Det är lustigt det där. Att jag genom en situation får ett starkt ljus över en annan. Kanske ser jag klarare nu. Nu när blåa ögon har lyssnat på denna flickas hjärta. Hon är försiktig, hon är fortfarande öm, hon vill egentligen bara ligga hemma under täcket och läsa Själens fem stadier. Men så blev jag utbjuden på fika. Och kan liksom inte tacka nej, för det var en fin inbjudan. Så jag tackade ja. Med förbehåll. Att jag får ta det i min takt. Svisch sa det och tre timmar hade gått. Vi stannar där.

Jag var kär en gång. Det var ganska länge sen. Han var min stora tonårskärlek. Vi bodde inte i samma stad. Ja, inte ens i samma land. Kärleken var besvarad, men omöjlig. Det fina var att jag lärde mig att älska. Och som jag älskade honom. Det tragiska var att det gjorde ont, det där omöjliga. Tiden gick, han fann någon annan. Det är först nu, efter så många år, som jag ser klarare. Jag ser att vi är främlingar för varandra. Men det var vackert då. Den här låten får representera den kärleken. Artisten pratar först lite, men sen kommer denna vackra sång!


Det hände saker på stan idag. Två bilder. Gott & ont på samma gång.