hjärta vill trotsa, göra något gott. Han vill inte premieras för något som han inte står för. Han river inte bara sönder kontraktet, han bränner det och stampar sedan på bitarna av tunn aska. Aldrig, aldrig skulle han gå med på något sådant.


SkrivPuff den 16 juli: skriv om att trotsa
Skribent: Emilia Arvidsson

SkrivPuff: Skriv om ett samband

Hon tittar ut genom det låsta fönstret. Snön på marken möter lyktornas ljus och tillsammans skapar de en stämning som lyser upp sjukhusområdet. Ibland, inte ofta alls, är det någon som vandrar upp för vägen mot akutmottagningens entré. De som har varit där tidigare vet vad som väntar. En väntan där ingen ångest är allvarlig nog att tas om hand direkt. Hon vänder blicken uppåt, mot lyftkranarna på andra sidan vägen. En röd lampa lyser till utanpå en av kranarna och hon duckar snabbt, och trycker sin kropp mot elementet på väggen. De är efter henne, och det är så tydligt. Alla tecken tyder på det, sambandet är glasklart. Hennes andhämtning ändrar sig och hon fryser trots elementets värme. Där ligger hon till morgonens första strålar. Det är den andra dagen på avdelning 6, för patienter med reaktiva psykoser.


SkrivPuff den 15 juli: skriv om ett samband
Skribent: Emilia Arvidsson

SkrivPuff: skriv om en stofil

Han satt på den grönmålade bänken, varje torsdagsförmiddag. Han matade duvorna, som kom nedflygande från trädkronorna så fort han visade sig där i parken. Välpaketerad var den där brödlimpan, och färsk var den dessutom. Det var därför hans popularitet bland flygfäna var omåttlig. Det var som att han inte hade annat i sitt liv, än att glädja dessa djur. Ögonen avslöjade en kärlek till dessa vanor, och till enkla ting i vardagen. Det fårade ansiktet bar på en sorg, som ett ensamhetens lov dansandes i ansiktet. Duvor som kuttrar, likt katter som spinner, var hans sällskap. Det var därför en sorgens dag, när Mannen med Brödet inte kom något mer.


Skrivpuff den 14 juli: skriv om en stofil
Skribent: Emilia Arvidsson

SkrivPuff: skriv om att försäkra

Medan regnets droppar når den torra marken denna sommareftermiddag, sitter jag på vardagsrumsgolvet och försöker förstå. Hjärtat har fått kramp av att inte kunna få tala fritt. Händerna tycks leta efter din hand, men du är längre bort än vad de kan nå. Din närhet består av ett enda minne. Jag vill hitta ditt ansikte, men det är dolt. Det är ansträngande, eftersom jag inte vill glömma bort hur du ser ut. Jag känner dig inte, men ändå betyder du något för mig, och det kan jag inte begripa. Det är en kamp att inte känna något för dig. Och det är en kamp att inte sakna. Nu öser regnet ner, och i samma stund faller den första tåren. Jag vill veta. Jag vill vara säker. Hur gör vi?


SkrivPuff den 12 juli, skriv om att försäkra
Skribent: Emilia Arvidsson

SkrivPuff: skriv om att vara vrång

Jag hade känt den där kvinnan länge, vetat om hennes planer. Hennes man kom mig närmre än någon annan, redan innan hon själv fanns med i bilden. Det var en liten by, och första gången jag såg henne, förbannade jag henne. Hon hade stigit in i mitt ställe. Nu var hon hans älskare. Och senare fru. Och modern till hans son. Deras äktenskap varade knappt ett år, och han fann vägen tillbaka till mig. Nu var jag den andra kvinnan. Jag undrade varför det inte fungerade mellan dem. Men fick inget svar. De är artiga mot varandra, som sig bör när man har gemensamma barn. När hon ser mig vet hon. Hon ser mina planer, så som jag såg hennes. Och hon förbannar mig den här gången.


SkrivPuff den 11 juli: skriv om att vara vrång
Skribent: Emilia Arvidsson

Skriv om att vakna - SkrivPuff

Hon vaknar av sin egen yrsel och illamående. Den högra sidan av kroppen gör ont och hon kvider till när hon försöker sätta sig upp. På den högra axeln tittar ett fult liggsår fram, och hon förstår att hon måste ha legat länge. I dimman sträcker hon sig efter telefonen och trycker sig fram till SOS Alarm. Hon hör bara att någon svarar på andra sidan - "jag har vaknat nu" svarar hon. Hon sitter där, i sina jeans som luktar urin. Hon väntar, men vet inte på vad.


SkrivPuff, "skriv om att vakna", den 10 juli 2011
Skribent: Emilia Arvidsson

Några andetag till

Hon tittar i spegeln, men ser ingen annan utom sig själv. Sorgen i hennes ögon bränner hål i spegeln, hon tappar andan en kort stund. Tårarna blöter hennes nakna fötter. Rakryggad men tyngd av livet. Desperationen att älska sig själv finns där som en hinna, frustrationen att inte kunna får henne att darra, ångesten river i bröstet. Varje ny tanke om henne själv är fylld av förakt, och de skär djupare och djupare i en redan blottad själ. "Varför?" frågar hon spegelbilden. Men inget svar. "Några andetag till", tänker hon.


Traumatiserad kvinna i jakten på kärleken till sig själv



I det förvirrande Landet


Du gör anspråk på allt förutom mitt hjärta. Stora krokodiltårar rinner nerför mina kinder, hopplösheten dansar därinne. Jag vet inte hur länge till jag orkar att vara i detta förvirrande Landet. Jag gömmer mig, gör mig liten och tröstar mig med egen hand som smeker armen. Allt är okej intalar jag mig. Men jag har lovat att vara sann mot mig själv. Sanningen skär hål i själen, men det finns möjlighet till läkande. Ju djupare sår, desto sannare blir jag.