Det finns anledning att vara tålmodig. Det finns anledning att stärka sig. Jag uppmärksammar mitt inre och ser en oro som inte tycks vilja lägga sig. Den hänger kvar, envist. Den är inte formulerad och tydlig, utan oklar och dimmig. Och då vet jag att det är på tankens nivå som jag kan göra skillnad. Jag har inte handlat så som jag har velat den senaste tiden, och jag tror det är där oron bottnar. Jag har varit någon annan. Då kanske en inre konflikt inte är så konstig. Men det viktiga blir då att komma tillbaka.

Bloggen är speciell på det sättet att alla kan läsa den. Då blir det viktigt att dra rätt gränser. Men så här mycket delar jag gärna med mig. Hur tänker du på detta med oro, vet du varför du är orolig, eller är det mer av diffus karaktär? Det finns de som menar att "du är inte orolig av de skäl som du tror". Intressant tänker jag.







Tänk om det är så att du känner min oro? Och blir rädd...? Ömhet är tecken på styrka, inte svaghet. Att vilja vara dig nära är mitt sätt att säga att jag tycker om dig.