Jag tycker om att gråta. Alltså, egentligen stunden efter. När allt har släppt. Det bor väl en liten gråtoman inom mig. Just nu är jag väldigt hormonell (jag hittade inget bättre ord) vilket gör att allt får mig att släppa på ventilen.

Till exempel:

Dessa fantastiska bilder som mamma tagit på dotter

Eller den här låten av Adele

Eller när jag lyssnar på minnesstunder från Norge

När jag minns hösten 2002, då jag gick in i the famous wall, vill jag inte gråta. Då drar jag mig mer undan och betänker det vackra i att tillfriskna. Och vill ge en tröstande kram till alla dem som är där nu. Jag önskar dig frisk.





När jag tittade på dina bilder insåg jag hur vacker du är. I dina ögon gömmer sig något som jag gärna skulle vilja ta del av. Jag tror du är en intressant människa. Och då har vi bara träffats en gång. Men redan då. Kändes det. Vi hade något gemensamt, vad visste jag inte. Men jag tror jag såg mig själv i dig.