Jag springer in i ett kärleksförhållande. Med mig själv. Jag har bränt mig illa, och nu baddar jag med all den kärlek som jag har. Och jag ska vara sådär. Precis. Som jag är. För det är jag bäst på. Och jag tar emot mig själv, håller om och viskar det jag behöver höra. Kaffet puttrar på inne i fruarnas L:s kök. Hunden Elviz ligger i soffan och håller vakt. Ingen, nej ingen, ska få trampa något mer på hjärtat. Ingen, nej ingen, ska få hålla handen för att sedan visa det motsatta. Du, ja du, fick mig på fall. Och jag lät mig själv falla fritt. Härligt en stund. Men jag är inte hon. Nej, jag är någon annan. Och tur är väl det, kan jag tänka mig.