Jag har varit inne på det förut, att det är i mellanrummet som det händer saker. I det där, som du inte riktigt kan förklara. Men där det finns både tid och inspiration till eftertanke. Vi behöver alla ett mellanrum, för att kunna andas, för att kunna nå det som ibland kallas för "kärnan". Ibland är det riktigt svårt, och när jag ser att mellanrummet närmar sig - så flyr jag. Jag är rädd helt enkelt. Men nu välkomnar jag det. Jag vet inte exakt vad som förväntas av mig - eller - så är det just det - att inget förväntas av mig. Och då kanske jag har anledning till att vara lite nervös. Jag sitter nu i väntrummet för att komma in i MellanRummet. Där väntar några oläkta sår, en klick av obearbetade mardrömmar och kanske svaren på de frågor som jag måste ställa mig själv.

Har du ett mellanrum? Hur gestaltar det sig? Är du där ofta?

Jag bjuder på några fina bilder från helgen!