En dag. En lördag. Och jag har inte haft en tom lördag på evigheter. Ovant. Välkommet. Har dragit upp träpersiennerna, sitter i mjukiskläder, ätit äggmacka med kaviar. Druckit kaffe. Tänkt ytterst lite. Varit lycklig med vetskapen om din existens. Bara sådär. Lyssnat på lite ny musik, för mina öron, på Spotify. Ensam-het kan samtidigt vara full-het. Och jag bromsar mig själv från göra-generna. Det är helt okej att bara vara. Saknar min syster som är Indien. Ler när jag tänker på mina fina vänner. Vad många känslor på en gång.

Jag hade en bekantskap en gång som orsakade så mycket ont i mig. Alltså förbannat ont. Jag har fått rådet att glömma. Älskade mig fördärvad. Det var nära en dödlig dos av förgänglig, osann kärlek. Samtidigt är det läskigt att nu ha den där distansen som jag jagade under så många år. Nu är den här, inplanterad i hjärta och hjärna. Jag ser tydligare nu.

En dag. Av möjligheter. Vill ta en långpromenad och undrar om jag ska omvandla tanke till handling.







Nie. No niestety. Albo cale szczescie.