Nej, vänner, oroa er inte. Visst är det bra att vara lite lycklig. Jag visste inte att genomförandet av en budget för 2011 och 2012 kunde ge lycka. Nåväl.

Mobilen vibrerade imorse (läs i förmiddags), det var Maria som berättade att de briserat en grötbomb i form av Klara och att lunchen skjuts på en timme. Kunde inte passat bättre, eftersom jag satt och dividerade hur jag skulle hinna med budgeterandet...Om cirkus en timme ska jag alltså iväg, till damerna i Årsta. Det ska bli mysigt och jag hoppas att Klara är på bushumör - för det är jag!

Jag läser Agneta Sjödins bok om en kvinna som vandrar Santiago de Compostela, En kvinnas resa. Jag har läst halva boken och jag trivs med det enkla språket, beskrivningen av känslor. Men framför allt är jag nyfiken på vandringen. Att vandra 80 mil är inget man gör bara sådär. Det har fötts en tanke hos mig och min kompis Line. Ytterligare en kvinna är med på att...ja, vi vill gå leden, om ca ett och ett halvt år. Det kanske är något jag borde behålla för mig själv, men samtidigt. Det är stort att bara tänka på det. Jag har saker som jag vet jag borde ta tag i. Och jag älskar att vandra. Jag vill inte bara prata om det. Jag vill genomföra det.


Det var ett tag sedan det hände. De kände inte varandra. Han, mannen, hade just suttit och bläddrat i några papper. Hon satt försjunken i sin bok, trots allt surr på tunnelbanan. Så, helt plötsligt ser jag att mannen nyfiket tittar över hennes axel för att se vad hon läste. Men inte på något sätt framfusigt. Utan lite försiktigt. En ganska lång stund. Jag undrade om han kunde urskilja vad som stod i hennes bok. Och varför han var så nyfiken.


Kvinnas iakttagelse på tunnelbanan i Stockholm en vinterdag 2010



Dagens ros: min kaffekopp
Dagens ris: lite tidigt att avgöra...