Det hände för någon dag sedan. Jag skulle ut på lilla innergården hos min syster. För att röka. Någon eller något och dessutom jag själv gillade inte alls det beslutet – och jag skar mig på fingret då jag skulle öppna dörren. Ett hål i fingret. Med blodet rinnandes, i takt med regnet stod jag där. Som något envist. Näe, det kändes inte alls bra.

Det som däremot känns bra är att vara här med min syster.  Huset som hon bor i är ubermysigt och dessutom har jag fått en egen säng. Hon vet ju hur viktigt det är att jag får sova ordentligt. Jag uppskattar det jättemycket. Hon bor med några vänner och en av dem är Karin. Karin är en tjej med skinn på näsan och väldigt mycket energi. Det smittar av sig. Och är det något jag behöver så är det energi. Och inte svindyra cigaretter! Jag tror jag har fattat det nu.

Vad gör vi då? Ja, en trevlig park finns precis utanför dörren, där hängde vi en eftermiddag. Sen äter vi ute en gång om dagen – idag är det wraps på menyn. Igår var det fish n´chips. Efter en mycket lång bussresa var vi nämligen några timmar i Bangor igår – jättefint ställe! Det var jag och min syster. Framför allt tyckte jag om promenaden längs vattnet. Planen idag var egentligen att vi skulle gå på Bikramyoga – men vi känner oss inte riktigt fit for fight. Tydligen svettas man mer än mycket, och jag har ingen lust att tuppa av idag.

Jag kan också berätta att jag läser mycket. Just nu är det Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst som som är på schemat. Jag har räknat att jag redan har gapskrattat tre gånger. Och känner att hon inspirerar mig till att säga NEJ. Det finns saker som jag ska säga nej till. Och hon visar på i boken att det kan bli hur bra som helst. Och hur dåligt det kan gå om man säger JA istället. Och jag vill ju ta bra beslut. Så är det ju.

Om 50 minuter ska vi ses.  Jag ska byta om och fixa till mig. Hur kan jag vara hungrig igen?? Kanske för att jag har powerwalkat…

Dagens TACK

Tack för min syster

Tack för min hälsa

Tack för Mia Skäringers humor

Vem eller vad vill du tacka?

Han körde snabbare och snabbare. Helt plötsligt känner jag hur luften går ur mig. Vi är viktlösa - jag ser träden. Och nu känner jag hur vi faller. Det går snabbt och...

Där vaknade jag. Ur mardrömmen. Det var ingen idé att somna om - och sanningen är, jag har ganska mycket idag. Så då kändes det lite bättre. Tvätten är i. Och jag har städat. Klockan halv tre ska jag till sjukgymnasten så att hon får knåda min rygg. Det ska bli så skönt. Fram till dess är det packning, städning, jobbning och läsning som gäller. Bra upplägg. Jag har lunchen färdig för mig. Ibland är det skönt att vara ordnad och slippa tänka. Vardagspussel kan vara too much.

Näe. Om jag skulle ta och vara lite nyttig?

Ni som vet vem Herr Höckert är, kanske undrar var han befinner sig? Jo, han är på yoga- och skrivläger. Så det är lite tomt, men samtidigt - vad härligt! För honom alltså! Jag tror jag hakar på nästa år - det verkar suveränt att yoga och skriva, i kombo. Tål att tänkas på.

Ps. Herr Höckert - en av mina bästa vänner

Tänk om det var så att jag inte hade tid att göra saker som jag vill göra. Då skulle jag säkert beskriva dagens promenad som "ett undebart break i en annars hektisk vardag". Saken är den - att det var lite hektiskt - men mer i huvudet än någon annanstans. Och det var då jag kom på det - jag drar! Det går inte att göra något produktivt när det är osorterat kreativt kaos i huvudet. Sagt och gjort. Eller sagt och gått.

Första halvtimmen så var jag inte alls medveten om var jag befann mig. Jag vet att jag tog tunnelbanan från mig till Gullmarsplan. Och köpte mig en alldeles lagom het latte på Espresso House. Kaffe var länge sen. Och god sådan var ännu längre sen. Sen gick jag och tittade ömsom på hus och ömsom på gräsmattor. So far so good. Men sen är det så att tanken kan ta överhanden. Och då missar jag en massa spännande saker - som att solen faktiskt lyste. Som att det finns riktigt tacky skyltar på tobaksaffärer och frisörsalonger. Som att livet är vackert utan något som helst innehåll.

Jag gick en lång stund på Gullmarsvägen. Och jag kan säga att innan jag började vandra uppför den (eller nerför...?) så var jag de facto på Gullmarsplan - alltså torget utanför tunnelbanan - ganska oofta som jag är där. Det kändes lite skumt. Och väldigt gammalt. Ändå är Gullmars ett ställe som är centralt - det är där alla linjer delar på sig - mot Hagsätra, Skarpnäck och Farsta. Skulle de inte kunna göra något åt torget?

Det vackra med mina promenader är:
 - jag kommer ofta på saker som jag inte skulle komma på annars
 - min kropp blir glad
 - jag kan lyssna på musik om jag vill, men idag valde jag bort den - hur ska annars tankarna komma fram??
 - ibland går jag helt nya vägar och södra delen av stan pusslas sakta men säkert ihop
 - jag stärks, inte bara kroppsligt
 - jag blir inspirerad till att gå igen
 - två timmar känns som max en timme - I l like it I guess!

Jag fick tipset att stänga av datorn - och jag tar det!


Tisdagskvällen






I söndags träffade jag....

Dagens Skrivpuff (öppna en dörr) passade in i mitt liv, så här kommer en annorlunda text, självbiografisk!



Jag är så mycket i ett. Både vad det gäller intressen och vad gäller kunskaper. Och jag är nöjd med min bredd. Men ibland kan jag stressas av att alla andra är specialiserade, och då kallar jag mig själv för spretig. Samtidigt är jag ju mån om att lära mig nya saker - så är det, och så kommer det fortsätta att vara. Hela mitt språk präglas ju av att jag är jag. Det märks på bloggen att det händer olika saker, och jag väljer att skriva om det som intresserar mig just nu. Kanske är det så att bloggen fått lite väl mycket uppmärksamhet på hur stökigt jag har det i köket, men å andra sidan: det är ju jag i ett nötskal. För att bekräfta regeln om mitt kökstjafs så är det numer ganska städat. Jag kan till och med säga att ett städat kök har med min personliga utveckling att göra. Jo, sörrö, om jag kommer upp till ett fantastiskt skinande och underbart kök, då förändras förutsättningarna även efter de mest horribla mardrömmarna. Och jag måste påverka mina förutsättningar. Nog om det.

Jag vill fortsätta att skriva, men jag är inte säker i vilken form och hur mycket. Det kanske är ett behov som kan tillfredsställas på olika sätt. Och där är det bra med beslut. Skrivpuffarna ger mig en chans till självvald kreativitet, medan mina frilansuppdrag leder mig in på att bli vass på det som efterfrågas - fantastiska möjligheter båda två (blogg kontra frilans), men så olika. Jag kan vara rigorös, men vet att det finns gränser där med. Min ekonomiutbildning har jag stor nytta av (tänk att jag skulle få säga det, ändå) - särskilt ur marknadsföringssynpunkt. Kostrådgivarutbildning var kanon, men behöver damma av en del av kunskaperna, medan andra har anammats i mitt personliga liv. Jag har idéer och jag har ett behov att vila ibland. Naturligtvis. Självklart är jag glad över att få skriva för Livskick, där får både kreativiteten och kunskaperna flöda, och jag har några idéer på hur jag ska fortsätta där. Som sagt - beslut är viktigt.

Nu så här i skrivandets stund inser jag än en gång vad detta skrivande ger mig. Det är pure communication strategy från min sida. Det är hur jag talar med mig själv, och jag blir klarare i huvudet. Tänk, att ni delar detta med mig. Det öppnar så många dörrar, inte bara en. Men jag väljer att öppna en dörr i taget - det finns en fördel i att vara fokuserad i det jag faktiskt gör. För inte så länge sedan läste jag boken YCDBRALAI - och den förföljer mig. Skrev en recension av den - den kan ni läsa här.

Han skruvade på gemet, som numer enbart var en tråd. Hans blick sa inte mer än att ett missnöje existerade. Hans längd var oansenlig och hans ögon blå. En attachéväska. Allt iakttogs under loppet av några minuter, någonstans mellan Gamla stan och Mariatorget. Hon steg av, de lätta skorna bar henne väl, och benen flög fram på perrongen. Att titta på människor var hennes favoritsysselsättning. En man svingade sin plastpåse lite väl nära henne och bad om ursäkt. Hennes fokus ändrades dock inte, och tempot uppför rulltrappan var imponerande. Hon var sen, det var inte mer med det. Små förändringar, små saker, ja nästintill minimala, kunde avgöra hennes sinne för dagen. Väl framme hade stressen nått henne. De andra låg redan där, blundade och andades tungt. Hon fick en välkomnande blick och ett "hej" från lärarinnan och kände att ännu en gång kunde hon slappna av. Hon lade sig tillrätta, i mitten, på en av de vita madrasserna. Nu skulle de snart börja. Nu skulle hon snart försvinna in i sitt. Hon valde Närvaron. I tillvaron. Just där. Just då.

Jag vill ju så gärna. Ha struktur och vara strukturerad. Jag vill ha kontroll. Och jobba för att känna mig duktig. Det är vad jag vill just nu. Busenkelt. Men ändå så svårt. Just nu resonerar jag så här: jag har promenerat i två timmar runt Årstaviken, jag har ätit en god lunch, jag har diskat. Duschat. Varför inte nu ta det lite lugnt? Har jag bråttom någonstans? Näe. Men kraven är där ändå. Suck.

Steg 1: Förflytta mig till köket, där jag lite snabbt städar undan så att datorn får plats

Steg 2: Kreativt kaos som mynnar ut i det som jag har planerat. Jag tror det tar ca en och en halv timme. Heja, heja, heja! Nu kör vi! Nu.

Steg 3: Bege mig till staden. För jag behöver det.

Igår var det yoga - Oh, I think I am in love. With what it does to my body. Please never leave me. Claudia Galli menar att störst av allt är kärleken. Jag önskar att hon kunde övertyga mig, men samtidigt - så rätt.

En tekopp skänker lycka till lilla mig. Tillsammans med citron och ingefärachoklad kan jag se dagen i ett smarrigare ljus. Däremot nackont som säger mig att jag borde ringa sjukgymnasten. Och andra samtal att göra har jag också.

Då kanske det är dags att skrida till verket.

Det är en härlig måndag. Jag skaffar mig en bra dag, som någon skrev. Och den brukar börja med planering. Jag gick upp sent, men omformulerade för mig själv att jag gick upp tidigare än igår. Alltid något. Det enda jag vet är att idag har jag yoga kl 18.30-20.00. Sen skapar jag min egen dag.

FÖRETAGSBITEN
1. Jag har en idé om säljbrev som jag vill påbörja arbetet med idag. Det är alltid roligare att få brev via post, än mail!

2. Visitkort - tänkte beställa det idag! Det behövs!

3. Planera artiklar för Livskick. I juli skrev jag den här om träning. Sen funderade jag vidare på detta med kost och psykisk hälsa. Jag har ju tjatat om mat i tid och otid, och gazpachon kan väl ingen ha missat? Sen kommer det en till artikel som jag är riktigt nöjd med! Jag länkar när den är uppe!

------------------

HEMMA/PRIVAT
4. Städa vardagsrummet - lite småplock.

5. Köket - det gamla vanliga - disken. Men jag är stolt över att ha haft ledigt från den i helgen!


Igår hade jag svårt att sova - lite ovanligt. Så jag satte på radion och lyssnade på en sommarpratare och läste mina gamla dagböcker. Det är alltid spännande att läsa vad som var viktigt i mitt liv för ett, två och tre år sedan. Sedan det stora året 2006 har det minsann hänt en hel del. Sen la jag huvudet mot den kalla kudden och somnade.

Solen skiner. På gräsmattan framför mig börjar saker och ting hända. Saker som kanske skulle kunna klassas som galenskap i den vanliga världen. Men det här är Parkteatern, som spelar barnteatern Dreamplay. Och ja, det har med Strindberg att göra. Det händer saker hela tiden, och hela gräsmattan omvandlas till en gigantisk scen. Eller dröm. För det känns som en dröm, där lyckades de verkligen. Med jämna mellanrum kommer en man springandes och ropar efter Viktoria! och en annan cyklar som om det vore ett mästerskap. Och så har vi Balettfröken, hon har en av huvudrollerna, och hennes dramatiska sätt gör att jag funderar på om hon inte är av den oroliga typen. Men roligt är det. Onekligen. Och ibland alldeles för mycket. Då sätter jag mig vid sidan av och trycker på paus. För att i nästa stund få en lapp där det står "Det är synd om människorna". Då börjar jag tänka på hur jag ska tolka denna mening. Det skulle ju kunna vara så att synden existerar (runt)om människorna. Och då blir synden mer extern. Min vän A-M gick och lämnade klagomål (det kunde man också göra nämligen) borta vid en av husvagnarna (jag räknade till tre husvagnar, varav en helt svart) - hon tyckte det var för varmt. Om jag hade lämnat ett klagomål skulle jag ta upp min saknad. Och klaga över Saknaden.

Parkteatern spelade vid Vinterviken och stället var så inspirerande att jag begav mig dit även idag. Köpte lite fika och satte mig på klipporna. Läste en ytterst kort stund. Rastlöshet är en av de sidor jag skulle vilja förändra hos mig. Men jag satt i alla fall en stund, och kikade på människorna som gick förbi. Tog sen min ryggsäck och gör det som jag är alldeles bäst på (för tillfället): gå! Gick en runda och sen till Örnsbergs tunnelbana. Det tog inte alls lång tid, snart var jag tillbaka inne i stan. Tog en liten burgare på Max för att sedan gå på engelska mässan i kyrkan. Det kändes...ja, det kändes!

Nu har jag lovat mig själv att inte lägga mig så sent, trots att det finns tusen saker att göra på nätet. Ska pilla fram kameran och ordna lite kort till er. Och vi syns snart igen.