Tiden går och snart dags att lämna min fristad. Det är lite ledsamt. Det är som att vara hemma. Alltid någon att krama om eller prata med. Barn som leker i trädgården. Eftermiddagskaffe med kaka. Havet som viskar mitt rätta namn. Ja, en tår eller två kommer att komma. I år har jag hållt mig mycket i trädgården, just för att jag gillar att vara här. Men några eftermiddagar på stranden har det också varit. Jag är så glad över detta ställe!